1:ANS KALKUGN

Sedan patenträtten inköpts av Karta & Oaxens kalkbruk uppfördes i tät följd flera pelarugnar på ön. Den första, 1:ans ugn uppmurades 1880-1881 vid öns östra strand. På ugnsschaktets botten murades en sockertoppsliknande pelare som sträckte sig upp i centrum av den koniska ugnen. Pelaren gav ugnens inre formen av en ring och då kalkstenen fylldes på ovanifrån fördelades den tämligen jämnt runt pelaren. Konstruktionen medförde många fördelar. Stenlagret blev inte så kompakt som tidigare och eldstrålarna från generatorn fick lättare att genombränna stenen i ugnens eldzon.
Utvändigt består en pelarugn av en konisk tegelpipa, vars nederdel är kringbyggd av en träbyggnad, piphuset, vilket består av två våningar. I bottenvåningen skedde uttagen av kalk, vanligtvis genom fem öppningar i ugnsmuren. Våningen ovanför utgjorde eldplanet, där eldstäderna, generatorerna, låg infällda i golvet i en krans runt ugnspipan. Påfyllningen, "bestickningen" av ugnen skedde genom en öppning i sidan av pipan. Ugnsmuren hölls utvändigt ihop av breda järnband, som förenades såsom i ett låsa av en järnring. Då ugnspipan utvidgades genom uppvärmning och pressade på järnbanden brast ej dessa, utan deformerade endast ringen som fick formen av en oval, vilken gjorde banden rymligare. En mycket enkel men praktisk lösning på ett svårt hållfasthetsproblem.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Stockholms län, 2003-01-09, Dnr 2031-02-15623