Dalby kyrka

Dalby kyrka skiljer sig avsevärt från de typiska romanska kyrkorna som byggdes i Skåne under 1000-, 1000- och 1200-talen. Av den tidigare biskops- och klosterkyrkan återstår idag knappt hälften. Den komplicerade byggnadshistoriken har medfört att den kompakta kyrkan med dess höga form kan verka svårbegriplig. Av långhuset återstår idag enbart de västra delarna av mittskeppet och det södra sidoskeppet. Tornets västra vägg var ursprungligen en innervägg i ett bredare torn. Kvar finns även västverket av
natursten i tornets nedre del samt vapenhuset i söder.

Kyrkan vilar sannolikt på grundmurar av gråsten. Enbart vapenhuset har markerad skråkantad naturstenssockel. Långhuset är uppfört i nära en meter tjocka skalmurar av tuktad natursten. Tornet och vapenhuset är båda murade i tegel lagt i munkförband. Fasaderna är till största delen spritputsade med vit kalkputs. Vapenhuset och några andra mindre partier bär kvastad puts.

Långhusets sadeltak är valmat åt öster och klätt med enkupigt rött tegel. Klerestoriet är försett med två rundbågiga fönster åt söder och norr. Den östra väggen stöds av två stödpelare som även de är avtäckta med enkupigt rött tegel. Den södra övergår i sidoskeppet som omsluter långhusets sydöstra hörn. Den norra, som är en rest från den rivna kyrkans norra mur, sträcker sig ett par meter österut. Längst ner mot marken syns en fris av rundbågiga blinderingar av sandstenar. Troligen är stenarna återanvända från det rivna koret. Ovanför de två östfönstren finns sekundärt inmurade skulpturer av svartgrå kalksten föreställande ett lejonhuvud och en bladkalk som växer upp ur en rundstav. I marken framför kyrkans östra mur finns en markering för den lektoriemur med halvcirkelformad nisch som uppfördes i kyrkan omkring 1200.

Sidoskeppet åt söder har fyra rundbågiga fönster åt söder och en rundbågig dörr åt öster som leder in till sakristian. En tegelavtäckt stödpelare finns placerad i det sydöstra hörnet.

Långhusets norra sida stöds av Brunius strävbåge från 1841 som spänner mot en strävpelare vid kungsgårdens boningshus norr om kyrkan. Strävpelaren kröns av två tinnar med rundbågig dekorationer. I långhusmurens norra del, öster om strävbågen, finns spår i putsen som markerar kyrkans ursprungliga fönster samt arkadbågarna mellan mittskeppet och det rivna norra sidoskeppet.

En strävpelare markerar övergången från långhusets norra fasad till västverket. Nedre delen av västverkets nordvästra och västra sidor är klädda med sandsten. Västportalen är placerad i fasadens mitt. Tympanfältet återger hur Simson kämpar mot lejonet. Västverkets stenparti delas av med två skråkanstlister i höjd med portalens övre kant och dess nedre delar. I den västra fasadens norra del finns en sandstensrelief inmurad föreställande ett lejon. Formen påminner om de två lejon som finns skulpterade i kapitälet till en av förhallens kolonner. I den södra fasaden finns en relief föreställande en ryttare med svärd och sköld som rider en korpulent häst. Vissa menar att de två relieferna bör ha huggits av stenmästaren Byzantios som huggit kyrkans dopfunt. Den södra fasadens övre del är dekorerad med åtta ankarslutar som bildar årtalen 1734 och 1878. Troligen markerar årtalen tidpunkter för tornets restaurering.

Både västverket och tornet täcks sedan 1883 av plåttak. Tornets takfall vetter åt öster och väster. Gavlarna pryds av tre tinnar åt söder och norr, två vid takfoten och en vid nock. Fasaderna är försedda med ett stort antal ankarslutar. Åt norr, söder och öster finns ljudöppningar som delas upp av sandstenskolonnetter. Kapitälen åt söder och öster är dekorerade med stänglar och palmetter, medan den norra är cylindrisk nertill och kubisk upptill och är smyckad med bladornament. Ljudöppningarna är sannolikt samtida med tornet i övrigt. Åt väster finns fyra mindre ljudöppningar, vilka tillsammans bildar två lunetter.

