GAMLA UPPSALA KYRKA

Gamla Uppsala kyrka är troligen byggd vid 1100-talets mitt. Den blev år 1164 domkyrka för det nybildade Uppsala ärkestift och säte för ärkebiskopen. Kyrkan var en centraltornskyrka av betydande storlek, av vilken dagens kyrka endast utgör en mindre rest. Den hade en korsformig plan med tornet som centrum. Mot väster sträckte sig ett treskeppigt långhus, mot öster ett absidförsett kor. Mot norr och söder sträckte sig korsarmar med absider på östra sidan.

En stor brand ödelade kyrkan redan i början av 1200-talet. Det stora långhuset och korsarmarna revs efter branden liksom de övre delarna av centraltornet. Arkadöppningarna som förband korsmitten med långhus och korsarmar murades igen. År 1273 flyttade ärkesätet till Östra Aros, det nuvarande Uppsala. Gamla Uppsala kyrka förvandlades till sockenkyrka och fick senare under medeltiden det utseende den har idag.

Gamla Uppsala kyrka är troligen byggd vid 1100-talets mitt. Den blev år 1164 domkyrka för det nybildade Uppsala ärkestift och säte för ärkebiskopen. Kyrkan var en centraltornskyrka av betydande storlek, av vilken dagens kyrka endast utgör en mindre rest. Den hade en korsformig plan med tornet som centrum. Mot väster sträckte sig ett treskeppigt långhus, mot öster ett absidförsett kor. Mot norr och söder sträckte sig korsarmar med absider på östra sidan.

En stor brand ödelade kyrkan redan i början av 1200-talet. Det stora långhuset och korsarmarna revs efter branden liksom de övre delarna av centraltornet. Arkadöppningarna som förband korsmitten med långhus och korsarmar murades igen. År 1273 flyttade ärkesätet till Östra Aros, det nuvarande Uppsala. Gamla Uppsala kyrka förvandlades till sockenkyrka och fick senare under medeltiden det utseende den har idag.

Gamla Uppsala kyrka är troligen byggd vid 1100-talets mitt. Den blev år 1164 domkyrka för det nybildade Uppsala ärkestift och säte för ärkebiskopen. Kyrkan var en centraltornskyrka av betydande storlek, av vilken dagens kyrka endast utgör en mindre rest.

Kyrkogården omges av en gråstensmur och en trädkrans av lövträd. Kyrkogården är senare utvidgad. På 1920- eller 30-talet anlades en ny kyrkogård nordväst om den gamla. Även den omges av en gråstensmur och trädkrans av stora lövträd. Omkring 1970 tillkom den senaste stora kyrkogårdsutvidgningen i sluttningen nordost om kyrkan. Gamla delen av kyrkogården har två ingångar, en i väster och en i söder. Den västra har grindstolpar av gråsten och smidesgrindar, medan den södra har putsade grindstolpar och smidesgrindar.

På den gamla kyrkogården finns ett stort inslag av grusgravar med sten-eller häckinramning och en hel del stora påkostade gravvårdar. En stor del av gravvårdarna är från 1900-talets första hälft men även ett antal äldre gravar finns. Av personhistoriskt intresse är den en gång en gång berömde Samuel Ödmans gravvård med en gravsten i empirestil av rödaktig kalksten. Han var professor och kyrkoherde i Gamla Uppsala från 1790.

På Peringskiölds avbildning av kyrkogården och kyrkan från 1710 ses hur kyrkogården omges av en bogårdsmur som täcks av ett brädtak. Det är möjligt att delar av denna bogårdsmur finns kvar än idag. Peringskiöld har även avbildat tre medeltida stigluckor vid ingångarna till kyrkogården. Det har i detta sammanhang ej gått att ta reda på när de revs.

Klockstapeln är belägen strax norr om högkyrkan. Storklockan i klockstapeln är gjuten år 1514 till Erik den heliges ära. Det är, enligt Inger Wilcke Lindqvist, inte uteslutet att klockstapeln är byggd samtidigt. Klockstapeln ger ett mycket ålderdomligt intryck och enligt Ann Catherine Bonnier är den byggd senast på 1600-talet. Klockstapeln fick sin nuvarande form år 1823 då den brädslogs med panel och sedan målades faluröd. Klockstapeln har en rektangulär bottenvåning med ett högt spånklätt och tjärat tak. Ur det taket reser sig den indragna klockvåningen vars fasader pryds av tjärade pilastrar. Byggnaden kröns av ett spånklätt sadeltak med spånklädda gavelrösten. Klockstapeln har också två utvändiga spånklädda, kraftiga snedsträvor. Inne i byggnaden kan man se att de grova trästolpar som bär konstruktionen är spånklädda, vilket vittnar om att stapeln från början varit öppen.

I direkt anslutning till västra kyrkogårdsentrén och utanför den egentliga kyrkogården, står en nyuppförd byggnad. Den inrymmer värmecentral för den nya jordvärmeanläggningen och rullstolsanpassad toalett. Byggnaden tillkom eftersom det av kulturhistoriska och utrymmesmässiga skäl inte fanns plats i kyrkan för dessa funktioner. Det är en låg byggnad med flackt, sedumtäckt tak och fasader klädda med grå naturstensplattor. Byggnaden är ritad av arkitekt Åsa Flarup.

