Mannheimer, Herman, bankdirektör

forts. av ovanstående
M hade rätta kombinationen av egenskaper som en bankchef behövde. Stor hjälp i arbetet hade han av sin analytiska läggning som förenades med stora tekniska kunskaper. Han hade också en god psykologisk blick och lätt för att umgås med människor, vilket var av vikt när det gällde att bedöma affärer. Som företagsledare har M karaktäriserats som auktoritär och patriarkalisk. Hans chefskap utövades med humor, som dock kunde brytas av explosiva temperamentsutbrott. Liksom flertalet av samtida bankchefer var han oförstående inför banktjänstemännens fackliga strävanden, när dessa började göra sig gällande på 1920- och 30-talen.Trots sina många engagemang var M emellertid själv inte någon företagartyp av det slag som flera av hans jämbördiga samtida inom finansvärlden, t ex Marcus Wallenberg, sr var. Han var snarare den som ryckte in och stöttade projekt som han trodde på och som redde upp affärer som gått sent. På detta område är hans meritlista lång. Det finns en muntlig tradition, enligt vilken hans kolleger lär ha sagt att M var sin tids främste sv bankman. "Det var bara det att han brydde sig så lite om pengar". Det förefaller ligga något riktigt i detta. Någon stark kapitalisk instinkt synes han inte haft. Han hade alltför många intressen på det kuturella området för att på allvar kunna engagera sig i att göra pengar för egen del. Han ärvde en förmögenhet och var under många år en av landets högsta inkomsttagare. Ett vittnesbörd, som återkommer vid intervjuer med personer som kände honom, är att han hade tre stora intressen i livet: banken, familjen och musiken (orkesterföreningen). Han koncentrerade sin tid och sitt intresse på dessa. Även om han blev anlitad som rådgivare och ekonomiskt orakel i många sammanhang, var han inte mycket för uppdrag och engagemang utanför banken och de olika företagsstyrelserna som t ex politiska uppdrag och uppdrag i näringslivets olika organisationer.

forts. av ovanstående.
Det M:ska hemmet var en samlingsplats för Gbgs musikliv. Särskilt nära förbindelser hade M med Stenhammar, under lång tid orkesterförenings dirigent, och med Carl Nielsen, vilken vann uppskattning och förståelse för sin musik i de göteborgska musikkretsarna långt innan han blivit riktigt accepterad på andra håll. M var själv en god pianist och spelade bl a fyrhändigt och åtthändigt (på två flyglar) klassisk musik tillsammans med sin hustru och sina barn.
M var en av de tio donatorer som vardera gav 100 000 kr till byggandet av Stadsteatern i Gbg på 1930-talet. Det andra stora intresset och föremålet för mecenatskap var Skogssällskapet. Detta startades som ideell förening med syfte att genom plantering förkovra olika skogar i västra Sverige. M bildade tillsamman med initiativtagarna A Edw Olsson och Hjalmar Wijk ett triumvirat som var sällskapets stöttepelare.

