LYSVIKS KYRKA

KYRKOMILJÖN: Kyrkoanläggningen mitt i Lysviks samhälle består förutom kyrka och kyrkogård av en vitputsad stigport (av okänd ålder) vid ingången i östra kyrkomuren, ett vitputsat gravkapell (1953), en falurödfärgad och panelad ekonomibyggnad för kyrkogårdens skötsel (1979) och sydöst om kyrkan, utanför kyrkogården, ett församlingshem (ombyggt under 1980-tal) med vitmålad panel.
KYRKOGÅRDEN: Kyrkogården breder ut sig söder och väster om kyrkan och sluttar efter en utvidgning i söder 1918 ned på ett lägre plan mot sjön. Begravningsplatsen har en oregelbunden form med ett kuperat, mindre skogsparti i nordväst. