Ånglok

Tillverkat antal: 53
Vikt i tjänst: 53,5 ton
Största tillåtna hastighet: 75 km/h
Dragkraft: 3,6 Mp

Statens Järnvägstrafik köpte sina ånglok från England i närmare 20 år. Sedan SJ tillsatt en maskinavdelning kom dess förste chef, Fredrik Almgren, att rikta intresset mot sin gamla arbetsplats, Borsig i Berlin. Här byggdes mer robusta lok som var lättare att underhålla än de engelska. En ny loktyp för blandade tåg, C, importerades från firman i Berlin för att ersätta loken av Prins August-typ. Ett sådant, nr 198 Breda finns också bevarat i Järnvägsmuseets samlingar. C-loken blev en direkt förebild för D-loken som byggdes på svenska verkstäder efter tyska ritningar.

D-loken var det första försöket med en större svenskbyggd lokserie för statsbanorna. Loktypen introducerades 1877 och var avsedd för så kallat blandade tåg, vilka utgjordes av godsvagnar och tredje klass personvagnar medan snälltågslok användes för snabba persontåg för första och andra klass. När lok 347 byggdes hade segregeringen upphört och alla tre klasserna ingick i tågen. D-loken användes då för persontåg och lätta godståg. Loket var också ett av de första vid statsbanorna som inte försågs med namn. Det sista namngivna loket var nr 342 Verdandi. Lok 347 togs ur trafik 1922 då det överlämnades till Järnvägsmuseum. Loket är i dag i precis samma skick och utförande som för 90 år sedan.

Detta lok är det första exemplet på en svensk kopia av en tysk konstruktion. Ett av få helt orörda lok från 1800-talet. Det är ett utmärkt exempel på hur svenska verkstäder kopierade en tysk konstruktion för egen kompetensuppbyggnad. Det är det äldsta bevarade svenskbyggda SJ-loket. Ångloket avställdes 1922 och har inte blivit kört sedan dess.