Vapenhuset i söder har daterats till sent 1200-talet eller tidigt 1300-tal och är uppfört på fundamentet till västverkets södra torn. Sadeltaket är avtäckt med enkupigt rött tegel. Kyrkans huvudingång är centralt placerad på sydgaveln och omges av blindarkader med två kolonnpar på varje sida. Det västra är hugget i sandsten med dekorativa kapitäl. Kolonnerna har daterats till 1100-talets slut och är därmed sekundära. Det östra kolonnparet är gjutet i betong. Ovanför kyrkporten finns ett par stickbågiga blinderingar och under den östra takfoten syns två kvadratiska blinderingar som markerar två tidigare fönster, vilka kapades när vapenhuset sänktes.

Dalby kyrka har en komplex byggnadshistoria och trots att åtskilliga och omfattande forskningsinsatser genomförts återstår mycket att utreda. Huvuddragen i byggnadsutvecklingen har emellertid kunnat fastställas med relativt stor säkerhet.

Dalby kyrka brukar dateras till 1060 och uppfördes som biskopskyrka av den danske kungen Svend Estridsen som en följd av hans kyrkoorganisatoriska reform, vilken innebar att riket delades i nio stift. Dalby var då domkyrka åt den tyska biskopen Egino. Kyrkan uppfördes sannolikt som en basilika med ett smalare rakslutat kor i öster och västavslutning. Långhuset bestod av ett högt mittskepp med arkader och klerestorium (fönstervåningen i mittskeppets högvägg) och lägre sidoskepp med portaler åt söder och norr. Rester av blytak har återfunnits vid utgrävningar på kyrkogården vilket tyder på att kyrkans tak ursprungligen var täckta med blyplåt. Kyrkorummet var antingen öppet upp till takstolarna eller hade ett plant trätak. Möjligen föregicks den nuvarande stenkyrkan av en stavkyrka i trä. Några spår av en sådan kyrka har emellertid inte kunnat beläggas.

1066 flyttade biskop Egino till Lund för att ta vid när den engelske biskopen Henrik avlidit. Dalby kyrka förlorade därmed sin ställning som biskopskyrka och blev istället klosterkyrka till det kloster som växte fram i anslutning till kyrkan.

Omkring 1080 avled Sven Estridsens son, kung Harald Hen, och begravdes i Dalby. Mellan åren 1080 och 1086 var kung Knut den helige beskyddare av Dalby kloster. Knut den helige lär bland annat ha skänkt en väldig rund bronskrona med formen av en stadsmur med torn och portar till kyrkan. Troligen var det även han som skänkte den så kallade Dalbyboken, ett evangelium präntat på pergament med målade bilder av de fyra evangelisterna. Boken är troligen är Danmarks äldsta bevarade handskrift och förvaras idag i Köpenhamn.

Under 1100-talet fortsatte arbetena på kyrkan och omkring 1130 revs delar av västra gaveln och ett nytt västverk byggdes som flankerades av två trapptorn. Långhuset kortades då med en arkadbåge åt väster. Västverket omfattade minst två våningar med valvslagen förhall i bottenvåningen som tidigare fungerat som krypta. Anledningen till att västverket byggdes om så pass tidigt kan ha berott på övergången från biskopskyrka till klosterkyrka. Spår i murverket tyder på att det kan ha funnits en svalgång som ledde från kungsgården väster om kyrkan direkt till våningen ovanför förhallen, vilken kan ha fungerat som kunglig loge.

Runt år 1200 uppfördes en lektoriemur mellan långhuset och koret, för att dela av klostrets del i öster från församlingskyrkan i väster. Troligen började klostret norr om kyrkan byggas i samband med detta. Ett kor med absid uppfördes åt öster, sannolikt för att skapa mer plats åt agustinerorden.

Vid seklets mitt valvslogs kyrkans östra delar, mitt- och sidoskepp samt kor. Tegelpilastrar murades vid varannan av arkadpelarna för att bära upp valven. Vid samma tidpunkt byggdes även västverket om och ett kraftigt kvadratiskt torn uppfördes över förhallen och västverket. Det tidigare smala tornet hade då rivits eller möjligen rasat. Två murpelare byggdes i förhallen för att bära upp tornkonstruktionen. På pelarnas hörnkedjor finns stenhuggarmärke i form av en korstriangel, vilka är desamma som förkommer i Lunds domkyrka. Medeltidsarkeologen Erik Cinthio har daterat korstriangeln till omkring 1250. En murverksundersökning som utfördes 1977 tyder på att tornets västra mur senare rasade och skadade delar av västverket. En innervägg fick då ny funktion som yttermur och de södra och norra murarna försågs med gavlar. Tornet fick därmed sin nuvarande utformning.

