HAMMARSMEDJAN MED TILLHÖRANDE GNISTUGN

Fråga om att förklara hammarsmedjan med tillhörande gnistugn på fastigheten Orrefors 1:1 (del av) i Nybro kommun som byggnadsminne enligt 3 kapitlet lagen (SFS 1988:950) om kulturminnen mm, väcktes 2006-07-24 av Nybro kommun och Orrefors-Kosta-Boda AB.

År 1726 fick Lars Johan Silfversparre privilegium att anlägga ett järnbruk på Orranäs säteris ägor. Bruksorten fick namnet Orrefors och avskildes från godset som en särskild enhet. Järnbruket omfattade då masugn, hammarsmedja och knippsmedja och utökades under senare delen av 1700-talet med en spiksmedja. Den första hammarsmedjan i Orrefors bestod av en stångjärnshammare. Järnbruken fick stor betydelse för bygden genom de många binäringar som uppstod. Bönderna i omlandet kunde få extrainkomster genom t ex vedhuggning, kolning, körning och malmupptagning.

Orrefors järnbruk var i mitten av 1800-talet länets största stångjärnverk och dess produkter måste till största delen exporteras, framförallt till England. Trots att myrmalm fanns kring Orrefors var detta inte tillräckligt utan bergmalm importerades från Bergslagen. 1841 uppfördes en ny hammarsmedja och gnistugn efter en brand. Den utökades med ytterligare en hammare och en s k dubbel ugn inköptes för att kunna minska kolåtgången. Den nya hammaren blev räckhammare för utsmidning av stångjärn medan den gamla användes som smälthammare. Orrefors var ett modernt järnbruk med de senaste inom järntillverkningen såsom blåsmaskin, vällugn, rostugn och franche-comtéugn som var en täckt s k dubbel ugn. Franche-comtésmidet hade stora likheter med det tidigare vanliga tysksmidet men som minskade kolåtgången och gav jämnare kvalitet på järnet. Under senare delen av 1800-talet minskade möjligheten att exportera stångjärn till England då de själva uppfunnit bättre och billigare metoder att tillverka stångjärn. Under 1880-talet upphörde stångjärnstillverkningen vid Orrefors medan manufaktursmidet fortsatte ännu några år. Fram till år 1896 var det full drift i hammarsmedjan med sex mans arbetsstyrka. Därefter arbetade endast tre man tills järnhanteringen slutligen lades ned 1914. De allra sista åren innan hammarsmedjan helt upphörde med sin verksamhet gjorde man symboliskt en smälta om året för att bevara privilegiet från år 1726. Vid Göteborgsutställningen år 1923 ställdes maskiner tillhörande hammarsmedjan ut för att framvisa en bit svensk industrihistoria. År 1898 inriktade Orrefors bruk AB tillverkningen mot glasframställning vilket expanderade till nuvarande omfattning.

Hammarsmedjan ligger utmed den byggda kanalen vid dammen i centrala Orrefors och är uppförd med hög stenfot av natursten. Taket är täckt med enkupigt lertegel. Gavlarna samt östra långsidan täcks av lockpanel i falu rödfärg. Vid den dubbla entrédörren finns inskriptionen "ET" och "1841". Bokstäverna står troligen för initialerna till dåvarande ägare till Orrefors G. E. Taube. Gnistugnen är uppförd i rött tegel med synliga järnkramlar och har en ytterdörr av gjutjärn med kiklucka. Taket är täckt med enkupigt lertegel och har svarttjärade utsnidade vindskivor. Den höga tegelskorstenen är 8-kantigt murad med dekorativt krön.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen Kalmar län, 2007-11-15, Dnr 432-8534-06

Fråga om att förklara hammarsmedjan med tillhörande gnistugn på fastigheten Orrefors 1:1 (del av) i Nybro kommun som byggnadsminne enligt 3 kapitlet lagen (SFS 1988:950) om kulturminnen mm, väcktes 2006-07-24 av Nybro kommun och Orrefors-Kosta-Boda AB.

År 1726 fick Lars Johan Silfversparre privilegium att anlägga ett järnbruk på Orranäs säteris ägor. Bruksorten fick namnet Orrefors och avskildes från godset som en särskild enhet. Järnbruket omfattade då masugn, hammarsmedja och knippsmedja och utökades under senare delen av 1700-talet med en spiksmedja. Den första hammarsmedjan i Orrefors bestod av en stångjärnshammare. Järnbruken fick stor betydelse för bygden genom de många binäringar som uppstod. Bönderna i omlandet kunde få extrainkomster genom t ex vedhuggning, kolning, körning och malmupptagning.

Orrefors järnbruk var i mitten av 1800-talet länets största stångjärnverk och dess produkter måste till största delen exporteras, framförallt till England. Trots att myrmalm fanns kring Orrefors var detta inte tillräckligt utan bergmalm importerades från Bergslagen. 1841 uppfördes en ny hammarsmedja och gnistugn efter en brand. Den utökades med ytterligare en hammare och en s k dubbel ugn inköptes för att kunna minska kolåtgången. Den nya hammaren blev räckhammare för utsmidning av stångjärn medan den gamla användes som smälthammare. Orrefors var ett modernt järnbruk med de senaste inom järntillverkningen såsom blåsmaskin, vällugn, rostugn och franche-comtéugn som var en täckt s k dubbel ugn. Franche-comtésmidet hade stora likheter med det tidigare vanliga tysksmidet men som minskade kolåtgången och gav jämnare kvalitet på järnet. Under senare delen av 1800-talet minskade möjligheten att exportera stångjärn till England då de själva uppfunnit bättre och billigare metoder att tillverka stångjärn. Under 1880-talet upphörde stångjärnstillverkningen vid Orrefors medan manufaktursmidet fortsatte ännu några år. Fram till år 1896 var det full drift i hammarsmedjan med sex mans arbetsstyrka. Därefter arbetade endast tre man tills järnhanteringen slutligen lades ned 1914. De allra sista åren innan hammarsmedjan helt upphörde med sin verksamhet gjorde man symboliskt en smälta om året för att bevara privilegiet från år 1726. Vid Göteborgsutställningen år 1923 ställdes maskiner tillhörande hammarsmedjan ut för att framvisa en bit svensk industrihistoria. År 1898 inriktade Orrefors bruk AB tillverkningen mot glasframställning vilket expanderade till nuvarande omfattning.

Hammarsmedjan ligger utmed den byggda kanalen vid dammen i centrala Orrefors och är uppförd med hög stenfot av natursten. Taket är täckt med enkupigt lertegel. Gavlarna samt östra långsidan täcks av lockpanel i falu rödfärg. Vid den dubbla entrédörren finns inskriptionen "ET" och "1841". Bokstäverna står troligen för initialerna till dåvarande ägare till Orrefors G. E. Taube. Gnistugnen är uppförd i rött tegel med synliga järnkramlar och har en ytterdörr av gjutjärn med kiklucka. Taket är täckt med enkupigt lertegel och har svarttjärade utsnidade vindskivor. Den höga tegelskorstenen är 8-kantigt murad med dekorativt krön.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen Kalmar län, 2007-11-15, Dnr 432-8534-06