Vägvält

Enligt uppgift har vägvälten använts inom Vägverket, Sydöstra byggnadsdistriktet (BYSÖ) omkring 1955-1972 bl a i samband med byggandet av Ölandsbron på 1960-talet, därefter gick den till VVM. Ordinarie förare under tiden 1955-1970: Rolf Sjöstedt, då de togs ur bruk.

En jämförelse mellan ångvältar och motorvältar för landsvägstjänst utfaller till motorvältarnas förmån. Bensin eller fotogen för motorernas drift kan lätt magasineras och förvaras samt finnes dessutom flerstädes tillgänglig.
En icke mindre fördel med motorvältarna är, att deras hastighet kan uppdrivas till 3 km i timmen, vilket är av stort värde dels vid förflyttningar och dels när välten användes som dragare. Kostnaden för avlöningar och bränsle bliva avsevärt mindre vid motorvälten, då denna omedelbart är färdig för igångsättning, under det att uppeldningen av ångvälten måste påbörjas två timmar eller mer, innan vältningen kan börja.
Maskinvältarna äro de ojämförligt viktigaste redskapen för vägunderhållet på starkt trafikerade vägar. Endast med maskinvältning är det möjligt att till fullo utnyttja det värdefullaste av alla väglagningsämnen, krossad sten eller makadam. (1915)

Mörkgrön trevalsvält Buffalo-Springfield, tidigare gulmålad. Motorblocket är gulmålad. Förarplats mitt på. 3-valvsvält i tandem. Skylt bak: "Väg- och vattenbyggnadsverket", blåvit. Lyktor fram, reflexögon bak. Originalmotorn som var en International ersatt med en Scaniamotor, 4 cyl, typ VD 9.

Modell: KX25
S/N: 25475
År: 1949
Märkt: VV 24/349