TRONS KAPELL

Trons kapell är ett kapellkrematorium som invigdes 1931 på stadens äldsta, separata begravningsplats från 1808. Beslutet att förlägga en griftegård utanför staden togs 1806 och ritningar gjordes samma år. Detta var ett hörsammande av det påbud som hade utgått 1805 från kungen till biskoparna att förlägga begravningsplatserna utanför staden. Av den gamla anläggningen återstår idag inget annat än själva griftegårdsytan, till vilken den västra delen med kapellet fogades i samband med byggnadens uppförande. Kapellet byggdes till 1964 med väntrum och klockstapel på norra sidan och i söder tillbyggdes sjukhusets obduktionsavdelning i en låg länga, som numer har en hög skorsten.
Murar av granit gjordes runt tomten i samband med kapellets uppförande, med yttersida av tuktad råkoppyta lagd i cementbruk i orgelbundna förband med jämn utsida. Begravningsplatsen är rektangulärt långsträckt med kapellet i suterräng på en höjd i mitten vid den västra kortsidan. Byggnaden ligger i öst-västlig riktning och har en avskalad, närmast funktionalistisk arkitektur. Åt öster vetter en kraftfull port med en lång, krysshamrad stentrappa ned till en förgård runt östgaveln och därifrån en kortare trappa ned till begravningsplatsen. I trappornas axel leder en bred, asfalterad gång fram till en muröppning i öster utan grindar. Muren är högre i öster utefter gatan.
En gammal kastanjeallé på båda sidor av mittgången sparades inledningsvis, men är idag helt avlägsnad. Ursprungligen ledde en liten grässlänt med trappa upp till den grusade planen runt kapellets östra sida. Runt denna yta sattes en lövhäck och enstaka cypresser. Nedanför kapellet i norr låg en stor, putsad ekonomibyggnad under sadeltak, med dörrar jämnt fördelade över hela fasaden åt kapellet. I slänten på södra sidan fanns också en större, putsad byggnad under sadeltak, samt en uthus av trä. Inget av denna bebyggelse återstår idag.
Infart finns numera även i sydväst, längs den gamla obduktionsbyggnadens östra sida och i nordväst, upp till en parkering utanför kapellet i väster. Högresta almar och lindar kantar murarna och träd står även ute på ytan, främst i östra delen. Utformningen av den östra respektive västra delen av begravningsplatsen är varandras motsatser. Östra halvan är parkliknande med en stor gräsyta på var sida mittgången och övervägande högresta gravvårdar står oregelbundet placerade utan häckar, ett fåtal har järnstaket. Västra delen har ett strängt symmetriskt, grusat gångsystem som är detsamma idag som när det anlades på 1930-talet. Cypresser är jämnt utplacerade på de små gräsytorna. Buskarna har förlorat den smärta obeliskform de hade på 1930-talet och förbuskats. På var sida om mittgången finns en ursprunglig fyrsidig liten damm med avfasade hörn murade av tegelstor natursten. Gångarna bildar en oval runt dammarna, i övrigt är de raka. Låga oxbärshäckar och andra lövhäckar delar in ytorna i väster utan särskilt system och en hög lövhäck har vid okänd tidpunkt ersatt kastanjeallén längs mittgången. Åt norr respektive söder löper korta tvärhäckar ut och bildar små bås för två stående gravvårdar i bredd. Övriga gravvårdar på västra halvan är liggande i marknivå. Längs mittgången står särpräglade belysningsstolpar bestående av tre kopparrör med en i vinkel utskjutande hållare för en svampformad, halvgenomskinlig, vit glaskupa med stora bubblor i. Av stilen att döma torde den vara från 1970-talet.
Planen runt kapellets entré stöttas idag av en sentida mur av rektangulära, små granitblock i munkförband med en stående sten med jämna mellanrum. Den är konkavt svängd i nordöst. Förgården vid entrétrappan är belagd med släta stenskivor och kantas av stensatta rabatter med en låg lövhäck. En asfalterad ramp med träräcke är anordnad upp till förgården i sydöst. I nordöst finns en entré till samlingssalen mellan kapellet och klockstapeln. Stenbeläggningen fortsätter in i klocktornets tresidiga utrymme och vid dess västra vägg är en femsidig brunn murad av sten och med vattenutkastare över. Längs förgårdens södra sida, utmed kapellfasaden, hägnar ett smidesstaket med parställda spjälor som bildar mönster av ringar och kvadrater. Från den nedre marknivån går vid byggnadens nordöstra hörn en rak stentrappa ned på murens västsida, följd av en stig ned till parkeringens infart i nordväst. Vid kapellets nordvästhörna går en något svängd granittrappa upp från norr till den gamla expeditionsentrén åt väster i tillbyggnaden, med kraftig stenmur åt väster och ett likadant staket som ovan längs östsidan. Entréer finns till de olika avdelningarna i suterrängvåningen och den gamla obduktionsbyggnaden.