Vapenhuset daterades vid en murverksundersökning 1987 till slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet och är uppfört på grundmurarna till västverkets tidigare sydtorn. Dagens vapenhus har en våning och vind. Spår av tidigare våningsplan och fönster tyder på att vapenhuset sannolikt var åtminstone en våning högre då det byggdes.

1388 var elden lös i Dalby och både kyrkan, klostret och byn skadades. I mitten av 1400-talet skadades kyrkan ytterligare vid den svenske kungen Karl Knutssons härjningar i Skåne.

Året efter reformationen i Danmark, det vill säga 1537, drogs klostret in till kronan. Underhållet av den stora kyrkan föll då helt på församlingen. Efter detta lär kyrkan ha utsatts för flertalet härjningar och ödeläggelse. 1645 brändes Dalby i Horns krig. Det är möjligt att det norra sidoskeppet och de två klosterlängorna revs i samband med detta. Karl XI befallde 1686 att absiden i Dalby skulle rivas och att materialet skulle transporteras till Malmö där den tyska kyrkan höll på att uppföras. Troligen revs då även koret.

Vid sin skånska resa 1749 skrev Carl von Linné om Dalby kyrka: Altaret i Kyrkan med de derjämte stående pelare woro af marmor. Funten war stor och präktig af cote quartzola uthuggen på gammalt sätt. Vidare fanns munkstolar, stora gamla träbilder och andra Påfwiska reliquier.

Kyrkan fick sitt nuvarande utseende 1758, efter reparationsarbeten föranledda av att östra gaveln hade rasat två år tidigare. Koret försågs med ny altaruppsats och kyrkorummet fick troligen även delvis ny bänkinredning. Sakristian inreddes på sin nuvarande plats i den östra delen av det södra sidoskeppet. Tornets blytak togs ner och såldes till Uppåkra för att finansiera arbetena.

1817 försågs kyrkan med nya större fönster och två strävpelare uppfördes vid den norra sidan. I sin beskrivning över kyrkan från 1828 skriver Johan Åkerman bland annat att hela inredningen nyligen målats med perlfärg, det vill säga ljust grå oljefärg och enkel marmorering. Trappan till orgelläktaren löpte längs muren vid sidan om den stora gången, samtliga tak var täckta med understruket tegel på öppen läkt.

1841 besiktigade domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius kyrkan. Den norra muren lutade oroväckande. För att hindra kyrkan från att rasa lät han ersätta de två tidigare strävpelarna med den strävpelare som står där idag. Brunius lät även ta upp en igenmurad ingång åt väster och ett fönster åt norr i förhallen. Han såg även till att gravkoret, eller den usla inbyggnaden som han själv kallade det, revs ut så att den
märkvärdiga kryptan någorlunda återfått sitt ursprungliga skick.

1891 utfördes en arkeologisk undersökning av professor Oscar Montelius som även upprättade en arbetsbeskrivning över kyrkans restaurering. De äldre träfönstren ersattes med nya av gjutjärn och fönsteröppningarnas smygar och valv murades om så att de blev jämna. Sakristians dörr flyttades till den östra väggen för att möjliggöra ett nytt fönster åt söder. Fem dragbjälkar med ankarjärn som installerats 1776 tvärs genom kyrkorummet för att hålla samman kyrkobyggnadens yttermurar byttes ut mot dragstag i järn. Golven i mitt- och sidoskepp undergöts med betong och belades därefter med victoriaplattor i olika kulörer.

I början på 1900-talet upprättades i två omgångar förslag till ny inredning i kyrkan av arkitekt Henrik Sjöström. Förslagen återkallades dock av församlingen 1919 som istället erhöll om restaureringsprogram från Kungl. Byggnadsstyrelsen, vilket ledde till att Sigurd Curman, dåvarande chef för Byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå, besökte kyrkan. Ett omfattande undersökningsarbete inleddes därefter i syfte att fastställa kyrkans historia och ursprungliga utseende. Vid arbetet medverkade bland annat arkitekt Sten Anjou och professor Otto Rydbeck. Curman och Rydbeck fick 1922 uppdraget att upprätta ett program för kyrkan, vilket de i sin tur lämnade vidare till Anjou, vars undersökningar blev de mest omfattande som utförts av Dalby kyrkas historia.

1936 restaurerades kyrkan invändigt. Bland annat togs kalkmålningarna från 1200-talet i långhusvalven fram och konserverades av konservator Hans Erlandsson i Lund. De äldsta murverken frilades från puts. Efter mycket diskussion valde man att lämna den södra arkadmuren och delar av den norra muren oputsade.

