STEHAGS KYRKA

Kyrkans planform utgörs av långhus om tre travéer, lägre och smalare kor samt en lägre och något smalare kvadratisk sakristia i öster. Norr om koret ansluter det Coyetska gravkoret och norr om långhuset den två travéer långa nykyrkan. Centralt på långhusets södra sida står ett lågt och bastant torn. Under sakristian finns en krypta och under nykyrkan ett pannrum.

Murverken består till största del av skalmurar av kvaderhuggen sandsten. Gravkoret, nykyrkans trappgavel och tornets överdel är murade i tegel, det sistnämnda delvis i korsvirkeskonstruktion. De vitkalkade fasaderna är spritputsade eller i några fall slätputsade. Trappgavlarna är målade med vit kc-färg förutom nykyrkans vars röda tegel är oputsat och omålat. Tornet har tälttak med tornhuv medan övriga byggnadsdelar täcks av sadeltak, där gravkorets är halvvalmat. Förutom tornhuven som är spåntäckt är taken klädda med enkupigt rött tegel.

Kyrkans fönster, frånsett de till pannrummet, följer samma grundprincip men varierar något i storlek. Två småspröjsade lufter sitter under en lunettformad båge med radiell spröjsning. De är målade med grön oljefärg och sitter indragna i en cirka decimeterdjup rundbågig nisch utan omfattning. Sakristians öppningar och fönster är stickbågiga och här är de undre lufterna tre, fördelade på två smalare bågar med en bredare i mitten. I nykyrkans fönster är lunettbågen uppdelad i två lufter och den radiella spröjsningen något annorlunda utförd.

I det påbyggda vapenhuset som numera fungerar som klocktorn återfinns kyrkans huvudentré i söder. Porten sitter i en djup rundbågig nisch och består av en rundbågigt avslutad pardörr vars dörrblad är klädda med stående fernissad panel och sparkplåt. Varje dörrblad har ett mindre runt fönster. Beslagen är utförda i smide. I murverket ovan dörren syns spåren av vapenhusets tidigare trappstegsgavel. Fasaderna är spritputsade och saknar markerad sockel. Svartmålade ankarjärn utan dekorativ utformning finns i öster och väster. Påbyggnaden, klockvåningen, har ett något indraget fasadliv och ljudöppningar i varje väderstreck. Dessa består av vardera två smala rundbågiga öppningar och centralt över dessa ett runt ventilationshål, allt placerat i en större rundbågig nisch. Ljudluckorna består av enkla brädkonstruktioner, i vissa fall med smidesbeslag. Tornhuvens väggar är klädda med locklistpanel som troligen varit tjärad. Tornet/vapenhuset har inga fönster.

Långhuset är spritputsat och saknar markerad sockel eller takfot. I södra fasaden finns två fönster, ett på var sida tornet, och i norr ett väster om nykyrkan. De två fönstren i den västra travéen är något mindre än kyrkans övriga. Den sydöstra hörnkedjan är oputsad medan hörnkedjorna i väster markeras av ritsningar i putsen. Direkt öster om norra fasadens fönster är den tidigare hörnkedjan, innan långhusets utvidgning, frilagd. Västfasaden är försedd med trappgavel där ankarslutar bildar årtalet 1727 samt bokstäverna NCPJC. Centralt placerad finns västportalen som utgörs av en rakt avslutad pardörr med panel i rombiskt mönster och stora gångjärn i smide. Över detta sitter ett grönmålat lunettformat överljus med radiell spröjsning snarlik fönstrens.

Koret är spritputsat. Hörnkedjorna av släthuggen sandsten är oputsade, liksom den låga sockeln och takfrisen i grå och röd sandsten vilka båda är något utkragande. Ovanför takfrisen löper en enkel putsad gesims. I södra fasaden finns ett fönster, den norra upptas närmast till sin helhet av gravkapellet.