Griftegården var ursprungligen stadens första, separata begravningsplats, vilken anlades, hägnades och invigdes 1808 efter ritningar av F. M. Piper. Enligt ritningen var planen rektangulär med gångar på kortsidorna, formade till en utkragande halvcirkel, med ett kupolförsett benhus i rundningen i väster och inkörsporten i rundningen i öster. I samma axel som dessa skulle tvärgången mitt för entrén vidgas till en rund plan kantad av fyra obelisker eller pyramider, med ett tempel/bisättningsbyggnad i mitten. Denna symmetriska och monumentala utformning var typisk för dessa första fristående begravningsplatserna, som hämtade idealen från 1700-talets parker. Smala gångar i öst-västlig riktning skulle förena de båda halvcirklarna och ytan innanför dem planerades bli lägre än övriga partier. Byggandet startade 1811. Vid inkörsporten i öster vid landsvägen, numer Edsvägen, sattes ett järnstaket och grinden flankerades av sandstensobelisker på socklar av slipad täljsten med inskrifter åt vägen; bibelspråk på den ena och byggår på den andra. Dessa uppges ha varit rivna redan 1856 (om de överhuvudtaget hade uppförts).
1922 gavs tillstånd att bygga ett bårhus med redskapsbod och avfallsbod av spritputsat tegel med plåttak. Man avsåg att med byggnaden skymma ett "ruckel" i fonden vid Edsvägen. Eftersom bårhuset stod nära den livligt trafikerade vägen anmodades att fasaden gavs en rikare, dekorativ "utstyrsel", vilken innefattade klassiserande pelare, listverk och pilastrar. Bygget genomfördes troligen inte eftersom beslut om uppförandet av Trons kapells togs 1929. Mark tillhörig Landstinget väster om begravningsplatsen togs i anspråk och inlemmades med den befintliga anläggningen. Efter kapellets uppförande blev det aktuellt att se över hägnadens skick. Mot Edsvägen i öster fanns ett 60 meter långt, nästan meterhögt järnstaket. I söder var en 90 meter lång gammal, trasig kallmur av gråsten. Längs den 62 meter långa västra sidan fanns inget stängsel, utom krematoriets bredd på 12 meter. Norra sidan var 112 meter och högre belägen än gatan, så det fanns en gråstensmur som stöd i jämnhöjd med kyrkogården. Muren var i dåligt skick, troligen lagd på 1860-talet då järnvägen drogs fram. Beslut togs att sätta stängsel i söder och öster, ta ner de gamla murarna och göra en ny kryssmur av granit i norr och i väster, en respektive två meter höga, för att skymma fula uthus och järnvägsstallar. Vid krematoriet sattes grindar.

Trons kapell är ett kapellkrematorium som invigdes 1931 på stadens äldsta, separata begravningsplats från 1808. Beslutet att förlägga en griftegård utanför staden togs 1806 och ritningar gjordes samma år. Detta var ett hörsammande av det påbud som hade utgått 1805 från kungen till biskoparna att förlägga begravningsplatserna utanför staden. Av den gamla anläggningen återstår idag inget annat än själva griftegårdsytan, till vilken den västra delen med kapellet fogades i samband med byggnadens uppförande. Kapellet byggdes till 1964 med väntrum och klockstapel på norra sidan och i söder tillbyggdes sjukhusets obduktionsavdelning i en låg länga, som numer har en hög skorsten.
Murar av granit gjordes runt tomten i samband med kapellets uppförande, med yttersida av tuktad råkoppyta lagd i cementbruk i orgelbundna förband med jämn utsida. Begravningsplatsen är rektangulärt långsträckt med kapellet i suterräng på en höjd i mitten vid den västra kortsidan. Byggnaden ligger i öst-västlig riktning och har en avskalad, närmast funktionalistisk arkitektur. Åt öster vetter en kraftfull port med en lång, krysshamrad stentrappa ned till en förgård runt östgaveln och därifrån en kortare trappa ned till begravningsplatsen. I trappornas axel leder en bred, asfalterad gång fram till en muröppning i öster utan grindar. Muren är högre i öster utefter gatan.
