KRISTINA KYRKA

Inträde sker normalt genom västra ingången i tornet. Innanför är en kryssvälvd förhall med en mittgång; på ömse sidor om denna är avskärmade rum för WC, förråd och brudkammare.

Kyrkorummet är täckt med tre höga stjärnvalv över långhuset och ett något lägre över koret, dekorerade med färgrika oljemålningar i jugendstil, där rosor och bladverk utgör bärande motiv. Nedtill är väggarna målade med ljusgul emulsionsfärg. I gångar ligger golv av polerade grå och bruna kalkstensplattor, i koret svart-vita klinkers och i bänkkvarteren oljade furugolv. Bänkraderna är öppna, med snidade gavlar målade med ljust grågrön oljefärg. I främre delen är predikstolen, högt placerad, rikt förgylld och med marmorering som avbildar de olika marmorslag som finns i Sala gruva. Stora radiatorer från 1906, med jugendornament i gjutgodset, tjänar alltjämt som värmekällor.

Koret ligger två steg ovanför kyrkorummet. Altarringen går i barockstil; sluten, spegelindelad och marmorerad likadant som predikstolen. Altaret är av trä, tillverkat samtidigt som altarringen, idag mestadels dolt av textilier. Bakom är en storslagen altartavla, föreställande Nattvarden, med förgyllt ramverk, flankerad av två förgyllda änglaskulpturer. I korets golv ligger bruna och grå kalkstensplattor i mönster, samt en fris av bräder.

Läktaren omfattar västra delen av kyrkorummet och sträcker sig bakåt, in i tornet. Den domineras av en storslagen orgelfasad, hållen i en grön oljefärg som ligger nära bänkinredningens och rikt dekorerad med förgyllda ornament.

Sakristian i nordost ligger något lägre än kyrkorummet i övrigt, är relativt stor och täckt med två stjärnvalv, målade med oljefärg i en gråvit nyans. Golvet är belagt med lackat tegel.

Även över vapenhuset i söder är ett stjärnvalv. Lokalen har på senare år blivit kaffehörna och har därför inretts med lösa bord och stolar.

Kristina kyrka påbörjades år 1635 och invigdes den 18 december år 1641. Samma år hade valvslagningen skett och tornet var murat till full höjd, men torntak och spira saknades. Kyrkans arkitekt och byggmästare är inte kända. År 1689 var träkonstruktionen till spiran (83 m) på plats efter flera misslyckade resningar, men den var då endast täckt till hälften med koppar. Vid stadsbranden 1736 rasade tornspiran och krossade underliggande valv. Kyrkan restaurerades och togs i bruk efter tre år. År 1749 var den nya tornhuven klar. Den ritades troligen av konstmästaren vid gruvan, Lars Larsson Steinholz. Ett nytt tornur installerades år 1750 och samma år tillkom även tornavsatsens järnstaket. Tornets höjd blev nu 52 m. På 1880-talet genomgick kyrkan en omfattande restaurering. Förutom inre renoveringar togs nya portar upp i söder och väster. Ett nytt verk till tornuret installerades år 1900. Detta byttes sedan mot ett elektriskt verk år 1970. Även år 1905-06 restaurerades kyrkan invändigt då centralvärme och elektriskt ljus tillkom. Samma år tillkom rosenmålningen av Bror Drake af Hagelsrum. Denna sägs vara inspirerad av de många rosenträdgårdarna som fanns på vägen till kyrkan. Sakristian restaurerades 1949. Efter ytterligare en restaurering återinvigdes kyrkan år 1968. Då hade bl a rosenmålningarna setts över och kororgeln bytts ut mot en mindre skrymmande.
Kyrktornet innehåller tre stycken klockor. Storklockan och mellanklockan är från 1737. Lillklockan göts i Stockholm år 1841 av Fredrik Seipel och J G Liljendahl., Den första kyrkan på orten var byggd i trä och låg vid Sala gruvby. Den blev för liten för 1600-talets snabbt växande befolkning, förföll och revs. Att en ersättande kyrka inte byggdes vid gruvan berodde på att gruvbyns invånare förelagts att flytta till den nya stadsplatsen. Därför valdes Orrbacken i sydvästra delen av det Sala som växte fram. Åren 1635-41 uppfördes kyrkan, vars långhus motsvarade dagens grundplan och ett torn som var ofullbordat vid invigningen den 18/12 1641. Tornbygget återupptogs 1667, då murarna höjdes och en hög spira restes. Arbetet var besvärligt; två gånger blåste spiran av och en gång skadades den av blixten. I stabiliserande syfte försågs tornets mur med ett stort antal ankarjärn. 1672 var tornspirans trästomme färdig, men först 1690 hade den blivit helt inklädd med koppar.