194041 restaurerades förhallen av professor Otto Rydbeck, arkitekt Erik Lundberg och stenhuggare Eric Johansson. Samtliga putsytor och fogar av cement knackades ner då dessa förorsakat fuktskador. Fogarna ersattes med kalk och valven slammades med grågul kalk. Golven belades med sandsten och ett nytt altare av sandsten återskapades vid den östra väggen.

1947 hade två stora hål i kyrkans tak uppstått efter en storm. Två år senare upprättade domkyrkoarkitekten Eiler Græbe ett förslag takomläggning med pappad brädning.

1990 utfördes en kopia av den medeltida korstol som finns deponerad på Lunds historiska museum.

2012 restaurerades kyrkan exteriört sedan delar av västverkets pulpettak blåst av. Taket över västverket lades om med tegel och övriga tak och taklag sågs över.

Kyrkan nås via vapenhusets entrédörr åt söder. Vapenhuset har kvadratisk plan med golv av rött tegel som lagts på flatan. Längs väggarna löper låga murade sittbänkar. På den östra och den södra väggen finns avsatser på drygt 2 meters höjd, vilka förmodas markera ett tidigare bjälklag. En stor gravhäll från 1570 som tidigare låg i koret är inmurad i den östra väggen. Hällen föreställer en präst med hustru iklädda renässansdräkter samt fyra barn. I mitten på den norra väggen finns den ursprungliga sydportalen av höörsandsten. Den senmedeltida järnbeslagna dörren leder in till sidoskeppet.

Sidoskeppet delas av från mittskeppet genom fyra arkadbågar. Golvet i sidoskeppet är liksom i det övriga kyrkorummet belagt med rött tegel. Det relativt smala sidoskeppet har bänkar placerade utmed den södra väggen. I det sydöstra hörnet finns rester av ett romanskt sidoaltare. Ovanför den skråkantade altarskivan finns en rundbågig nisch som ursprungligen flankerades av två kolonnetter. Den östra hälften försvann när väggen till sakristian murades upp 1758. Dörren av ek till sakristian består av resterna från ett skåp eller ett skrank och är daterad till 1500-talets första hälft. Dess övre del är genombruten och består av snidade kolonner med trifoliebågar. Den nedre delen är dekorerad med sex fyllningar med snidade ornament. Det bemålade överstycket som hänger strax ovanför dörren har hört till en predikstolsdörr från 1620 och har troligen utförts av bildhuggaren Jacob Kremberg. De vitkalkade kryssvalven som spänner över sidoskeppet saknar ribbor och har spetsbågiga gördel- och sköldbågar.

Mittskeppet är mer än dubbelt så högt som sidoskeppet och mäter 11,5 meter. Kryssvalvens ribbor är bemålade med viggmönster i rött och vitt, medan sköld- och gördelbågarna är kvadermålade i rött och gråblått. Vid hjässan finns hjärtformade palmettornament och över gördel- och sköldbågarna fyrpassmotiv. Både valven och kalkmålningarna är daterade till 1200-talets mitt eller senare hälft.

Merparten av väggarna är putsade och vitkalkade. Arkadpelarna, muren åt förhallen, högkyrkans mur åt söder samt delar av högkyrkans mur mot norr är oputsade. Klerestoriet utgörs av rundbågiga fönster placerade strax under sköldbågarnas hjässa åt söder och norr. Blinderingarna på respektive sida om fönstren utgör det ursprungliga klerestoriets fönster. Strax ovanför arkadpelarnas anfang fäster fem vitmålade tvärgående dragstag som sattes in 1892 som förstärkning av de höga mittskeppsmurarna. I arkadpelaren längst västerut finns en nisch med en kolonn. Troligen har det funnits en pendang till kolonnen i den numera rivna arkadpelaren på motstående sida. Ett kapitäl som tros ha suttit där förvaras på Lunds historiska museum. Nischkolonnerna liknar de kolonner som i Gamla testamentet beskrivs sitta vid ingången till Salomos tempel, kallade Jakin och Boas. Motsvarande kolonner finns i domkyrkan i Hildesheim, möjligen är det samma byggmästare som uppfört de båda domkyrkorna.

