LEKSANDS KYRKA

Kyrkans plats på udden som skapats vid Österviken och Österdalsälven brukades redan under förhistorisk tid. Rester av en stenåldersboplats, vikingagravar, ett gravfält med brandgravar samt tidiga kristna gravar vittnar om platsens betydelse och långvariga användning.

Nuvarande kyrka har haft två föregångare varav den andra utgör kärnan i nuvarande byggnad. Del av lämningarna som påträffats under golvet bedöms ha utgjort grundmuren till en kvadratisk träbyggnad, troligen en stavbyggnad. Ytterligare lämningar anses härstamma från en medeltida stenbyggnad som bedöms ha varit föregångaren till nuvarande kyrka. Till omfång anses den ha motsvarat de tre mellersta skeppen i nuvarande långhuset. Till den rektangulära byggnaden hörde troligen också en liten sakristia i norr. En betydande del av långhusets gavlar är bevarade och införlivade i nuvarande murar. Den äldsta kyrkan saknade valv och var byggd helt av gråsten. Med Mälardalens medeltida kyrkor som jämförelse antas den härröra från omkring 1300.

I mitten av 1400-talet tillbyggdes kyrkan med ett torn i väster. Mot slutet av samma sekel eller i början av följande delades långhuset i tre skepp genom pelarrader. Det något högre mitt-skeppet täcktes med stjärnvalv och sidoskeppen med kryssvalv. Även tornets vapenhus välvdes med stjärnvalv. Kort därefter utsmyckades de putsades valven med kalkmålningar. Tornet eldhärjades vid flera tillfällen och efter den förödande branden som 1709 drabbade tornet och långhuset inleddes en genomgripande ombyggnad som pågick fram till 1715. Den gav kyrkan sin nuvarande form och utseende. Större delen av tornet revs och omvandlades till vapenhus. Byggnaden utvidgades dels med nytt kor i förlängningen av mittskeppet och dels med ett sidoskepp i norr. Taket ombyggdes till brutet och valmat tak och kröntes med sin karakteristiska lökspira över byggnadens mitt. Nu var Leksands kyrka omvandlad till centralkyrka, med en kvadratisk plan, förstärkt av tornbyggnad över takets mitt. Den slutliga förändringen i stommen berörde sakristian som utvidgades 1755.

Av kyrkans medeltida inredningar återstår endast ett triumfkrucifix som dateras till 1300-talets andra hälft. Korets ursprungliga altarskåp är nu placerat i Evertsbergs kapell. Större delen av inredningen förnyades eller ombyggdes liksom själva byggnaden efter branden i början på 1700-talet. Altaruppsats, predikstol, dopfunt och nummertavlor är representativa exempel på kyrkans nya inredningar från perioden, till betydande del Stockholmsarbeten utförda av bildhuggaren Olof Gerdman.

Leksands kyrka utmärker sig genom sina många bevarade läktare. På 1750-talet hade kyrkan inte mindre än nio läktare men under följande årtionde revs samtliga utom orgelläktaren i väster som härrör från 1600-talet. Nya läktare uppfördes istället och material från de gamla återanvändes. Läktarna kring koret har till större del bevarat sina ursprungliga inredningar från 1760-talet; bl.a. bänkar, hatthängare och ljusarmar. Kyrkorummets bänkinredning är av yngre datum och speglar renoveringen från 1892, liksom den några år yngre orgelfasaden på västra läktaren.

Kyrkans återkommande utvidgningar och de många läktarna speglar den kraftiga befolkningsökningen i de vida områdena som låg under moderkyrkan i Leksand. Slutligen delades församlingen och nya kyrkor uppfördes, först i Djura 1780 och sedan i Siljansnäs 1875.