I anslutning till den senast utvidgade delen av kyrkogården byggdes en ny ekonomigård 1980 med en stor byggnad för kyrkogårdspersonal och förvaring av maskiner. Huset påminner i stilen om tidens småhusbyggande med en låg bottenvåning med röd panel och stora garageportar samt ett högt, brant sadeltak med röda takpannor. .

Gamla Uppsala kyrka är troligen byggd vid 1100-talets mitt. Den blev år 1164 domkyrka för det nybildade Uppsala ärkestift och säte för ärkebiskopen. Kyrkan var en centraltornskyrka av betydande storlek, av vilken dagens kyrka endast utgör en mindre rest.

Kyrkogården omges av en gråstensmur och en trädkrans av lövträd. Kyrkogården är senare utvidgad. På 1920- eller 30-talet anlades en ny kyrkogård nordväst om den gamla. Även den omges av en gråstensmur och trädkrans av stora lövträd. Omkring 1970 tillkom den senaste stora kyrkogårdsutvidgningen i sluttningen nordost om kyrkan. Gamla delen av kyrkogården har två ingångar, en i väster och en i söder. Den västra har grindstolpar av gråsten och smidesgrindar, medan den södra har putsade grindstolpar och smidesgrindar.

På den gamla kyrkogården finns ett stort inslag av grusgravar med sten-eller häckinramning och en hel del stora påkostade gravvårdar. En stor del av gravvårdarna är från 1900-talets första hälft men även ett antal äldre gravar finns. Av personhistoriskt intresse är den en gång en gång berömde Samuel Ödmans gravvård med en gravsten i empirestil av rödaktig kalksten. Han var professor och kyrkoherde i Gamla Uppsala från 1790.

På Peringskiölds avbildning av kyrkogården och kyrkan från 1710 ses hur kyrkogården omges av en bogårdsmur som täcks av ett brädtak. Det är möjligt att delar av denna bogårdsmur finns kvar än idag. Peringskiöld har även avbildat tre medeltida stigluckor vid ingångarna till kyrkogården. Det har i detta sammanhang ej gått att ta reda på när de revs.

Klockstapeln är belägen strax norr om högkyrkan. Storklockan i klockstapeln är gjuten år 1514 till Erik den heliges ära. Det är, enligt Inger Wilcke Lindqvist, inte uteslutet att klockstapeln är byggd samtidigt. Klockstapeln ger ett mycket ålderdomligt intryck och enligt Ann Catherine Bonnier är den byggd senast på 1600-talet. Klockstapeln fick sin nuvarande form år 1823 då den brädslogs med panel och sedan målades faluröd. Klockstapeln har en rektangulär bottenvåning med ett högt spånklätt och tjärat tak. Ur det taket reser sig den indragna klockvåningen vars fasader pryds av tjärade pilastrar. Byggnaden kröns av ett spånklätt sadeltak med spånklädda gavelrösten. Klockstapeln har också två utvändiga spånklädda, kraftiga snedsträvor. Inne i byggnaden kan man se att de grova trästolpar som bär konstruktionen är spånklädda, vilket vittnar om att stapeln från början varit öppen.

I direkt anslutning till västra kyrkogårdsentrén och utanför den egentliga kyrkogården, står en nyuppförd byggnad. Den inrymmer värmecentral för den nya jordvärmeanläggningen och rullstolsanpassad toalett. Byggnaden tillkom eftersom det av kulturhistoriska och utrymmesmässiga skäl inte fanns plats i kyrkan för dessa funktioner. Det är en låg byggnad med flackt, sedumtäckt tak och fasader klädda med grå naturstensplattor. Byggnaden är ritad av arkitekt Åsa Flarup.

I anslutning till den senast utvidgade delen av kyrkogården byggdes en ny ekonomigård 1980 med en stor byggnad för kyrkogårdspersonal och förvaring av maskiner. Huset påminner i stilen om tidens småhusbyggande med en låg bottenvåning med röd panel och stora garageportar samt ett högt, brant sadeltak med röda takpannor. .

Gamla Uppsala kyrka, ärkebiskopssäte från 1164 fram till etableringen av stiftscentrat i Östra Aros på 1270-talet, ingår som del av en unik fornlämningsmiljö. Den gråstensmurade kyrkan består idag ett rektangulärt långhus med absid direkt mot den östra muren, vidbyggd sakristia i norr samt vapenhus i väster. Ingång via vapenhuset. Över långhusets västparti reser sig en mäktig tornbyggnad.

Den första stenkyrkan uppfördes sannolikt vid 1100-talets mitt som en stor korskyrka med treskeppigt långhus och centraltorn (grundmurarna framgrävda 1896). Under 1200-talets första hälft drabbades kyrkan av eldsvåda, varvid långhus och transept nedmonterades; av den ursprungliga stenkyrkan återstår endast det apterade centraltornet samt koret. Såväl sakristia som vapenhus är medeltida, möjligen tillfogade redan under folkungatid. De efterreformatoriska förändringarna är marginella. Efter sättningar i grunden återuppfördes korabsiden med något större höjd än den ursprungliga.

Exteriören står oputsad och blottar ett oregelbundet gråstensmurverk av för landskapet karaktäristisk typ. Centraltornets arkadöppningar är ännu synliga. Strävpelarna av tegel härrör från 1600-talet. I likhet med de flesta uppländska kyrkor välvdes kyrkorummet under senmedeltid samt försågs med kalkmålningar, framtagna vid restaureringen 1926.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1994