En gammal kastanjeallé på båda sidor av mittgången sparades inledningsvis, men är idag helt avlägsnad. Ursprungligen ledde en liten grässlänt med trappa upp till den grusade planen runt kapellets östra sida. Runt denna yta sattes en lövhäck och enstaka cypresser. Nedanför kapellet i norr låg en stor, putsad ekonomibyggnad under sadeltak, med dörrar jämnt fördelade över hela fasaden åt kapellet. I slänten på södra sidan fanns också en större, putsad byggnad under sadeltak, samt en uthus av trä. Inget av denna bebyggelse återstår idag.
Infart finns numera även i sydväst, längs den gamla obduktionsbyggnadens östra sida och i nordväst, upp till en parkering utanför kapellet i väster. Högresta almar och lindar kantar murarna och träd står även ute på ytan, främst i östra delen. Utformningen av den östra respektive västra delen av begravningsplatsen är varandras motsatser. Östra halvan är parkliknande med en stor gräsyta på var sida mittgången och övervägande högresta gravvårdar står oregelbundet placerade utan häckar, ett fåtal har järnstaket. Västra delen har ett strängt symmetriskt, grusat gångsystem som är detsamma idag som när det anlades på 1930-talet. Cypresser är jämnt utplacerade på de små gräsytorna. Buskarna har förlorat den smärta obeliskform de hade på 1930-talet och förbuskats. På var sida om mittgången finns en ursprunglig fyrsidig liten damm med avfasade hörn murade av tegelstor natursten. Gångarna bildar en oval runt dammarna, i övrigt är de raka. Låga oxbärshäckar och andra lövhäckar delar in ytorna i väster utan särskilt system och en hög lövhäck har vid okänd tidpunkt ersatt kastanjeallén längs mittgången. Åt norr respektive söder löper korta tvärhäckar ut och bildar små bås för två stående gravvårdar i bredd. Övriga gravvårdar på västra halvan är liggande i marknivå. Längs mittgången står särpräglade belysningsstolpar bestående av tre kopparrör med en i vinkel utskjutande hållare för en svampformad, halvgenomskinlig, vit glaskupa med stora bubblor i. Av stilen att döma torde den vara från 1970-talet.
Planen runt kapellets entré stöttas idag av en sentida mur av rektangulära, små granitblock i munkförband med en stående sten med jämna mellanrum. Den är konkavt svängd i nordöst. Förgården vid entrétrappan är belagd med släta stenskivor och kantas av stensatta rabatter med en låg lövhäck. En asfalterad ramp med träräcke är anordnad upp till förgården i sydöst. I nordöst finns en entré till samlingssalen mellan kapellet och klockstapeln. Stenbeläggningen fortsätter in i klocktornets tresidiga utrymme och vid dess västra vägg är en femsidig brunn murad av sten och med vattenutkastare över. Längs förgårdens södra sida, utmed kapellfasaden, hägnar ett smidesstaket med parställda spjälor som bildar mönster av ringar och kvadrater. Från den nedre marknivån går vid byggnadens nordöstra hörn en rak stentrappa ned på murens västsida, följd av en stig ned till parkeringens infart i nordväst. Vid kapellets nordvästhörna går en något svängd granittrappa upp från norr till den gamla expeditionsentrén åt väster i tillbyggnaden, med kraftig stenmur åt väster och ett likadant staket som ovan längs östsidan. Entréer finns till de olika avdelningarna i suterrängvåningen och den gamla obduktionsbyggnaden.
Griftegården var ursprungligen stadens första, separata begravningsplats, vilken anlades, hägnades och invigdes 1808 efter ritningar av F. M. Piper. Enligt ritningen var planen rektangulär med gångar på kortsidorna, formade till en utkragande halvcirkel, med ett kupolförsett benhus i rundningen i väster och inkörsporten i rundningen i öster. I samma axel som dessa skulle tvärgången mitt för entrén vidgas till en rund plan kantad av fyra obelisker eller pyramider, med ett tempel/bisättningsbyggnad i mitten. Denna symmetriska och monumentala utformning var typisk för dessa första fristående begravningsplatserna, som hämtade idealen från 1700-talets parker. Smala gångar i öst-västlig riktning skulle förena de båda halvcirklarna och ytan innanför dem planerades bli lägre än övriga partier. Byggandet startade 1811. Vid inkörsporten i öster vid landsvägen, numer Edsvägen, sattes ett järnstaket och grinden flankerades av sandstensobelisker på socklar av slipad täljsten med inskrifter åt vägen; bibelspråk på den ena och byggår på den andra. Dessa uppges ha varit rivna redan 1856 (om de överhuvudtaget hade uppförts).