Son till Noa Theodor (1833-1900) och Hanne f. Meyer (1835-1918). Gm Lisa f. Magnus(1876-1957) 1898 23/2.
M fick en grundlig och mycket praktiskt inriktad utbildning. Efter att ha gått igenom gymnasium och handelsinstitut arbetade han i drygt fem år i handelshus och utländska banker. Han förvärvade tidigt goda språkkunskaper. När M vid 24 års ålder inträtt i Skandinaviska kreditab:s tjänst, fick han under sin fars ledning en mycket grundlig bankteknisk utbildning. På så vis fick han goda färdigheter i alla de viktigare tekniker som förekommer inom en bank såsom kreditbedömning, valutaaffärer, emission och handel med värdepapper.
M visade sig vara en sifferkarl med gott minne för exakta uppgifter, inte minst om bankens rörelse och ekonomiska ställning. De många företag som han som långivare, kapitalförmedlare eller styrelseledamot hade att bedöma följde han noga. Hos hans familj finns bevarade de anteckningsböcker i vilka han gjorde systematiska noteringar rörande olika basfakta och nyckeldata inom industri, handel och sjöfart. Dessa uppgifter underlättade ett snabbt ställningstagande till propåer om affärer, investeringar och andra företagarinitiativ. M gjorde i stor utsträckning själv erforderliga utredningar och kalkyler.
När M tillträdde ledningen för Skandinaviska kreditab:s göteborgsrörelse, var banken redan väl etablerad. Under M:s tid i ledningen blev dess dominanta roll i landets och inte minst i Göteborgs näringsliv en tid av uppsving och expansion. Banken var i hög grad involverad i detta, som kreditgivare samt förmedlare av kapital och utländska kontakter. Sålunda stöddes bl. a Götaverken och SKF med krediter vid starten. M gjorde betydande insatser i samband med bildandet av Sv Amerika Linien. I SKF:s styrelse tillhörde han dem som genomdrev att SKF skulle satsa startkapitalet i Volvo. Andra företag som han i egenskap av styrelseledamot ägnade mycken tid och kraft var Trafikab Grängesberg-Oxelösund, Uddeholm och de järnvägsföretag i vilka banken hade olika slag av engagemang sedan gammalt. De företag som banken finansierade blev dock inte alla framgångsrika. Särskilt i deflationskrisen efter första världskriget blev en rad krediter som beviljats till bl. a företag inom stenindustrin, textilindustrin och norrländska skogsindustrin lidande. Saneringen av dessa engagemang vållade M betydande arbete och bekymmer.
När M tillträdde som förste VD vid centralkontoret i Gbg, blev han därmed också chef för bankens huvudkontor. Centralkontoret i Sthlm hade emellertid, enligt en tradition som sträckte sig tillbaka till bankens grundande 1864, haft en självständig ställning med egen VD och styrelse. 1910 fusionerades Skånes enskilda bank med Skandinaviska kreditab. M spelade av allt att döma en viktig roll för de initiativ och förhandlingar som ledde till detta samgående, vilket innebar att kreditab fick en stor rörelse även i södra Sverige. Banken blev därmed Sveriges största affärsbank. M spelade också en betydelsefull roll för de förhandlingar som ledde till att ab Sveriges privata centralbank (1917) och ab Skånska handelsbanken (1919) gick samman med Skandinaviska kreditab.

forts. av ovanstående.
Rollen som den ledande inom banken torde M fram på 1920-talet ha fått dela med Oscar Rydbeck, VD vid centralkontoret i Stockholm sedan 1917. Samarbetet, som grundades på en stark personlig vänskap, var mycket gott. de nedlade gemensamt ett stort arbete för att sanera bankens finanser efter första världskriget. Bl. a emitterade banken på deras förslag ett för sin tid rekordstort och p g a sin konstruktion mycket uppmärksammat förlagslån på 100 mkr, varigenom banken fick en välbehövlig kapitalförstärkning.
Under 1920-talets andra hälft förefaller rollen som tongivande inom bankens ledning i högre grad ha övergått till Rydbeck. M avgick som VD i Gbg 1930. Han kvarstod dock i styrelsen. I samband med Kreugerkraschen återinträdde han i verkställande ledningen och fungerade några månader under 1932 som chef för centralkontoret i Sthlm, sedan Rydbeck fått lämna banken p g a sina engagemang i Kreugerkoncernen. 1933 övertog han ordförandeskapet i styrelsen, en post som han behöll till sin död 1942.
Kreugeraffären blev mycket påfrestande för M. Trots att bankens affärer med Kreuger helt skötts av centralkontoret i Sthlm, fick hela styrelsen och bankledningen uppbära klander. I motsats till den allmänt rådande uppfattningen hävdade M att kreugerengagemanget icke knäckt bankens solvens utan att des problem var en extrem likviditetspåfrestning - en uppfattning som sedermera skulle visa sig riktigt.
Det tidiga 1900-talet var en tid av uppsving, inte bara ekonomiskt och materiellt. Det var också en tid av kulturell blomning, då ett antal göteborgska familjer spelade en betydelsefull roll, inte bara för staden Gbg utan också för landet i övrigt. Familjen M tillhörde denna krets av mecenater för konst, musik och många andra kulturella aktiviteter. Institutioner som stöddes var bl a Gbgs orkesterförening, Gbgs stadsteater, Röhsska museet, Gbgs samskola och Lorensbergsteatern.
M koncentrerade sina kulturella intressen på musiken. Han startade tillsammans med bl. a Wilhelm Stenhammar Gbgs orkesterförening 1905. Han tillhörde kretsen av mecenater som garanterade föreningens existens, dvs täckte underskotten på konsertverksamheten med egna medel. Under vissa skeden av orkesterföreningens liv stod han ensam som garant. Han var även den drivande kraften vid planläggandet och byggandet av det nya konserthuset vid Götaplatsen, som blev färdigt 1935.