Rum för missbruk, Gapahuk, utställning

Plötsligt en dag dag stod ett vindskydd vid det starkt trafikerade motet i Olskroken, det liknade de vindskydd som finns i stadens friluftsområden. Snart skräpades vindskyddet ner med påsar från Systembolaget varpå någon vände på det och förhindrade insyn. Vi ringde till ansvariga i kommunen och fick veta att skjulet var avsett för missbrukare. Eftersom en av oss arbetar på ett boende med aktiva missbrukare fick vi snart höra talas om fler träskjul för missbruk. Vi ställde oss frågan vem som ska skyddas av vindskydden? Handlar det om att bygga platser för alla eller om att vi bygger bort det vi inte vill se? I samtal med de ansvariga för skjulen framträder en ambivalens: kanske är ingenting kring skjulen med självklarhet bra eller dåligt? Om ett skjul fungerar och används verkar främst bero på dess placering och hur och vad man kommunicerar till de framtida användarna. Uppför man skjulen på användarnas villkor, på en trivsam plats med närhet till torg och trafik, eller vill man endast ha bort dem?

Meira Ahmemulic
Meira Ahmemulic har låtit tillverka skyltar med citat ur politikers och tjänstemäns uttalanden om skjulen och därefter satt upp dessa på respektive skjul. Med skyltarna lyfter Ahmemulic fram den retorik som används i beskrivningen av skjulen. De inramade texterna visar hur hon genom intervjuer med de ansvariga försöker förstå hur de har resonerat när de har uppfört skjulen dem.

Mari Lagerquist
Den första bilden i pärmarna är tagen hösten 2010 och den sista sensommaren 2012. Under den här tiden har Lagerquist kontinuerligt fotograferat vindskydden. Att ta sig tid att besöka platserna flera gånger skapar utrymme för en förändring inom en repetition; årstiderna växlar, detaljer tillkommer och försvinner, omgivningen ändras men vindskydden står kvar och en känsla av sammanhang framträder gradvis i bilderna. Bilderna är samlade i pärmar som sedan skruvats fast i träkonstruktioner i syfte att ge varje vindskydd sitt eget utrymme och en möjlighet för betraktaren att bekanta sig med varje enskild plats.

Sex vindskydd för missbrukare har byggts i Göteborg med omnejd, uppförda av stadsdelsnämnder i samråd med företagsföreningar, polis och lokaltrafik i ett försök att få bort missbrukare från offentliga platser. Men vem skyddas av vindskydden? Handlar det om en önskan att bygga platser åt alla eller bygger vi bort det vi inte vill se?

Konstnärerna Meira Ahmemulic och Mari Lagerquist problematiserar i bild och text synen på vindskydden. Gapahuk är ett norskt ord och numera den internationella beteckningen på ett vindskydd.

Göteborgs stadsmuseum arbetar aktivt med stadsutvecklingsfrågor och vill vara en självklar plats för diskussioner om staden. I vår nya utställning Gapahuk – rum för missbruk kommer konstnärerna Meira Ahmemulic och Mari Lagerquist att ge sin bild av vindskydd för missbrukare som har byggts i Göteborg med omnejd. Byggda i samarbete med stadsdelsnämnder i samråd med företagsföreningar, polis och lokaltrafik. Men vem skyddas av vindskydden? Vem får rum och vem utesluts i staden? är frågor de ställer.

– Gestaltningen av offentliga rum är aldrig neutral, den fysiska miljön berättar vad som är tillåtet på en plats och vilka som är välkomna att vistas där. När stadsdelstorgen ska förnyas byggs de ofta om på ett sätt som exkluderar oönskade grupper och aktiviteter, säger Meira Ahmemulic.
[ur pressinbjudan]