båtar, skepp, nöthår, destruerad nit, knarr [ev.]

Kölen är 13 m lång och Y-formad och saknar spunning i ändarna. Den är fästad till stävarna med vertikala laskar och järnnaglar. Endast bottenpartiet av för- och akterstäven är bevarad, eventuellt utgörs dessa delar av ett kri.

Borden är upp till 22 cm breda och 1,5 - 2 cm tjocka. Den sjunde bordgången utgörs av meginhúfr. Borden var inbördes sammanfogade med nitar med rundade huvuden och kvadratiska brickor. Nitarna är indrivna från insidan, för utom vid för och akter, där de är indrivna från utsidan. Endast var annan av bordgångarna sträcker sig till stävarna. Dessa bord är således bredare mot ändarna, medan de andra är infalsade i ett hak i det undre bordet. I borden finns en grund drevränna med rester av drev av djurhår. Relingsbordet är inte bevarat, och inga spår av håar eller århål finns. I laskarna syns fragment efter textilier, vilka fungerat som tätning.

Bottenstockarna är vuxna och sträcker sig i ett stycke upp till meginhúfr. De är dymlade till borden, på den tredje och den femte bordgången enbart med två dymlingar på varje sida. Dymlingarna är av en, och furukilar har slagits in i dymlingarna på skrovets insida. Någon förbindning finns inte mellan bottenstockar och köl. Spanten är 17 till antalet, oräknat roderspant och brokar. Roderspantet är betydligt kraftigare och högre än de andra. Över bottenstockarnas ändar finns dymlingshål efter tvärbalkar. De har stöttats av knän, vilka ibland är utformade direkt ur tvärbalkarnas ändtimmer. Midskepps finns halvband/upplängot, vilka har vilat mot meginhúfr. De förefaller ha nått högre upp än knäna, och de är dymlade till var annan bordgång.

Kölsvinet är inte dymlat till kölen utan hålls på plats av bottenstockarna genom urtag i desamma, och genom låstimmer. I förkant på det fyrkantiga mastspåret finns en självvuxen gren. Betingar, för fästande av tågvirke, påträffades löst i vraket (status 1933). Vrakets ursprungliga längd och bredd har uppskattats till 16x4 m. [ur beskrivning i RAÄ: fornlämningssök]

Äskekärrsskeppet påträffades vid dikesgrävning redan kring år 1900, och man gjorde sig då av med ett större skeppstimmer, som låg i vägen för diket.

Vid en ny dikesrensning 1933 påträffades vraket igen av den dåvarande markägaren. Denne meddelade Göteborgs museum, och följande dag kom fyra utsända från museet, däribland Philibert Humbla och Olof Hasslöf, för att besiktiga fyndet. Dessa kontaktade Riksantikvarieämbetet. Med "Galtabäcksskeppet" (SMA 924:016) färskt i minnet misstänkte man att det nya fyndet kunde vara av förhistoriskt.

Det bestämdes att Humbla skulle leda en undersökning av vraket. Vrakdelarna låg förhållandevis ytligt, mellan 120 och 20 cm ned i marken, var till största delen utspridda. Akterskeppet, som låg upp mot land till från Göta älv sett, låg ytligare än förskeppet, och var därför sämst bevarat. Is och frost samt plogar hade förstört de övre delarna. En natt besökte även lokalbefolkningen schaktet och åstadkom avsevärd skada när de flyttade och trampade sönder vrakdelar.

Efter en dryg vecka var hela vraket frilagt och ritningar av vraket kunde upprättas. Man samlade in prover för pollenanalys och fotodokumenterade lämningen. Därefter märktes vrakdelarna upp, positionsbestämdes och demonterades. Vraket transporterades till Göteborgs museum för konservering.

Vid undersökningen drogs slutsatserna att vraket förmodligen hade dragits upp på stranden med aktern först och lämnats så. Man framkastade också teorin att för- och akterstäv hade demonterats för återanvändning, varför stävarna saknas medan flera av de övre bordhalsarna var bevarade. Vraket tolkades som en nordisk vardagsfarkost av vikingatidstyp.

Den förste som upprättade rekonstruktionsritningar för skeppet var ingengören H. Magnusson. Följande år, 1947, ådrogs H. Åkerlund att upprätta mer detaljerade ritningar och rekonstruktionsförslag av fyndet. Denne konstaterade att flera delar av fyndet försvunnit efter undersökningen och att flera bord, kölen etc. brutits av samt att vrakdelarna var kraftigt deformerade till följd av uttorkning. Åkerlund är också den förste som omtalar skeppet som en knarr.

Skeppet ansågs allmänt vara av mycket stort kulturhistoriskt värde, såsom varande det första vikingaskepp som upptäckts i Sverige, men eftersom det var i relativt dåligt skick var det inte tacksamt som utställningsföremål. Göteborgs sjöfartsmuseum erbjöds fyndet, men avböjde med hänvisning till platsbrist och skeppets ofullständiga skick. Vraket kom i stället att införlivas med Göteborgs museums samlingar. I brist på medel och utrymme blev skeppet liggande i magasin, och omkonserverades flera gånger. [ur beskrivning i RAÄ fornminnessök]

1977 hölls ett marinarkeologiskt seminarium där man diskuterade "Äskekärrskeppet". De församlade hade delade meningar om fartygets typ och kontext och hur man skulle gå vidare för att rekonstruera det. Man var dock eniga om att det befintliga ritningsmaterialet hade flera brister och felaktigheter.

1979 presenterade Gunnar Leiro ett tredje rekonstruktionsförslag i modellform.

På 1980-talet konstaterades att virket var fällt i västra Sverige, förmodligen vid Göta älv inte långt från fyndplatsen. Trät hade varit utsatt för bakteriell nedbrytning innan det täcktes av lera.

1987 flyttades skeppet till Västsvensk konserveringsateljé. I samband med detta väcktes åter frågan om rekonstruera och montera delarna för utställningsändamål. Vrakdelarna dokumenterades i skala 1:1 och fyndet konserverades om för att avlägsna gifter från tidigare konservering.

1994 sjösattes en repliken Vidfamne, som byggts av Sällskapet Vikingatida Skepp.

1995, vid arbetet med rekonstruktionen av skeppet upptäcktes runor eller runliknande tecken på bordlägging och kölsvin. En del av runorna kunde härledas till den äldre runraden, som var utbredd innan 700-talet. En av de runor som kunde urskiljas var runan för F, som anses symbolisera rikedom, boskap och välgång. I mars ställdes vraket slutligen ut på Göteborgs stadsmuseum.
[ur beskrivning i RAÄ fmis]