ALLHELGONA KYRKOMILJÖ

Under medeltiden var Lund nordens kyrkliga och kulturella centrum och Danmarks andliga huvudstad. Som mest fanns tjugo kyrkor, fem kloster och två kyrkliga sjukvårdsinrättningar i eller i direkt anslutning till stadskärnan. I och med reformationen (1536 i Danmark) försvagades kyrkans makt och därmed även Lunds politiska inflytande. Övergången till en protestantisk statskyrka medförde även att Lunds katolska kyrkoanläggningar i stor utsträckning revs, endast Domkyrkan och Klosterkyrkan har överlevt till våra dagar.

Direkt utanför den medeltida norra stadsvallen, som här hade sin sträckning i höjd med nuvarande Sankt Laurentiigatan och Norra Vallgatan, låg benediktinerklostret Alla Helgons kloster med dess inägomark, i senare tid kallat Helgonagården. Fyndet av den så kallade Lundagårdsstenen 1690, en fyra meter hög runsten, tyder på att en stormansgård från 900-talet som senare överlåtits till klostret har legat på platsen. Eftersom Alla Helgons kloster var ett så kallat herrekloster, det vill säga ett kloster som till skillnad från tiggarmunkklostren ägde mark, fick det bestå även efter reformationen. Helgonagården förblev följaktligen i offentlig ägo, vilket i förlängningen skapade förutsättningar för den bebyggelsemiljö som delvis sätter sin prägel på området idag, med parkstråk och allmännyttiga verksamheter som lasarettet och universitetet.

Allhelgonakyrkan är uppförd strax väster om platsen för Alla Helgons kloster, som således gett kyrkan dess namn, på ett område som tidigare dels var del av Helgonagårdens trädgård, dels var Kemisk-tekniska fabrikens samt målarna Thulin och Hanssons egendomar. Arkeologiska undersökningar utförda 2004 och 2007 visar att den västra delen av kyrkan dessutom står på platsen för kyrkogården tillhörande den medeltida kyrkan S:t Olof som revs i samband med reformationen. Den medeltida kyrkans placering har inte kunnat lokaliseras och det går i dagsläget inte att utesluta att Allhelgonakyrkan också står på platsen för S:t Olofs kyrka.

I en stadsplan som fastslogs 1882 placerades Allhelgonakyrkan i rak axel med den planerade paradgatan Sankt Laurentiigatan, som en fond dess förlängning, eftersom dåvarande stadsarkitekten A. B. Jakobsson ville utnyttja den planerade kyrkan i stadsbilden. Detta bröt dock mot den traditionella placeringen av kyrkor i öst-västlig riktning, varför stadsplanen överklagades och Allhelgonakyrkan slutligen fick en för kyrkor korrekt placering som för säkerhets skull fastslogs med astronomiska inmätningar.

Vid tiden för kyrkans uppförande hade omgivningarna norr om den gamla stadsvallen ännu en lantlig prägel och äldre foton visar ofta kyrkan i ett perspektiv med stora öppna grönområden i fonden. Söder om kyrkan, i kvarteret Norrtull mellan Allhelgona Kyrkogata och Norra Vallgatan, fanns dock fattigmansbebyggelse som bestod av ett gytter av enkla hus fördelade på 41 tomter. Den största delen av denna bebyggelse fick ge vika för lasarettets utvidgningar 191618 och 1925, men närmast Bredgatan kvarstod fattigmanshusen ända in på mitten av 1900-talet.

Idag präglas kyrkans närmiljö dels av de större friliggande institutionsbyggnaderna och parkmiljön i öster, men även i stor utsträckning av den trafikapparat som Bredgatan, som nedanför kyrkbacken övergår i fyra filer, och dess många förgreningar utgör.