sida 76

vad står det?
Farwäl! Wi glömma icke brådt hwarandra.
Wäl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull;
Men Herren will jag lofwa, att aldrig för skull
Det sucka skall så tungt uti skogen".

Sjelfuppoffring
När konung Karl den nionde stred mot Polackarne i Lifland, hände det sig att Swenskarne, bedragne genom en krigslist af fienden, blefwo öfwermannade och måste taga till flykten. Konungen red då in i det häftigaste handgemänget och sökte uppmuntra sitt folk att hålla stånd, men hästen störtade, och snart stod han ensam, angripen af fienderna. Han förswarade sig hjeltemodigt, men war nära att duka under för myckenheten. I detta ögonblick kom en Lifländsk adelsman, wid namn Henrik Wrede, ridande till stället, hoppade af sin häst och bad konungen på den samma rädda sitt dyrbara lif. Karl swängde sig hastigt upp i sadeln och lyckades undkomma. Wrede deremot blef genast nedhuggen af Polackarne.
Konung Karl glömde icke denna ädelmodiga gerning. Wredes enka erhöll ansenliga förläningar i Finland, och hans twenne söner fingo löfte att wid myndiga år upphöjas i friherrestånd, hwilket äfwen sedermera gick i fullbordan, och blef en springande häst med kunglig krona på hufwudet insatt i deras wapen, till minne af faderns sjelfuppoffring.

Sång till fäderneslandet
Hell dig, du höga Nord!
Hell dig, wår fosterjord!
Kraft och mod, lif och blod,
Wi offra för din ära.

Hell dig, du fria strand!
Hell dig, du hjeltars land!