Källor och litteratur
Ahlberg, H. 1996. Dalarnas kyrkor i ord och bild
Arkeologisk förundersökning vid Leksands kyrka. Rapport 1995:10, Dalarnas museum
Berggren, Hugo. 1934. Sveriges kyrkobyggnader. Västerås stift
Boëthius, Gerda. 1916. Leksands kyrka. I Sveriges kyrkor, Dalarne, band 1
Leksands församlingshem. 1914. I Julbok för Västerås stift, 1914
Leksands kyrka Yttre renovering. 1995. Antikvarisk rapport, Dalarnas Museeum
Lindh, Staffan. ? En guidad tur på Leksands kyrkogård
Nisbeth, Åke. 1999. Leksands kyrka
Orglarna i Leksands kyrka. 1985
Prästgårdsinventering i Kopparbergs län, 1976. Dalarnas museum
Prästgårdar med skyddsbestämmelser i Kopparbergs län. 1993. Länsstyrelsen i Dalarna
Sjögren, Josef. 1952. Orgelverken i Västerås stift
Tusen år på Kyrkudden: Leksands kyrka, arkeologi och byggnadshistoria. 1982

Stora delar av kyrkans ursprungliga murstomme av gråsten är bevarad. Den avslöjar att kyrkobyggnaden ursprungligen var rektangulär och motsvarade till ytan mittskeppet med sina smala anslutande sidoskepp. De till större del bevarade gavelrösterna i väster och öster visar att byggnaden hade ett högt och brant tak och att den till sin storlek och form motsvarade kyrkorna från perioden omkring 1300-talet i Mälardalen.

Kyrkan tillbyggdes omkring 1400 med ett rektangulärt torn mot västra gaveln. Tornet var uppfört av dels gråsten och dels tegel. Det saknade inledningsvis valv och hade fönsteröppningar i norr och söder.
Det ursprungliga långhuset utgjordes av ett stort rektangulärt rum. Välvningen av kyrkan genomfördes troligen i början på 1500-talet. I samband med detta delades kyrkorummet i tre skepp genom pelarrader, varvid mittskeppet blev något högre. De smala sidoskeppen försågs med rektangulära kryssvalv medan mittskeppet samt tornets vapenhus täcktes med stjärnvalv.

Tegelvalven och pelarna putsades, kort därefter utsmyckades valven med kalkmålningar som fragmentariskt ännu är bevarade på bl.a. korvalvet. Omkring 1520 tillbyggdes kyrkan med en sakristia mot norr och ett vapenhus i söder.

En avgörande utvidgning av långhuset genomfördes på 1670-talet då det breda södra sidoskeppet tillfördes. Det befintliga vapenhuset återanvändes i skeppets konstruktion, vilket förklarar skeppets märkliga avslutning i väster med sin indragna och sneda gavel. I norr utvidgades sakristian. Södra sidoskeppet försågs med stjärnvalv och fick en ny portal med skulpterad omfattning.

Efter den omfattande branden 1709 ombyggdes betydande delar av kyrkan, såväl ut som invändigt. Stilmässigt skulle den omgestaltade byggnaden spegla tidens stilideal. Arbetet slutförde 1715 och byggnaden fick då i stort sin nuvarande utformning.

Det tresidiga koret i öster, i förlängning av mittskeppet, tillkom i samband med detta. Parallellt utvidgades kyrkan med ytterligare ett brett sidoskepp i norr, i förlängningen av den befintliga sakristian. Därmed blev kyrkans plan med sina fem skepp nästan kvadratisk. Det skadade kvadratiska tornet i väster revs delvis och nedre delen omvandlades till vapenhus, vilket utgör tillbyggnaden i väster. Långhusets tak omformades till ett brutet tak som kröntes med en lökformad spira i mitten. Ombyggnationen gav kyrkobyggnaden karaktären av en centralkyrka.

Den sista utvidgningen av kyrkan berörde sakristian som på 1750-talet utvidgades ytterligare och blev därmed bredare än sidoskeppet, på så sätt bröts byggnadens symmetri.
Till största del är byggnaden uppförd av gråsten, men murade delar av tegel förekommer i pelare, valv, torn samt omfattningar.

