SIMTUNA KYRKA

Simtuna kyrka byggdes på 1200-talet i sten med långhus, västtorn och ett smalare kor i öster. Kyrkogården har i stort sett bevarat sin ursprungliga storlek. Den omges av en kallmurad gråstensmur med putsade grindstolpar och smidesgrindar från 1835 samt en trädkrans av stora, gamla ädellövträd. Kyrkogården präglas av ett stort inslag av höga tujor som är ett resultat av en omdaning 1926 av länsträdgårdsmästaren Viktor Larsson. Kyrkogården är märklig även tack vare det ovanligt stora inslaget av grusgravar utan inramningar. Författaren Åke Wassing är begravd i Simtuna.

I nordvästra hörnet av kyrkogården ligger en putsad stenbyggnad med spåntäckt, flackt tälttak, som uppfördes som sockenmagasin på 1700-talet. Byggnaden har senare använts som bårhus men fungerar numera som förråd. Fasaderna är spritputsade och vitkalkade. I väster finns en kopparklädd port. Taket kröns av ett klot på vilket det står ett kors.

Simtuna kyrka byggdes på 1200-talet i sten med långhus, västtorn och ett smalare kor i öster. Kyrkogården har i stort sett bevarat sin ursprungliga storlek. Den omges av en kallmurad gråstensmur med putsade grindstolpar och smidesgrindar från 1835 samt en trädkrans av stora, gamla ädellövträd. Kyrkogården präglas av ett stort inslag av höga tujor som är ett resultat av en omdaning 1926 av länsträdgårdsmästaren Viktor Larsson. Kyrkogården är märklig även tack vare det ovanligt stora inslaget av grusgravar utan inramningar. Författaren Åke Wassing är begravd i Simtuna.

I nordvästra hörnet av kyrkogården ligger en putsad stenbyggnad med spåntäckt, flackt tälttak, som uppfördes som sockenmagasin på 1700-talet. Byggnaden har senare använts som bårhus men fungerar numera som förråd. Fasaderna är spritputsade och vitkalkade. I väster finns en kopparklädd port. Taket kröns av ett klot på vilket det står ett kors.

Simtuna kyrka ligger knappt två mil nordväst om Enköping och i det gamla Simtuna härad. Kyrkan tillhörde domkapitlets elfte kanonikat. Byggnadsmaterialet utgörs huvudsakligen av gråsten. Planformen är korsformad. I väster reser sig ett torn. En sakristia står norr om koret.

Delar av tornet och anslutande parti av långhuset fram till korsarmarna härrör sannlikt från 1200-talet. Murarna var lägre än de nuvarande. Koret var smalare. Kring mitten av 1400-talet revs det gamla koret och ersattes med ett rakavslutat i samma bredd som långhuset. Intill korets nordmur byggdes en sakristia och intill dennas västmur uppfördes en nordlig korsarm, nu dopkapell. Tornmurarna förhöjdes med tegel. På 1460-talet dekorerades korvalven och långhusets valv och högmurar med både vegetativa och figurativa kalkmålningar. Kort efter sekelskiftet 1500 uppfördes södra korsarmen och välvdes redan från början. Samtidigt välvdes norra korsarmen och dekorerades med kalkmålningar. Ett senmedeltida vapenhus har funnits i söder.

Så stod kyrkan till 1746, då fönstren förstorades. 1761 erhöll kyrkan sin nuvarande planform genom att altarmuren ombyggts och fått tresidig avslutning. Samtidigt torde kalkmålningarna ha överputsats. 1820 ombyggdes tornet till nyklassisk stil efter ritningar av Samuel Enander. Senare revs det medeltida vapenhuset. Både exteriör och uppvisar en blandning av medeltid och nyklassicism. Kyrkorummets prägel av medeltid betonas av valven och de under sen tid framtagna kalkmålningarna. Nyklassicismen visar sig främst genom altaruppsatsen skänkt 1797, möjligen tillverkad av Jonas Holmin, och predikstolen, som omgjordes samma år men som donerades redan 1678. Den slutna bänkinredningen tillverkades under 1900-talet efter mönster av bevarade dörrar från o 1700. En läktare från 1650 sträcker sig utmed västmuren Kyrkan renoverades på 1950-talet efter ritningar av Erik Fant. Efter hans bortgång fullföljdes arbetet av Jörgen Fåk.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1999

Simtuna kyrka ligger knappt två mil nordväst om Enköping och i det gamla Simtuna härad. Kyrkan tillhörde domkapitlets elfte kanonikat. Byggnadsmaterialet utgörs huvudsakligen av gråsten. Planformen är korsformad. I väster reser sig ett torn. En sakristia står norr om koret.

Delar av tornet och anslutande parti av långhuset fram till korsarmarna härrör sannlikt från 1200-talet. Murarna var lägre än de nuvarande. Koret var smalare. Kring mitten av 1400-talet revs det gamla koret och ersattes med ett rakavslutat i samma bredd som långhuset. Intill korets nordmur byggdes en sakristia och intill dennas västmur uppfördes en nordlig korsarm, nu dopkapell. Tornmurarna förhöjdes med tegel. På 1460-talet dekorerades korvalven och långhusets valv och högmurar med både vegetativa och figurativa kalkmålningar. Kort efter sekelskiftet 1500 uppfördes södra korsarmen och välvdes redan från början. Samtidigt välvdes norra korsarmen och dekorerades med kalkmålningar. Ett senmedeltida vapenhus har funnits i söder.

Så stod kyrkan till 1746, då fönstren förstorades. 1761 erhöll kyrkan sin nuvarande planform genom att altarmuren ombyggts och fått tresidig avslutning. Samtidigt torde kalkmålningarna ha överputsats. 1820 ombyggdes tornet till nyklassisk stil efter ritningar av Samuel Enander. Senare revs det medeltida vapenhuset. Både exteriör och uppvisar en blandning av medeltid och nyklassicism. Kyrkorummets prägel av medeltid betonas av valven och de under sen tid framtagna kalkmålningarna. Nyklassicismen visar sig främst genom altaruppsatsen skänkt 1797, möjligen tillverkad av Jonas Holmin, och predikstolen, som omgjordes samma år men som donerades redan 1678. Den slutna bänkinredningen tillverkades under 1900-talet efter mönster av bevarade dörrar från o 1700. En läktare från 1650 sträcker sig utmed västmuren Kyrkan renoverades på 1950-talet efter ritningar av Erik Fant. Efter hans bortgång fullföljdes arbetet av Jörgen Fåk.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1999