STRÖMSBRO TEXTILFABRIK

Textilfabriken i Strömsbro var på sin tid Sveriges första verkligt stora textilindustri och har som sådan ett mycket stort kulturhistoriskt värde. Bevarandet av fabriken är av stor vikt för förståelsen av den snabba utveckling mot storskalighet som skedde inom svensk textilindustri i mitten av 1800-talet. Den är också ett av de första exemplen på hur engelska idéer om planering och konstruktion av fabriksbyggnader introducerades i Sverige. Genom sin stora skala och väl sammanhållna arkitektoniska utformning ger fabriken ett magnifikt intryck som var högst avsiktligt. De stora fabrikskomplexen från 1800-talets andra hälft skulle inte bara inrymma en praktisk verksamhet; genom sitt arkitektoniska uttryck skulle de också skapa en positiv bild av företaget. Strömsbrofabriken är ett utmärkt exempel på denna funktion hos dåtidens industriarkitektur.

Länsstyrelsens sammanvägda bedömning är att fabriken har ett så stort kulturhistoriskt värde att den kan betraktas som synnerligen märklig, trots att den från 1970-talets slut och framåt har genomgått en del förändringar som fönsterbyten, ändrad taktäckning etc. Sett som helhet har förändringarna ändå skett med hänsyn till fabrikens kulturhistoriska värde och genomförts på ett sådant sätt att anläggningens helhetskaraktär har bibehållits. Samtidigt innebär det att det kulturhistoriska värdet inte i första hand konstitueras av mängden välbevarade detaljer utan snarare av fabrikens historiska bakgrund som Sveriges första stora textilfabriksprojekt och av dess läge, volym, helhetsverkan och samband med kronobränneriet och samhället i övrigt. Eftersom så många detaljer är utbytta är det dock extra viktigt i det fortsatta bevarandearbetet att de byggnadsdelar som fortfarande är oförändrade sedan 1800-talet och alltså dokumenterar fabrikens ursprungliga utseende behålls.

Textilindustrin var en av de första branscher som industrialiserades, inte bara i föregångsländer som England utan också i Sverige. Redan i början av 1800-talet anlades Sveriges första mekaniska bomullsspinnerier. De första industriföretagen var dock förhållandevis små. Först under 1850-talet tog industrialiseringen av textilbranschen en ny riktning. Då grundades en rad nya storskaliga fabriker med bomullsspinneriet i Strömsbro som den allra första. Anläggningen byggdes 1850-51 för ”Gefle Manufactur Actie Bolag”, som drevs av grosshandlarna Per Murén från Gävle och Erik Daniel Engelmark från Stockholm samt Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Brännvinsbränneriet hade lagts ned 1848, utkonkurrerat av det billigare sydsvenska potatisbrännvinet. Året därpå köptes bränneriet upp av det nybildade manufakturaktiebolaget tillsammans med ett antal andra tomter och lägenheter. Här byggdes nu fabriken, en ny storarbetsplats som sysselsatte många gånger fler arbetare än vad bränneriet någonsin gjort, framför allt kvinnor och flickor. När fabriken blivit fullt bemannad 1852 arbetade 450 personer här, varav 137 i åldern 12-15 år. Tre fjärdedelar av de vuxna arbeterskorna var kvinnor.

