LUNDBY KYRKA

Inträde sker genom tornets vapenhus som vid modernisering 1988 belades med nuvarande plattor av hyvlad kalksten. Vapenhuset är täckt med ett panelklätt, plant trätak.

Kyrkorummet är till sina huvuddrag en skapelse i nygotik, åstadkommen vid genomgripande förnyelse 1890, ledd av Uppsalaarkitekten C A Ekholm. De fyra kryssvalven med tidstypiskt jämna ytor och skarpa profiler tillkom då, liksom de mörkt ådrade inredningssnickerierna i massiv ek som återfinns i altarring, snidade bänkgavlar och predikstol. I golven ligger omväxlande grå och bruna kalkstensplattor, vilka polerats och oljats. Valv och väggar fick 1890 dekorativa band men dessa är numera borttagna och idag är putsen enhetligt vit. Över vapenhuset i väster finns resten av en tidigare läktare som numera är förbyggd, fast barriärerna har sparats. Till de senaste inslagen i kyrkorummet hör bänkinredningens ljusgrå ryggar och säten från 1988, norra korsarmens lösa stolar, samt orgeln längst bak.

Möjligt är att Lundby kyrka anlades nära en förkristen offerplats, som tros ha funnits på gården Kanik-Lundbys ägor ca 500 meter söderut. Kanske var den första kyrkan byggd i trä, men redan på 1100-talet tillkom en romansk stenkyrka vars långhus var ungefär hälften så stort som dagens. Den ursprungliga sydportalen, med omfattning av kilad gråsten, avtecknar sig ännu i fasaden. Österut på samma sida finns tegelomfattningen efter en port som troligen tillkom på 1200-talet då ett kor utbyggdes. Det ursprungliga kyrkorummet var sannolikt täckt med någon form av trätak.

Under förra hälften av 1400-talet fördubblades långhuset genom förlängning österut, samtidigt som en sakristia blev utbyggd mot norr. Över det avsevärt större kyrkorummet slogs tegelmurade valv. Senare under 1400-talet tillkom ett västtorn med smäcker, spånklädd spets och slutligen den norra korsarmen.

Byggnadens placering i låglänt terräng, där lera utgjorde bärlager, äventyrade länge fortbeståndet. 1600-talets visitationsprotokoll vittnar om svåra sättningar och upprepade försök till stabilisering. Efter en upprustning 1672 hade valv och väggar blivit helt igenom ankardragna, men problemen kvarstod. Vid visitation 1686 noterades återigen rämnande murverk. Största insatsen under följande sekel tycks ha varit att östra och västra gavlarna bands samman med järn 1790.

Andra inre och yttre arbeten under följande år medverkade till att kyrkan vid en visitation 1824 faktiskt ansågs vara i gott skick. I gengäld var klockstapeln och tornet illa däran. För att slippa reparera båda bestämde församlingen att tornet genom en stor ombyggnad skulle få klockvåning, så att klockorna kunde flyttas dit och klockstapeln rivas. Projektet verkställdes 1842, under ledning av byggmästare C R Palmér som även svarade för ritningarna. Den spånklädda spiran borttogs och tornets mur byggdes på för att få rum med klockbockar. Överst tillkom en lanternin som dock fick återuppbyggas tre år senare, på grund av ett blixtnedslag.

Trots alla förstärkningar förblev kyrkan instabil, vilket motiverade 1890 års radikala förnyelse. Vid dessa arbeten, ledda av arkitekten/byggmästaren C A Ekholm, revs kyrkans medeltida valv och hela östra gavelväggen. Fönsteröppningarna förstorades och fick sin nuvarande, nygotiskt spetsiga bågform, samt för tiden moderna gjutjärnsfönster. Mot öster blev en femsidig absid för ett nytt kor utbyggd. Över sakristian slogs låga tunnvalv på järnbalkar. Huvuddelen av den tidigare fasta inredningen ersattes med den som än idag präglar kyrkorummet.

Nästa stora insats blev 1925-26 års yttre renovering, ledd av den lokalt verksamme arkitekten Viktor Segerstedt. Då bilades hela den dåvarande fasadputsen ned. Murverket som därmed frilades förmedlade åtskilligt av kyrkans tidigare byggnadshistoria. På förslag av arkitekten bestämdes därför att gråstensmurarna i fortsättningen skulle vara frilagda.

De yttre arbetena följdes av inre åren 1927-28, då golven plockades upp och underliggande gravlämningar bortgrävdes. Återläggning skedde med polerade kalkstensplattor. En uppföljande insats var 1944 års utvidgning av orgelläktaren, som nu kom att sträcka sig över den norra korsarmen.

Den senaste stora upprustningen 1988 omfattade såväl inre som yttre arbeten. Vid alla yttre putslagningar användes kalkbruk med tillsats av järnvitriol och tornets fasader avfärgades med Gotlandskalk. I kyrkorummet plockades golven upp för gjutning av ny bottenplatta och golvvärmeinstallation. Därpå lades befintliga kalkstensplattor tillbaka. Mest märkbara förändringen var att den ganska omfattande kör- och orgelläktaren till största delen borttogs.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Inventering av Lundby kyrka 1830, likmätigt Kunglig Majestäts nådiga förordning
Fotografier, ritningar och skrivelser
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900

Västmanlands läns museums arkiv (VLM):
Rapport från byggnadsarkeologisk undersökning 17-20 juli 1928, sammanställd i september 1928 av Bengt Engström

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV a: 68, inventarium 1850 & prostvisitation 1861
Västerås domkapitel F III a: 11, visitation 1673
Västerås domkapitel F III a: 40, visitation 31/5-1905

Litteratur
Lundby och Skerike socknar, Kulturhistorisk byggnadsinventering - Västmanlands läns museum 1981
Redelius, Gunnar: Lundby kyrka - Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 1975
Segerstedt, Viktor: Stenar som tala Ur Lundby kyrkas historia/Västerås ungdoms tidning, 16 (1926): 3, s 40-44/
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952
Söderholm, Astrid: Lundby sockenkyrka Västerås 1974

Se också bifogad PDF.

Lundby kyrka omfattar långhus med femsidig absid mot öster, korsarm och sakristia mot norr, samt västtorn. Murarnas nedre delar består av gråsten; tegel däremot i de övre delarna, muröppningarna och hela absiden. Gråstenen ligger synlig i fasaderna, med brett utstrukna fogar av grovt murbruk. På de tegelmurade partierna sitter en slätputs, som inte avfärgats för att dämpa kontrasten till angränsande gråsten. Avvikande är tornets övre våningar, med spritputsade vita väggfält, slätputsade hörnpilastrar och omfattningar. Stilen är utpräglat nyklassicistisk, till skillnad från långhusets mer rustika yttre.

Fönsteröppningarna är spetsbågiga, försedda med bågar och karmar av svartmålat gjutjärn och klara rutor av munblåst glas. Långhus och korsarm har sadeltak och sakristian valmat tak, samtliga med täckning av enkelfalsad, svartmålad plåt. Överst på tornet är en åttasidig, plåtklädd lanternin, krönt med förgyllt kors.