De slutna bänkkvarteren är placerade på ömse sidor om mittgången som leder fram till koret, vilket är beläget et par trappsteg högre än det övriga kyrkorummet. Altaruppsatsen av Johan Ullberg från 1758 hänger mellan två rundbågiga fönster i den östra muren. Ovanför fönstren sitter två romanska konsoler i svartblå kalksten med formen av lejonhuvuden. Troligen kommer de från det rivna koret. I den norra murens oputsade parti syns de igenmurade arkadbågarna som delade av mittskeppet från det norra sidoskeppet. I det nordöstra hörnet står korstolen i ek från 1400-talet och framför den västra arkadbågen hänger predikstolen från 1705. Till höger om altarskranket står klockarstolen som är målad blågrå toner med röda streck. Framför arkadpelaren längst västerut står en kopia av kyrkans medeltida korstol från 1300-talet. Gavlarna är prydda med det danska riksvapnet, vilken gjort att den ibland kallas kungastolen. Originalet förvaras på Lunds universitets historiska museum.

Den stora dopfunten från 1100-talet är placerad på ett halvrunt fundament vid långhusets västra vägg. I murens mittparti fanns under en period en stor portal mot förhallen, vilket idag syns genom att denna del är murad med större och mer fint huggna kvadrar är det omgivande murverket. Två rundbågiga dörröppningar på ömse sidor om dopfunten leder ner till förhallen från 1130-talet som ligger fyra trappsteg lägre än långhuset. Förhallen är välvd med nio kryssvalv som vilar på fyra kolonner och åtta engagerade halvkolonner placerade vid väggarnas pilastrar. De fristående kolonnerna har olika utformning medan halvkolonnerna är likartade med tärningskapitäl med halvcirkelformade sköldar. Den sydvästra är rikast dekorerad av de fyra fristående kolonnerna. På kolonnens platta ligger två motställda lejon, vilka utgör bas för de fyra kopplade kolonnskaften. Kapitälet är dekorerat med fint huggen växtornamentik. På flera av hörnkedjornas sandstenskvadrar finns stenhuggarmärken i form av korstrianglar. Likadana märken finns i Lunds domkyrka vilket tyder på att samme stenmästare arbetat i Dalby. I söder finns en dörr ut till kyrkogården. Tidigare ledde den till det södra av de numera rivna trapptornen. I den nordvästra delen finns en brunn samt den igenmurade utgången till det norra trapptornet. I en nisch i den östra väggen finns ett altare, rekonstruerat vid restaureringen 194041.

Orgelläktaren är placerad ovanför förhallen och nås via en uppgång i tornets norra mur. Läktarbarriären i tornbågen har enkel utformning med gråmålad rundbågig arkad. Läktaren har två nivåer med orgeln placerad på det bakre högre planet. Den polykromt bemålade barriären till läktarens övre del består av en femdelad arkad med oktagonala kolonner med tärningskapitäl och profilerad överliggare. Väggarna är vitputsade bortsett från muren omkring orgeln. Även här finns korstrianglar inhuggna i flera av murens sandstenskvadrar.

En dörr på det lägre läktarplanet leder in till utrymmet under det övre läktarplanet som idag används som förråd. I den västra väggen finns en rundbågig muröppning med fönster i den övre delen. Den kvaderstenshuggna öppningen fungerade tidigare som portal för genomgången till kungsgården. I utrymmets norra del finns torntrappan som leder upp till ett plan av brädor och reglar under västverkets pulpettak. Under planet ligger ett stickspånstak över orgelläktarens västra del. En röd plåtdörr i muren åt öster leder in till tornkammaren (tornets första våning). Kraftiga dragbjälkar av bilat timmer går tvärs genom rummet. En enkel trappa leder upp till klockvåning. Långhusvinden nås via en stickbågig muröppning i tornkammaren. Mittskeppets taklag restaurerades 2015 och består av fur och ek från olika tidperioder. Ekdelarna har daterats till omkring 1515.

Inredning och inventarier
Altaret är murat och vitputsat, troligen uppfört i tegel. Altarskivan är tillverkad av kalksten och har konsekrationskors inristade i hörnen samt en nedsänkning i mitten för relikgömma. Skivan är odaterad men har flera inristningar med namn och årtal, bland annat från 1700-talet.

Altaruppsatsen snidades i ek 1758 av bildhuggaren Johan Ullberg. Mittavlan är svartmålad med förgylld text och är försedd med ett stort gotiskt krucifix med gråmålad Kristusfigur och rött kors. Krucifixet flankeras av två spiralvridna kolonner med slingrande vinrankor. Två kvinnoskulpturer står på postament placerade på var sin sida om mittavlan. Den västra symboliserar kärleken och håller en bok i sin utsträckta högra hand och ett hjärta i sin vänstra tryckt mot kroppen. Den högra, som representerar hoppet, håller även den en öppen bok i sin utsträckta hand, och ett ankare i den västra. Det stora överstycket i rött, grått och guld har en oval texttavla i mitten. Små änglar är placerade på postament ovanpå kolonnernas korintiska kapitäl på ömsom sidor om texttavlan. Änglarna håller i palmblad och passionsredskapen lansen och svampen.

