FLODA KYRKA

Inträde sker vanligen i sydväst genom vapenhuset, täckt med ett platt panelklätt tak. Golvet är sedan förnyelse 1932 belagt med tegel. På västra sidan utgår en trätrappa till tornkammare och läktaren. Under trappan finns avplankade skrubbar. Porten mot kyrkorummet har ett brett och djupt valv med pardörrar. Omfattningen har infalsning och gångjärnfästen - spår efter en ytterport från perioden före tornets tillkomst. De inre dörrarna är klädda med V-ställd, brunt målad panel i spegelmönster, också från 1932.

Det tvåskeppiga kyrkorummet täcks av inalles sex kryssvalv, burna av tio väggpelare och två kraftiga, fristående mittpelare, uppförda på gamla kyrkans norra grundmur. Valven är slätputsade vita, liksom väggarna. I bänkkvarter och gångar ligger brädgolv. Koret med stengolv är placerat vid södra skeppets gavel, vars två fönster har glasmålningar. I norra skeppets gavel finns portalen mot sakristian.

Inredning och inventarier
Pelarraden mitt i kyrkorummet gör att altaret inte ligger centralt, utan förskjutet längst fram i södra skeppet. Dess stengolv från 1882 ligger högre än kyrkorummets brädgolv, innanför altarringen är det förhöjt med ytterligare ett steg.

Altartavlan som framställer Kristi förklaring, är utförd 1774 av Johan lverus Bernhardi. Ramverket i senbarock antas vara av lokal härkomst, tillverkad av en korpral Knipa. Det kröns av snidade förgyllda attribut såsom moln, sol och Guds öga. Den strålande solen har en målad utvidgning på korets vägg. Framförvarande femsidig altarring tillkom vid 1932 års förnyelse. Den har knäfall, speglar och marmorerad dekor. I sydöstra hörnet av koret samt i västra bänkraden står en ovanlig typ av nummertavla på ställning, ett provinsiellt arbete från 1700-talet. Dopfunten i trä är från 1600-talet.

Predikstolen med ljudtak är uppställd mot en halvpelare i korgavelns mitt. Den är samtida med altaruppsatsen och har samme upphovsman, korpral Knipa. Predikstolen i Grangärde kyrka anses ha tjänat som förebild. Stilen är senbarock med rika sniderier, marmoreringar och förgyllningar. Predikstolen inramas av ett på väggen och pelaren målat draperi. Vid 1882 års renovering målades den vit, men återfick en mer ursprunglig färgsättning 1932.

Kyrkans bänkinredning tillverkades 1932, med 1700-talets bänkfasader som förlaga. De har marmorerats likadant som altaruppsats och predikstol. Över varje sidogång hänger två ljus-kronor av mässing. Samtliga är olika och den äldsta är daterad 1737. Över västra delen hänger en äldre ljuskrona av smide.

Läktaren är från 1751 och tillbyggd 1882. Den sträcker sig över båda skeppen och bärs av 12 pelare med kapitäl, därav två större svarvade pelare i de inre hörnen. Läktarbarriärens speglar är utsmyckade med marmoreringar. Barriären kröns av ett högt träräcke. Läktaren nås genom tornkammaren.

Kyrkan saknade länge orgel, med undantag för ett korpositiv. Det dröjde till 1884 innan ett första orgelverk, en Åkerman & Lund med åtta stämmor, installerades på läktaren i östra skeppet. Med undantag för justeringar och stämning förblev denna orgel orörd tills den av Åkerman & Lund ombyggdes helt 1947, samtidigt tillbyggdes orgelfasaden på bredden. År 1988 byggdes orgeln om igen, den blev återigen mekanisk. Den delades i huvudverk och bröstverk, spelbordet vändes helt om mot huvudverket. Orgelfasaden från 1947 har tre indelningar med marmorerade ytor och förgylld utsmyckning. Nuvarande kororgel som tillkom 1995 är tillverkad och sammansatt av orgeldelar som härstammar från olika orglar, de äldsta från 1860-talet. Kororgeln är sammanbyggd med sidobänkar.
Kyrktornets storklocka omgöts första gången 1737 och på nytt redan 1792. Lillklockan omgöts för andra gången 1718.