Kyrkans påkostade utförande berodde på Sala silvergruva, vid denna tid en av rikets viktigaste inkomstkällor. Statusen steg ytterligare då änkedrottning Hedvig Eleonora vistades i Sala 1710-11 för att komma undan pesten som drabbat huvudstaden. Till erinran därom förärades kyrkan en altaruppsats 1714, av vilken två förgyllda skulpturer finns kvar.

Vid en stadsbrand 1736 skadades även kyrkan svårt. Tornet brann ner, liksom taket och tre av valven, varjämte huvuddelen av kyrkans inre spolierades. Återuppbyggnaden som pågick till 1739 medförde att tornspiran förkortades avsevärt och att sakristian förstorades mot öster. Liksom vid det första tornbygget dröjde den yttre koppartäckningen av finansiella skäl. Då den var fullbordad 1750 donerade Sala Bergslag ett tornur, det första som kyrkan utrustats med. Kyrkans inredning förblev länge provisorisk, men 1762 tillkom alltjämt befintlig predikstol i barockstil, utförd av bildhuggare Holmin i Västerås. Altare och altarring byggdes 1767-68 av Salasnickaren Abraham Morin, efter ritningar av konstmästaren vid gruvans silververk, Daniel Steinholtz. Drottning Ulrika Eleonora hade sedan tidigare skänkt altartavlan som framställer Nattvarden, flankerad av den tidigare altartavlans änglaskulpturer, vilka räddats undan branden. Nuvarande ingångsdörrar i norr och söder blev insatta 1787.

Nästa större förnyelse skedde sommaren 1882, då dagens öppna bänkrader på brädgolv och fönster med större glas blev insatta. Långhusets dittillsvarande spåntäckning blev 1886 ersatt med falsad, svartmålad plåt.

En fortsättning på 1882 års inre arbeten, fast mer genomgripande, var den av arkitekt Erik Lallerstedt ledda omgestaltningen 1905-06. Då ommålades valv och väggar i en ockragul oljefärg och dekorerades enligt Lallerstedts skisser med rosor, samt blå kassettmönster med förgyllningar i valvkupolerna. I gångar och kor lades grå och bruna kalkstensplattor i mönster. Bänkarnas gavlar ändrades för att ansluta till valvdekorationerna och ommålning skedde i en dämpat grön oljefärg. Ett nytt 30-stämmigt orgelverk installerades, men 1758 års fasad bibehölls, samtidigt som läktarens omfång minskades. Elbelysning och centralvärme infördes.

Vid nyinredning 1950 fick sakristian tegelgolv och dess valv miste sina dekorationsmålningar, vilka varit likadana som kyrkorummets. Istället ströks nuvarande, enhetligt gråvita färg där. Dessutom iordningställdes ett litet andaktsaltare.

Tornet fick sin nuvarande exteriör vid en stor yttre renovering 1952-53, enligt handlingar upprättade av civilingenjör Sven Nycander. Den befintliga fasadputsen blästrades av och istället slogs en KC-puts som på de nedre delarna fick en särpräglad, grovt kvastad yta. Längst ner ersattes cementsockeln med en sockel av planhuggen granit. Lanterninens gamla, tunna koppar blev ersatt med dubbelfalsad kopparplåt, vilket tre år senare även blev lagt på långhusets tak.