Altarringen har femkantig form med balustrad av sågade balusterdockor som marmorerats i grågula toner. Resterande delar är gråmålade. Knäfallet och överliggaren är klädda i ljusblått tyg.

Dopfunten i höörsandsten tillverkades troligen i mitten av 1100-talet av den gotländske stenmästare som konsthistorikern Johnny Roosval gett namnet Byzantios. Den runda foten är försedd med fyra hörnskulpturer: två lejonhuvuden och två mänskliga huvuden. Cuppan är rund och har grund men skarpskuren reliefdekoration med sex medaljonger med olika motiv samt så kallad majuskelinskrift upptill. Huvudmotivet är Johannes döparen som döper Jesus i floden Jordan. Till höger om Jesus, vars nakna kropp omsluts av vågor, står en ängel. Duvan som symboliserar den Heliga Ande svävar över scenen. Färgfragmenten som syns på cuppan tyder på att funten varit bemålad.

Predikstolen i ek med tillhörande baldakin är placerad i den nordöstra delen av högkyrkan och tillverkades 1705. Korgen är sexsidig och vilar på ett krenelerat kolonnskaft i svart marmor. Korgens fyra fyllningar är försedda med reliefer föreställande de fyra evangelisterna med respektive attribut. Mellan fyllningarna står pilastrar med rödmålad bladdekor och korintiska kapitäl. Predikstolstrappan går åt öster och har fyllningsförsett räcke med bladdekor. Räcket är marmorerat i grågult och fyllningarna målade i rött, grått och blått. Baldakinen är sexsidig och målad i grått, blått, rött och guld i likhet med korgen. I taket hänger en duva och baldakinen kröns av en sköld med Karl XII:s vapen som bärs upp av två änglar. På väggen bakom korgen hänger en förgylld triangel med ett tetragram omgivet av strålglans.

Den slutna bänkinredningen tillkom troligen på 1700-talet men har sedan dess byggts om kraftigt. De fyllningsförsedda dörrarna hör sannolikt till bänkarnas äldsta delar, medan ryggar och sitsar är ombyggda. Gavlar och dörrar täcks av profilerade krönlister upptill. Bänkarna är marmorerade i blått med ljusgrått i fyllningarna och blå krönlister med röda streck.

Orgeln är byggd av Mårtenssons Orgelfabrik i Lund 1958 och har 23 stämmor fördelade på manual och pedal. Fasaden från 1883 är ritad i nygotisk stil av arkitekt Henrik Sjöström och har formen av en rundbåge med synliga pipor som kröns av ett fyrklöverkors. Den stora bågen i mitten delas in med två rundbågar och en cirkel. Sidorna har rektangulära pipfält med trepassbågar. Bågarna bärs upp av marmorerade kolonner med korintiska kapitäl. Fasaden är målad i vitt och grått med detaljer i rött och guld.

Tornets ena kyrkklocka är från mitten av 1300-talet och tillverkad i malm. Klockan bär inskriptionen FRIDERICVS, vilket är namnet på klockgjutaren. Halsen är dekorerad med rundstavar. Den andra kyrkklockan tillverkades i malm av M & O Ohlssons Klockgjuteri i Ystad 1954.

Korstolen i grånad ek härrör från 1400-talet och har två platser. Stilen är gotisk och formen mjuk med svängda mellanstycken dekorerade med djurhuvuden, kolonner och små fönster. De raka ryggarna avslutas med skulpterad svängd överdel. Sitsarna har gångjärn och är uppfällbara.

Trätavlan förställande Veronikas svetteduk, det vill säga Jesu ansikte, snidades i ek under 1400-talets slut eller omkring år 1500. Tavlan var ursprungligen bemålad, men är idag trären. Jesus har lockigt hår och skägg samt gloria med breda strålar och fyrpass. Tavlan är sannolikt utförd av en sydskandinavisk verkstad.

Sankt Olofskulpturen i ek är troligen ett nordtyskt arbete, daterat till tidigt 1500-tal. Skulpturen framställer Sankt Olof sittandes i en stol med krona på huvudet och ciborium i sin västra hand. Vid fötterna sitter en krönt drake med lång hals.