Sakristian är liksom koret spritputsat, med undantag av norra fasaden där putsen är slevdragen och kvastad. Hörnkedjor, takfriser och den låga sockeln i söder är frilagda. Det enda fönstret är placerat i söder och har som tidigare beskrivits en något avvikande utformning i förhållande till kyrkans övriga. Under fönstret, strax över marknivå, finns en svagt spetsbågig muröppning med svart järngaller. Östfasaden har trappgavel i vilken det högt upp finns ett ankarslut, en oval försänkning samt en ventilationsglugg. Östporten nås via en fem steg hög trappa av sandstensblock med svartmålade smidesräcken. Det rakt avslutade dörrbladet i stickbågig nisch är utfört av mörkbetsad stående ekpanel och har svartmålad sparkplåt samt smidda beslag lika västportens.

Det Coyetska gravkoret norr om koret har liksom korets norrfasad slevdragen och kvastad slätputs. Sockeln är något utdragen från fasadlivet och längs den östra och västra takfoten löper profilerade gesimser. Under dessa finns enkelt utformade svartmålade ankarslutar. I norr leder en trappa av tre sandstensblock till en port med utformning liknande östportalen men bredare och stickbågigt avslutad. Ovanför dörren finns en grönmålad stickbågigt avslutad vindslucka i en stickbågig nisch. Gravkoret saknar fönster.

Nykyrkan norr om långhuset är spritputsad utan markerad sockel eller takfot. I öster finns ett fönster och i väster två, med utformning enligt tidigare beskrivning. Högt upp på dessa fasader finns enkla svartmålade ankarslutar. Under västfasadens norra fönster finns dessutom ett korsspröjsat vitmålat fönster i gjutjärn som utgör ljusinsläpp till källaren. Norrfasaden har oputsad trappstegsgavel i rött tegel som pryds av rundbågiga blinderingar där bokstäverna GC och årtalet 1853 är skrivet i smide. Över blinderingarna finns en rund öppning. Norrportalen nås via en fyra steg hög trappa i sandsten med räcken av svartmålad smide. Pardörren med överljus har samma utformning som västporten, men med enklare utformade smidesgångjärn. Norr om nykyrkan leder en trappa ner till pannrummet. I prånget mellan nykyrkan och gravkoret finns en mindre utbyggnad med spritputsad fasad och pulpettak som inrymmer WC.

Stehags kyrka uppfördes vid mitten av 1100-talet som en romansk stenkyrka med långhus och kor med absid. Materialet till sandstensmurarna hämtades i närbelägna Vittseröd eller Höör. Stenmästaren Johannes signatur finns bevarad på en valvsten och hans stenhuggarmärke, som återfinns på ett 40-tal ställen i kyrkan, finns även på domkyrkan i Lund, vilket gör dateringen tillförlitlig. Johannes var alltså den som uppförde kyrkan och mycket tyder på att en täckhäll, Tumba Jacobi, som idag förvaras i sakristian är en gravsten över kyrkans byggherre. Kyrkan anses vara helgad åt S:t Dionysius (Saint Denis av Paris).

Kring år 1200 utförs kalkmålningar i koret och triumfbågen, vilka framställer en kung och en biskop. Den förstnämnde antas vara Knut VI som avled 1202 och den sistnämnde ärkebiskop Absalon som avled 1201 eller hans efterträdare Anders Sunesen. Målningarna påvisar en anknytning till såväl kunglig som kyrklig makt. När koret, som ursprungligen hade öppen takstol eller plant innertak, valvslogs på sent 1200-tal eller tidigt 1300-tal kom delar av målningarna att hamna ovanför valven på vinden. Långhuset valvslogs på sent 1400-tal eller vid 1500-talets början i samband med de om- och tillbyggnadsarbeten som då skedde. Ett vapenhus tillkom framför långhusets sydportal och absiden i öster revs och ersattes av en ny med kvadratisk planform, vilken senare kommit att användas som sakristia.

Under 1700-talets första hälft, troligen 1727, utvidgades långhuset med en travé åt väster. Murverkens dimensioner är väl tilltagna vilket skulle kunna tyda på att den ursprungliga ambitionen var att uppföra ett torn, alternativt att ett torn faktiskt uppfördes men senare delvis revs och införlivades i långhuset. Byggnadsarkeologiska fynd vid restaureringen 1926 tyder på att det funnits en tidigare, något smalare utbyggnad i väster. 1778 förstoras kyrkans fönsteröppningar.