Fasadrenovering av långhuset följde 1963-64, enligt handlingar upprättade av arkitekt Rolf Bergh. Liksom på tornet blev cementsockeln borttagen och natursten anbringades, men denna gång valdes röd Älvdalssandsten, uppenbarligen av estetiska skäl. Även fasadputsen i övrigt bilades ned och nyputsning skedde med KC-bruk. I fönsternischerna blev solbänkar av röd Älvdalssandsten inlagda. Dörrar och fönster skrapades trärena och ommålades med brun oljefärg, frånsett sakristans dörr av ek som laserades.

Sedan dess har de utseendemässiga förändringarna varit måttliga: 1968 fick kyrkorummets nedre väggfält en ljusare gul färg, 1997 inreddes brudkammare och WC i tornets bottenvåning och 2004 ersattes järnplåten på sakristians tak med koppar, vilket därmed täcker hela kyrkan.

Källor och litteratur

Otryckta källor
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Inventering 1830

Riksarkivet (RA):
Överintendentsämbetets huvudarkiv D II bb: 7, Ritningar S3 (Erik Lallerstedt 1904)

Sala kyrkliga samfällighets arkiv (SKS):
Bygghandlingar, kontrakt, rapporter från perioden 1946-94

Västmanlands läns museums arkiv (VLM):
Gravvårdsdokumentation 1990, redovisad i september 1990
Slutrapporter 1998-01-13 dnr 96: 210-316 och 1998-01-14 dnr 97: 86-316

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel F III A; 11, visitation den 16/5 1672
Västerås domkapitel F III a; 17, inventarium 30/1 1726
Västerås domkapitel F III a; 21, inventarium 10-11/10 1762
Västerås domkapitel F III a; 35, visitation den 1/9 1867
Västerås domkapitel F III a; 36, biskopsvisitation den 5/9 1885
Västerås domkapitel F III a; 38, visitation den 6-7/10 1894
Västerås domkapitel F III a; 95, visitation 1-3/6 1906

Litteratur
Janson, Assar: Kristina kyrka i Sala, en orientering - Sala 1951 (nytryck 1971)
Norberg, P: Ur Sala stads kyrkas historia - En orientering/Sala fornminnesförenings årsbok 1954/
Näsmark, Johan:Sala stad bidrag till dess historia. Sala 1923
Redelius, Gunnar: Kristina kyrka i Sala - Nr 31 Utgiven av Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté - Västerås 1987
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952

Övriga tryckta källor
Sala Allehanda, reportage om 1905-06 års omgestaltning, infört 1906-02-21
Sala Allehanda, jubileumsnummer 13 & 17/12 1941
Sakristian i Kristina kyrka värdigt dop- och vigselrum, artikel införd i Salaposten 1950-12-01
Kristina kyrkas yttre snyggas upp, artikel införd i Sala allehanda 1994-08-09

För mer detaljerad historia se byggnaden/Kyrkans historia samt bifogad PDF med detaljerade händelselistor med årtal, upphovsmän och specifika källhänvisningar.

Kristina kyrka har ett långhus under koppartäckt säteritak, valmat över det tresidiga koret i öster. I norr är en sakristia med brutet pulpettak och i söder ett vapenhus med sadeltak. Västtornet har en måttligt hög, kopparklädd spira i barockstil. Fasaderna är slätputsade med KC-bruk, strukna med ljusgul KC-färg. Som effektfull accent står sockeln av röd Älvdalssandsten. Tornets fasadputs har en grovt kvastad yta, nedtill avfärgad som långhuset och tegelröd ovanför långhusets tak. Många svartmålade ankarjärn ligger synliga i fasaden. I de rundbågiga fönsteröppningarna sitter fönstersnickerier målade med brun linoljefärg. Rutorna är munblåsta, infattade i spröjsar av trä. Vapenhuset i söder har en skulpterad sandstensportal.
Inträde sker normalt genom västra ingången i tornet.