1922 gavs tillstånd att bygga ett bårhus med redskapsbod och avfallsbod av spritputsat tegel med plåttak. Man avsåg att med byggnaden skymma ett "ruckel" i fonden vid Edsvägen. Eftersom bårhuset stod nära den livligt trafikerade vägen anmodades att fasaden gavs en rikare, dekorativ "utstyrsel", vilken innefattade klassiserande pelare, listverk och pilastrar. Bygget genomfördes troligen inte eftersom beslut om uppförandet av Trons kapells togs 1929. Mark tillhörig Landstinget väster om begravningsplatsen togs i anspråk och inlemmades med den befintliga anläggningen. Efter kapellets uppförande blev det aktuellt att se över hägnadens skick. Mot Edsvägen i öster fanns ett 60 meter långt, nästan meterhögt järnstaket. I söder var en 90 meter lång gammal, trasig kallmur av gråsten. Längs den 62 meter långa västra sidan fanns inget stängsel, utom krematoriets bredd på 12 meter. Norra sidan var 112 meter och högre belägen än gatan, så det fanns en gråstensmur som stöd i jämnhöjd med kyrkogården. Muren var i dåligt skick, troligen lagd på 1860-talet då järnvägen drogs fram. Beslut togs att sätta stängsel i söder och öster, ta ner de gamla murarna och göra en ny kryssmur av granit i norr och i väster, en respektive två meter höga, för att skymma fula uthus och järnvägsstallar. Vid krematoriet sattes grindar.

Trons kapell är ett kapellkrematorium som invigdes 1931 på stadens äldsta, separata begravningsplats från 1808. Beslutet att förlägga en griftegård utanför staden togs 1806 och ritningar gjordes samma år. Detta var ett hörsammande av det påbud som hade utgått 1805 från kungen till biskoparna att förlägga begravningsplatserna utanför staden. Av den gamla anläggningen återstår idag inget annat än själva griftegårdsytan, till vilken den västra delen med kapellet fogades i samband med byggnadens uppförande. Kapellet byggdes till 1964 med väntrum och klockstapel på norra sidan och i söder tillbyggdes sjukhusets obduktionsavdelning i en låg länga, som numer har en hög skorsten.
Murar av granit gjordes runt tomten i samband med kapellets uppförande, med yttersida av tuktad råkoppyta lagd i cementbruk i orgelbundna förband med jämn utsida. Begravningsplatsen är rektangulärt långsträckt med kapellet i suterräng på en höjd i mitten vid den västra kortsidan. Byggnaden ligger i öst-västlig riktning och har en avskalad, närmast funktionalistisk arkitektur. Åt öster vetter en kraftfull port med en lång, krysshamrad stentrappa ned till en förgård runt östgaveln och därifrån en kortare trappa ned till begravningsplatsen. I trappornas axel leder en bred, asfalterad gång fram till en muröppning i öster utan grindar. Muren är högre i öster utefter gatan.
En gammal kastanjeallé på båda sidor av mittgången sparades inledningsvis, men är idag helt avlägsnad. Ursprungligen ledde en liten grässlänt med trappa upp till den grusade planen runt kapellets östra sida. Runt denna yta sattes en lövhäck och enstaka cypresser. Nedanför kapellet i norr låg en stor, putsad ekonomibyggnad under sadeltak, med dörrar jämnt fördelade över hela fasaden åt kapellet. I slänten på södra sidan fanns också en större, putsad byggnad under sadeltak, samt en uthus av trä. Inget av denna bebyggelse återstår idag.
Infart finns numera även i sydväst, längs den gamla obduktionsbyggnadens östra sida och i nordväst, upp till en parkering utanför kapellet i väster. Högresta almar och lindar kantar murarna och träd står även ute på ytan, främst i östra delen. Utformningen av den östra respektive västra delen av begravningsplatsen är varandras motsatser. Östra halvan är parkliknande med en stor gräsyta på var sida mittgången och övervägande högresta gravvårdar står oregelbundet placerade utan häckar, ett fåtal har järnstaket. Västra delen har ett strängt symmetriskt, grusat gångsystem som är detsamma idag som när det anlades på 1930-talet. Cypresser är jämnt utplacerade på de små gräsytorna. Buskarna har förlorat den smärta obeliskform de hade på 1930-talet och förbuskats. På var sida om mittgången finns en ursprunglig fyrsidig liten damm med avfasade hörn murade av tegelstor natursten. Gångarna bildar en oval runt dammarna, i övrigt är de raka. Låga oxbärshäckar och andra lövhäckar delar in ytorna i väster utan särskilt system och en hög lövhäck har vid okänd tidpunkt ersatt kastanjeallén längs mittgången. Åt norr respektive söder löper korta tvärhäckar ut och bildar små bås för två stående gravvårdar i bredd. Övriga gravvårdar på västra halvan är liggande i marknivå. Längs mittgången står särpräglade belysningsstolpar bestående av tre kopparrör med en i vinkel utskjutande hållare för en svampformad, halvgenomskinlig, vit glaskupa med stora bubblor i. Av stilen att döma torde den vara från 1970-talet.