Norr om koret anläggs 1803 det Coyetska gravkoret för generalen Johan Gustaf Coyet på närbelägna Rönneholms gods. 1848 förses vapenhuset med ett lägre torn, till vilket kyrkoklockorna som tidigare hängt i en fristående klockstapel överförs. Till följd av 1800-talets befolkningsökning byggs kyrkan ut fem år senare, 1853, med en korsarm i norr, den så kallade nykyrkan. På 1860-talet beläggs kyrkans yttertak med skiffer.

Under 1900-talet genomförs tre större restaureringar vilka tillsammans till stor del skapat det kyrkorum vi ser idag. Dessa sker 191011, 1926 och 196869. Utöver detta sker mindre åtgärder och förändringar, såväl exteriört som interiört.

Den första restaureringen 191011 sker under domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlins ledning. Utvändigt är åtgärderna främst av underhållskaraktär, såsom putslagning, kalkning samt reparation och till viss del nytillverkning av fönster och dörrar. Invändigt ersätts det tidigare tegelgolvet av kalksten och den ursprungliga sydportalen, som murats igen vid okänt tillfälle, tas upp och börjar åter användas som huvudentré. Vidare restaureras predikstolen och förses med ny trappa, altaruppsatsens flyttas ut i koret och dagens bänkinredning tillkommer medan herrskapsbänkarna repareras. I samband med restaureringen återupptäcks de romanska kalkmålningarna i koret och på triumfbågen och konserveras av konservator Hans Erlandsson.

Två år innan nästa stora restaurering byts takens skiffer ut mot enkupigt rött tegel. Bland arbetena 1926, efter arkitekt Carl Andréns förslag, är det mest iögonfallande att golvet i kor och långhus sänks till ursprunglig nivå. Utöver detta förses korfönstren med glasmålningar och en äldre igenmurad fönsteröppning i koret tas upp som nisch. Orgelfasaden och läktarbarriären förändras och ett år senare får kyrkan en ny orgel tillverkad av Mårtenssons Orgelfabrik i Lund.

1937 installeras elektrisk belysning och vattenburen värme. Det sistnämnda medför att ett pannrum anordnas under nykyrkan med murstock genom den norra gavelmuren. Samma år förändras återigen orgelfasaden och de romanska kalkmålningarna som sotats kraftigt sedan 1911 konserveras på nytt av Erlandsson. Målningarna hade dessvärre tagit så stor skada att dess tidigare pregnans till viss del gått förlorad.

1950 avlägsnas sju sarkofager från det Coyetska gravkoret och familjemedlemmarnas kvarlevor gravsätts strax utanför gravkoret som efter detta iordningställs som bårhus. 1955 installeras en ny orgel från A.C. Zachariasens orgelbyggeri i Århus, med delvis återanvända delar från den tidigare orgeln. Två år senare muras trappgavlarna om, tornets spåntak kompletteras och övriga yttertak läggs om med dels enkupigt tegel från Börringe, dels partiellt bevarade tegelpannor från 1920-talet. Arkitekt för arbetena är Aina Berggren.

Den sista större restaureringen sker under arkitekt Torsten Leon-Nilsons ledning 196869 och omfattar främst invändigt målningsarbete. Putsytor kalkas, snickerier oljemålas och kalkmålningarna konserveras. Därtill avlägsnas nykyrkans bänkar och ersätts med lösa stolar och ett mindre skrank från 1800-talet i långhuset tas bort.

1981 isoleras kyrkans valv och 1985 och 1997 genomgår kyrkan utvändiga underhållsarbeten av fasader, fönster, dörrar, tak mm. I början av 2000-talet konserveras bemålad fast inredning och kalkmålningarna. 2006 putslagas och avkalkas exteriören samtidigt som allmänt underhåll sker.