I samband med grävningsarbeten vid restaureringen av Leksands kyrkas exteriör, utförde Dalarnas Museum en arkeologisk förundersökning under augusti och oktober månad 1995. Delar av kyrkans grundmur framkom. Denna var uppbyggd av rektangulära tuktade stenar men även av natursten. De sistnämnda sköt på vissa ställen fram upp till 0,4 m utanför grundmuren. En igenmurad port fanns i södra skeppets västra del där det tidigare funnits ett vapenhus. Ytterligare en igenmurad port "präst-porten" påträffades i korets södra vägg."

Kyrkan har haft ett antal ingångar som i samband med om och tillbyggnation blivit igenmurade. I sin slutliga form har kyrkan en huvudingång genom vapenhuset, det forna tornet, i väst samt sidoingångar varav två i norr och två söder. Sakristian har en yttre ingång i sin östra mur samt en trappingång som leder till kyrkans vind i sin västra mur.

Väggarna är spritputsade och avfärgade i gult i de stora fälten medan hörn, omfattningar och listverk har slätputs avfärgad i vitt. I korets östra mur finns i putsen en inmurad minnestavla i kalksten från 1700-talet som erinrar om kyrkans ombyggnad i början av seklet.

Ingången i väster är rundbågig med ett infällt språng, den har en enkel pardörr med plåtbeläggning. Ingången i norr är av samma typ som den västra medan södra ingången brudportalen inramas av en rikt utsmyckad sandstensomfattning som bär årtalet 1671. Södra långväggen har ytterligare en portal nära gaveln i öster, norra långväggen likaså mot väster. De är beträffande utformning och dörrar av samma typ som västra portalen. Sakristian har en ingång med stentrappa i sin västra sida, vilken är mindre än övriga och har stickbågig överdel. De flesta portaler härrör från kyrkans ombyggnad i början på 1700-talet.

Långhuset och koret har stickbågiga fönster, ovanligt höga och med låga solbänkar. Undantaget är vapenhusets fönster som är högt placerat, strax ovanför porten. Fönsteröppningarna har vinklade smygar, vita och slätputsade liksom omfattningarna. Solbänkarna har täckning av kopparplåt. Långhusets och vapenhusets fönster har gråmålade träramar och träspröjsar med rutindelning. Korfönstren har järnramar med rutindelning. Sidoskeppens gavlar har på västra sidan i höjd med vinden små och nästan kvadratiska träfönster i liv med fasaden. Sakristian har låga stickbågiga fönster med samma typ av fönsternischer som långhusets fönster. De har gråmålade träramar med mitt och tvärposter samt små blyspröjsade glasrutor.

De flesta fönsteröppningarna härrör från kyrkans ombyggnad 1709-1715. Träramarna tillkom troligen 1855.

Det nästan kvadratiska långhuset är täckt av ett högt brutet tak med avvalmningar i sin övre del, mot öster och väster. Taket över sakristians utskjutande del i norr täcks genom en förlängning av sidoskeppets takfall. Taken har beklädnad av rödtjärat takspån.

Långhuset kröns i dess mitt av en tillbyggnad med klockkammare som bär en lökformad kupol krönt med en öppen lanternin och spira. Den vitmålade klockkammaren är av trä; den har kvadratisk plan och fasader med bl.a. triangulära gavlar, pilastrar och volut. I samtliga väder-streck finns urtavlor samt dubbla rundbågiga ljudöppningar försedda med luckor. Lökkupolen har beklädnad av rödtjärat takspån medan spiran täcks av kopparplåt. Spiran kröns med kul-kors, gyllene kungakrona och sedan 1711 med Karl XII:s namnchiffer.