För ett byggnadsprojekt av den här storleken fanns inga förebilder inom landet utan fabriken byggdes med hjälp av engelska specialister. Engelsmännen behärskade konsten att bygga väldiga, öppna maskinhallar med hjälp av stolpkonstruktioner som här fick formen av smäckra gjutjärnskolonner. Maskinhallarna fick rikligt med dagsljus genom stora fönster. Textilfabriken i Strömsbro var ett av Sveriges allra första exempel på detta sätt att bygga och blev en förebild för andra industriidkare. Men projektets omfattning ledde också till komplikationer. Dåliga vägar gjorde transporterna svåra och frakten av byggnadsmaterial skedde i huvudsak längs vattenvägarna Testeboån och Avaån. På platsen anlades ett tegelslageri som skulle förse bygget med tegel, men det visade sig snart att tillverkningen inte räckte utan murverket fick kompletteras med sandsten från Lövgrund. En av tegelugnarna finns fortfarande bevarad. En rad tekniska nyheter introducerades i fabriken, till exempel vattenklosetter och interna sprinklersystem med vattenreservoarer. För att vatten- och avloppsledningar inte skulle frysa sönder byggdes de in i husets väggar. Fabriken rymde också ett gasverk som inte bara försåg fabriken och arbetarkasernerna utan också närliggande gator och vägar med ljus, vilket innebär att Strömsbro fick gasbelysning tio år före Gävle stad. Men allt fungerade inte som det var tänkt. De ursprungliga vattenklosetterna saknade vattenlås och byttes under 1890-talet ut mot torrklosetter eftersom de orsakade kraftig stank. Först under 1920-talet installerades tidsenliga vattenklosetter. Av de alla de tekniska nyheterna återstår idag bara det höga vattentornet från 1892. Det byggdes i samband med att man installerade det modernare eldsläckningssystemet Grinnel Automatic, som då introducerades för första gången i Sverige. Vattenreservoaren av gjutjärn finns fortfarande kvar i översta tornvåningen. Från början drevs fabriken med vattenkraft genom ett stort vattenhjul som var ett av Europas största och något av en sensation för svenskt vidkommande. 1896 ersattes vattenhjulet med en turbin, men på grund av omfattande störningar i driften byggdes redan 1898 en ångkraftcentral som komplement. 1923 gick man vidare och uppförde en elkraftstation med diesel-reservaggregat. Kraftstationen är fortfarande i drift och den maskinella utrustningen anmärkningsvärt välbevarad. Produktionen i fabriken kom igång 1852. Råvaran var i huvudsak amerikansk bomull och man tillverkade bland annat bomullstyger, lakansväv, flanell, mönstrade tyger och garner. Utöver återkommande problem med det egna drivkraftsystemet påverkades produktionen hela tiden av nationella och internationella konjunktursvängningar och händelser. Både under det nordamerikanska inbördeskriget och första världskriget gick produktionen ned, men med andra världskriget kom i stället ett markant uppsving och en tillbyggnad för väveriet blev aktuell. Den invigdes 1941. Efterkrigstiden blev däremot betydligt kärvare för Strömsbrofabrikens del. 1956 beslutade företagsledningen att väveriet skulle slås igen och vävningen flyttas till Nyköping. 1960 togs beslut om att lägga ned hela driften. Från 1970-talets slut och framåt har anläggningen fungerat som industrihotell. Fabrikskomplexet bildar en kringbyggd gård där den tre våningar höga, södra längan med väv- och spinnsalar dominerar. De västra och östra flyglarna är en våning lägre. Här inrymdes dels gasverket, dels renseriet där bomullsbalarna revs upp och rensades från fröskal och andra föroreningar. Mot norr ligger en envånig portbyggnad som bildar entré till fabriksgården. Där låg också kontor och direktionsrum. Hela komplexet är byggt i rött, fogstruket tegel där taklisten och knutarna markeras med vit puts. Väveri- och spinneribyggnadens östra gavel är helt och hållet putsad och avfärgad i en rosa kulör. Taken är täckta med ärggrön plåt, utom den låga portbyggnaden som har tegeltak. Kraftverkstillbyggnaden från 1923 är noggrant anpassad till den ursprungliga fabriksbyggnaden, både när det gäller utformning och materialval. När det nya väveriet byggdes omkring 1940 rådde däremot helt andra ideal. Det är byggt i en tidstypisk, måttfull funktionalism med flacka tak och putsade fasader i en kulör som tydligt avviker från fabrikens rödrosa färgskala.

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, 2008-06-09, Dnr 4322-1643-89