Planen runt kapellets entré stöttas idag av en sentida mur av rektangulära, små granitblock i munkförband med en stående sten med jämna mellanrum. Den är konkavt svängd i nordöst. Förgården vid entrétrappan är belagd med släta stenskivor och kantas av stensatta rabatter med en låg lövhäck. En asfalterad ramp med träräcke är anordnad upp till förgården i sydöst. I nordöst finns en entré till samlingssalen mellan kapellet och klockstapeln. Stenbeläggningen fortsätter in i klocktornets tresidiga utrymme och vid dess västra vägg är en femsidig brunn murad av sten och med vattenutkastare över. Längs förgårdens södra sida, utmed kapellfasaden, hägnar ett smidesstaket med parställda spjälor som bildar mönster av ringar och kvadrater. Från den nedre marknivån går vid byggnadens nordöstra hörn en rak stentrappa ned på murens västsida, följd av en stig ned till parkeringens infart i nordväst. Vid kapellets nordvästhörna går en något svängd granittrappa upp från norr till den gamla expeditionsentrén åt väster i tillbyggnaden, med kraftig stenmur åt väster och ett likadant staket som ovan längs östsidan. Entréer finns till de olika avdelningarna i suterrängvåningen och den gamla obduktionsbyggnaden.
Griftegården var ursprungligen stadens första, separata begravningsplats, vilken anlades, hägnades och invigdes 1808 efter ritningar av F. M. Piper. Enligt ritningen var planen rektangulär med gångar på kortsidorna, formade till en utkragande halvcirkel, med ett kupolförsett benhus i rundningen i väster och inkörsporten i rundningen i öster. I samma axel som dessa skulle tvärgången mitt för entrén vidgas till en rund plan kantad av fyra obelisker eller pyramider, med ett tempel/bisättningsbyggnad i mitten. Denna symmetriska och monumentala utformning var typisk för dessa första fristående begravningsplatserna, som hämtade idealen från 1700-talets parker. Smala gångar i öst-västlig riktning skulle förena de båda halvcirklarna och ytan innanför dem planerades bli lägre än övriga partier. Byggandet startade 1811. Vid inkörsporten i öster vid landsvägen, numer Edsvägen, sattes ett järnstaket och grinden flankerades av sandstensobelisker på socklar av slipad täljsten med inskrifter åt vägen; bibelspråk på den ena och byggår på den andra. Dessa uppges ha varit rivna redan 1856 (om de överhuvudtaget hade uppförts).
1922 gavs tillstånd att bygga ett bårhus med redskapsbod och avfallsbod av spritputsat tegel med plåttak. Man avsåg att med byggnaden skymma ett "ruckel" i fonden vid Edsvägen. Eftersom bårhuset stod nära den livligt trafikerade vägen anmodades att fasaden gavs en rikare, dekorativ "utstyrsel", vilken innefattade klassiserande pelare, listverk och pilastrar. Bygget genomfördes troligen inte eftersom beslut om uppförandet av Trons kapells togs 1929. Mark tillhörig Landstinget väster om begravningsplatsen togs i anspråk och inlemmades med den befintliga anläggningen. Efter kapellets uppförande blev det aktuellt att se över hägnadens skick. Mot Edsvägen i öster fanns ett 60 meter långt, nästan meterhögt järnstaket. I söder var en 90 meter lång gammal, trasig kallmur av gråsten. Längs den 62 meter långa västra sidan fanns inget stängsel, utom krematoriets bredd på 12 meter. Norra sidan var 112 meter och högre belägen än gatan, så det fanns en gråstensmur som stöd i jämnhöjd med kyrkogården. Muren var i dåligt skick, troligen lagd på 1860-talet då järnvägen drogs fram. Beslut togs att sätta stängsel i söder och öster, ta ner de gamla murarna och göra en ny kryssmur av granit i norr och i väster, en respektive två meter höga, för att skymma fula uthus och järnvägsstallar. Vid krematoriet sattes grindar.