Vapenhuset och koret har ett brutet tak, avvalmat över gavlarna. De har som långhuset beklädnad av rödjärat spån. De snidade träfigurerna av apostlarna Petrus och Paulus, kyrkans skyddspatroner, som uppsattes på taknocken över koret och vapenhuset tillkom efter ombyggnaden av taket, i början av 1700-talet. De är utförda av bildhuggaren Erik Bergman.

Långhusets valv bärs av rundpelare, kantiga murpelare eller enkla konsoler. Pelarna i mittskeppet är kraftiga och vissa är delvis räfflade. Travéerna har rundbågiga arkader liksom mitt-skeppets gördelbågar. Undantaget är mittskeppets västliga travéer som har spetsbågiga arkader. Mittskeppet, vapenhuset och södra sidoskeppet täcks av stjärnvalv, de smala sidoskeppen längs med mittskeppet har kryssvalv med ribbor. Norra sidoskeppet avviker med sina kupol-liknande, ribblösa kryssvalv liksom koret med sitt tunnvalv.

Nuvarande kor tillkom i början av 1700-talet och utgör en tillbyggnad av mittskeppet. Det är tresidigt med fönsteröppningar försedda med glasmålningar i sidoväggarna. Koret har ett kalkstensgolv som är förhöjt med två steg i förhållande till kyrkorummet. I korgolvet finns infällda gravhällar.

I början av 1600-talet hade kyrkan tegelgolv. I samband med installationer för varmluftsuppvärmning, 1892 och 1909, schaktades större delen av golven. De kom därefter i långhuset samt i vapenhuset att beläggas med brädgolv och cementerade gångar. Gången till sakristian var belagd med gravstenar.
Korets golv var av sten, sakristians golv var cementerat. Numera är golvet i långhuset belagt med plattor av röd kalksten.

Sidoingångarna i norr och söder har vindfång som bildar utskjutande kammare i sidoskeppen. De har en påkostad utformning i nyklassicistisk stil med segmentgavel, pilastrar, utsmyckande listverk, slutsten samt tillhörande rundbågiga pardörrar med breda ramar och speglar. Vindfång och dörrarna har en färgsättning med pastell blåa fält mot vita inramningar. De har tillkommit i samband med kyrkans ombyggnad på 1700-talet.

Vapenhuset i väster utgör den kvarstående nedre delen av tornet som fram till 1709 reste sig mot gaveln av långhuset. Det bevarade och högt placerade stjärnvalvet tillkom kring sekel-skiftet 1500. Golvet av röd kalksten härrör från upprustningen på 1970-talet och de inre dörrarna är samtida med långhusets sidodörrar. Det höga fönstret i väster släpper in ovanligt mycket dagsljus i vapenhuset som har vitputsade väggar och valv. På 1970-talet inreddes utrymmen under vapenhusets golv. De nås genom en rak trappa anlagd på norra sidan av rummet.

Sakristian är tillbyggd i flera etapper, dess slutliga utformning härrör från 1755. Den täcks med samma valvtyp som norra sidoskeppet, ett kupolliknande, ribblöst kryssvalv som vilar på trefasade murpelare. Sakristians västra mur är rummets ursprungliga före ombyggnationerna, i den finns tegeltrappan som från utsidan leder till vinden. Sakristian har en yttre ingång i sin östra vägg samt två dörrar mot kyrkorummet, den i södra väggen leder till koret och predikstolen och den i västra väggen till norra skeppet. Dörrarna har beklädnad av plåtskivor. Vid upprustningen av kyrkan i början på 1900-talet cementerades sakristians golv.

Den bestående kraftiga befolkningstillväxten under 1600- och 1700-talen skapade behov av nya sittplatser i kyrkorummet. Det är förklaringen till Leksands kyrkas många läktare, som till större del är bevarade till skillnad från många andra kyrkor.

Inredning och inventarier
Av kyrkans medeltida inredningar återstår endast ett triumfkrucifix som numera är placerat i kortravéens båge. Det dateras till omkring 1400 och anses vara ett svenskt arbete.