Observera att tidigare inventeringar har registrerat felaktiga uppgifter om kyrkans orientering.
Kyrkan ligger parallellt med älven och byvägen, med tornet i sydväst, kor och sakristia i nordost.
Även felaktiga uppgifter om takformen har angetts, Långhustaket är brutet och spåntäckt, valmat mot gaveln i nordost.

Form och utseende erhöll kyrkan i huvudsak under 1700-talet. Stommen innefattar dock delar av den äldre kyrkan, nämligen murar i söder och väster, betydligt tjockare än övriga.
Kyrkans strama, föga smyckade fasader är slätputsade vita och sockeln struken med asfalttjära. Samtliga fönster är rundbågiga med djupa fönsternischer, södra gavelns större än övriga. Spröjsverken varierar. Portalerna i söder och väster är rundbågiga med flera språng. Långhustaket är brutet och spåntäckt, valmat mot gaveln i nordost. Den lägre sakristian i långhusets norra förlängning har små stickbågiga fönsteröppningar och valmat, spåntäckt tak. Tornets fasader artikuleras av två plåttäckta gördelgesimser och mellan dem pryder Dalarnas landskapsvapen, jämte årtalet 1797. I klockvåningen sitter rundbågiga ljudöppningar med tjärade luckor åt samliga väderstreck, smala och dubbla i väster och öster, enkla men bredare i norr och söder. I väster finns ett lunettfönster, i höjd med tornkammaren. Överst sitter en fyrsidig, kopparklädd lanternin, glasad och krönt med ett förgyllt kors på klot.

Floda kyrka finns första gången belagd i skriftlig källa år 1332, då troligen ett enklare kapell i trä, vars exakta lokalisering inte längre är känd. Den nuvarande kyrkans föregångare, platsens första stenkyrka, antas ha blivit uppförd vid 1400-talets början. Ett visitationsprotokoll 1628 redovisade att den hade välvt långhus med tegelgolv och tre fönster, samt sakristia och vapenhus. Åtminstone koret lär ha varit smyckat av kalkmålningar. Senare tillkom två läktare och "vacker målad" predikstol. Dopfunten finns ännu bevarad. Till anläggningen hörde en klockstapel och kyrkohärbärge.

Om - och tillbyggnader på 1700-talet medförde i praktiken att den medeltida kyrkan gick förlorad. Arbetena tycks ha påbörjats 1727. En skrivelse till domkapitlet 1732 redovisade att kyrkans omfång mer än fördubblats och att murarna höjts över en meter. Fler och större fönster hade huggits upp. Efter utvidgningen följde kyrkorummets valvslagning 1734-1735. Åren 1735-1736 utbyggdes sakristian norr om koret. Sista etappen inföll då tornet tillbyggdes 1797 och långhusets takfall ändrades till brutet.

På 1880-talet moderniserades kyrkan i tidens anda med öppna bänkar, omlagda golv och läktarombyggnad för större orgelverk. Samtidigt ändrades färgsättningen på den fasta inredningen, från 1700-talets blå marmorering till ådringar.

Vid omgestaltning 1932, ledd av Byggnadsstyrelsens arkitekt Ärland Noréen, var syftet att avlägsna eller dämpa tillägg gjorda på 1800-talet. Istället skulle 1700-talets karaktär återskapas.

Källor och litteratur
Otryckta källor
Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV a: 15 a, brev om pågående utbyggnad, skrivet 13 april 1732
Västerås domkapitel E IV a: 15 a, inventarium 1745
Västerås domkapitel E IV a: 15 b, memorial 1784
Västerås domkapitel E IV a: 15 b, inventarium 1801
Västerås domkapitel E IV b: 20, inventarium 1889
Västerås domkapitel E IV a: 15 b, inventarium 1825
Västerås domkapitel F III A: 26: inventarium 1770
Västerås stifts egendomsförvaltning: Prästgårdsinventering 1993

Litteratur
Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Dalarnas kyrkor i ord och bild, Västerås 1996
Nordblad, Elias & Skoglund, Johannes: Två nyrestaurerade Dalatempel/Julbok för Västerås stift, 1933/
Westerlund, Per-Olof: Byggnadshistorisk undersökning Floda kyrka, 1932