smycke

Smycke av pärlor. Halsprydnad. Två skinnstroppar och mellan dem elva stycken långa band med tunt tvärsnitt, helt klädda med påsydda blå glaspärlor och några bruna på mitten och i båda ändarna. I den ena änden av varje skinnstropp, som har ett par fina skinnsnören för att binda fast prydnaden kring halsen, dessutom finns en hängprydnad av samma slags glaspärlor, men större (generalkatalogen).

Beträffande pärlarbeten och pärldekorationer utvecklades denna tradition främst på centrala och norra prärien. Ibland kunde hela ytor på föremål, t.ex. väskor och mockasiner, täckas. Bäst var att sy fast "pärlorna" med sena om det gällde skinn/hud, inte med nål utan genom att den sköts in i ett hål med en ben- eller metallsyl. Då "pärlorna" syddes fast på textil användes bomullstråd.

Innan kontakten med de vita gjorde indianerna "pärlor" med hål av t.ex. kvarts, turkos, vissa träslag och rötter, nötter, snäckskal, ben, horn, tänder och klor. De användes till dekoration på kroppen, bälten, kläder etc.

I början av 1800-talet infördes en kraftig porslinspärla, "pony beads" och den blev populär bland prärieindianerna. Den tillverkades i Venedig och fick namnet "pony bead" för att den transporterades "en masse" med häst (pony). På 1840-talet kom ytterligare en ny "pärla" i omlopp genom handel. Den var lite genomskinlig och blev snabbt populär bland indianerna. Omkring 1885 kom ytterligare nya "pärlor" av glas.

Pärlarbeten är ovanliga mellan 1835-40, egentligen på prärien före 1850, i alla fall mindre vanligt. Mellan 1860 och 1900 blomstrade dock pärlarbeten/dekorationen hos indianerna./SB, ASH