Kyrkans medeltida altarskåp ersattes 1675 med en altaruppsats donerad av Karl XI. Denna utgjorde en förlaga till altaruppsatsen i Riddarholmskyrkan som tillkom tre år senare. Den ursprungliga altartavlan, en medaljong föreställande Kristus på korset, är en replik till Riddarholmskyrkans altartavla. Den hänger numera i norra sidoskeppet ovanför sakristians dörr.

Karl XI:s donerade altaruppsats ombyggdes dock 1752 av bildhuggare Olof Gerdman i Stockholm. Den präglas av barocken och har en arkitektonisk rikt utformad och utsmyckad omfattning med portalkaraktär och på sidorna träskulpturer symboliserande tron och hoppet. Den kompletterades av Gerdman i krönen och i sidostyckena med snidade dekorativa element från rokokon.

I samband med ombyggnaden fick altaruppsatsen en ny altartavla målad på väv. Den är placerad i överdelen av inramningen och skildrar Nattvarden. Samma tema har en mindre avlång tavla målad på pannå som är placerad i nedre delen, strax ovanför altarbordet.

Altaruppsatsen är uppställd mot korets kortsida och är sammanbyggd med ett förhöjt altarbord av trä. Den halvrunda altarringen med skinnklädsel på räcke och knäfall ansluter till korväggen. Den är tillverkad 1892, delvis med delar av bröstpanel som härrör från 1600-talet.

Några år efter sin leverans av altaruppsatsen fick bildhuggare Gerdman i uppdrag att bygga om kyrkans befintliga predikstol. Denna hade anskaffats 1622 och var troligen gjord av Hans Snickare i Västerås. Den tillfördes en omfattande och frodig förgylld ornamentik, huvudsakligen i barockstil, på en gråblå marmorerad bakgrund. Relieferna på korgen föreställer bl.a. lagens tavlor, Kristus och den samariska kvinnan samt Kristus och Nikodemus.

Ljudtaket kröns av en basunspelande ängel och ryggstycket utgörs av ett snidat draperi. Timglaset i form av obelix med två timglas är en gåva från 1734.
Även de två nummertavlorna närmast koret har Gerdman som upphovsman. De är tillverkade 1752 och därmed samtida med altaruppsatsen. De har förgyllda rektangulära ramar med rokokoornamentik i sniderierna, bl.a. änglahuvud och blomstergirlander. Två andra nummertavlor, yngre och av enklare slag med förgyllda ramar, hänger på pelarna som ligger i höjd med predikstolen.
År 1757 utförde Gerdman även dopfunten som står fäst på norra korväggen nära altaret. Den är utförd av trä i barockstil, prydd med rik förgylld ornamentik samt med en hög relief före-ställande Kristi dop. Till dopfunten hör ett smyckat fat av mässing, ett tyskt arbete från 1500-talet.

Långhusets nuvarande öppna bänkar har tillkommit i samband med förnyelsen av kyrkorummet på 1890-talet. De har delvis blivit ombyggda senare vid ett par tillfällen men har tidstypiska gavlar, fram och bakskärmar. Nuvarande blå färgsättning härrör från renoveringen 1909.

I kyrkorummet hänger ett större antal ljuskronor, lampetter och ljusarmar av mässing från 1600-talets senare hälft och från 1700-talet. De är placerade över bänkkvarteren, gångarna och läktarna.

Leksands kyrka är ovanlig med sina många bevarade läktare från 1600- och 1700-talen. De har en komplicerad tillkomsthistoria och har varit avsedda för olika funktioner. Tack vare läktarna rymmer kyrkan 2300 personer.

På 1750-talet hade kyrkan inte mindre än nio läktare, men under följande årtionde revs samtliga utom orgelläktaren i väster. Två nya läktare uppfördes istället, medan västra läktaren tillbyggdes på sidorna till att omfatta hela västra gaveln. En av de nya läktarna uppfördes på södra sidan som ersättning för en tidigare läktare; den andra placerades i norr över ingången till sakristian. Material från de gamla läktarna återanvändes.

Av de bevarade läktarna finns i väster "gumskullen" på nordsidan och "gubbskullen" på sydsidan med orgelläktaren emellan. "Soldatskullen" ligger i sydost och "gapskullen" i nordost. De nås genom trappor uppsatta längs med väggarna, gapskullen som bär kororgel har även en spiraltrappa. Samtliga läktare bärs av svarvade kolonner och har läktarbarriärer med raka överstycken samt spegelfyllningar med dekor i rokoko. Den blåtonade färgsättningen härstammar från 1909-års restaurering. Barriärerna till gapskullen och till västra läktarens vingar bär, målade på speglarna, kyrkoherdarnas namn från och med 1602. I samband med restaureringen 1971 togs målningar från 1730-talet fram på soldatläktarens barriär. De föreställer scener ur Sauls och Davids liv. Läktarna kring koret har till större del bevarat sina ursprungliga inredningar från 1760-talet; bl.a. bänkar, hatthängare och ljusarmar.

Kyrkans första orgel från 1680-talet placerades på en särskild läktare i koret. På 1720-talet uppfördes vid orgelbytet en ny orgelläktare, över den befintliga läktaren i väster. Denna orgelläktare revs på 1890-talet då den nya orgeln placerades på mittdelen av nedre läktaren. I samband med ombyggnad av orgeln på 1950-talet uppsattes målade pannåer, med musikinstrument som motiv, på nuvarande orgelläktarens barriär i väster. Pannåerna som är utförda på 1750-talet har tillhört gamla orgelläktaren som var placerad ovanför. På gapskullen uppsattes 1985 en kopia av Cahmans orgelfasad, i samband med installationen av en ny kororgel.

Ingen orgel omnämns vid visitationerna förrän 1683. Då omnämns ett positiv som donerades två år tidigare och som förmodligen var kyrkans första. Det placerades i koret på en särskild läktare, reparerades 1701 och skänktes slutligen 1735 till Djura.

I samband med kyrkans ombyggnad i början av 1700-talet anskaffades en ny orgel om tio stämmor som byggdes av J.H. Cahman. Den placerades på en ny orgelläktare ovanför den befintliga läktaren i väst. I samband med installationen av en ny orgel på 1890-talet skänktes Cahmans orgel till Djura kyrka och läktaren revs.

Ett nytt och betydligt större orgelverk, om 22 stämmor, av den senromantiska typen, uppfördes 1895 av Gustaf Adolf Setterqvist. Den placerades på nedre västra läktaren och tillfördes en fasad i nyrenässans ritad av slottsarkitekten Agi Lindegren. En större ombyggnad av verket utfördes 1954 av Åkerman & Lund i samarbete med Oskar Lindberg. Verket som är placerat bakom 1890-talets fasad omfattar numera 50 stämmor.

En kopia av Cahmans barockorgel uppsattes 1985 i koret, framför sakristians södra sida. Den tillverkades av Magnussons orgelbyggeri. Verk och fasad placerades på gapskullen och spelbordet nedanför läktaren i koret.

Klockstapeln på kyrkvallen byggdes 1628, i den hänger tre klockor: Storklockan, gjuten 1704, och Lillklockan, gjuten samma år, samt Mellanklockan från 1844. Slagklockan för tornuret i takryttaren göts 1744 i Falun, före 1753 satt den i koret och gjorde tjänst som skriftklocka.

Övriga upplysningar
Kyrkan äger flera påkostade epitafier över några av kyrkans framstående präster. De har tillkommit mellan 1617 och 1730 och är av hög konstnärlig kvalité samt speglar stilutvecklingen från renässansen till högbarocken.

Glasmålningarna i koret, Petrus i norr och Paulus i söder, tillfördes 1901.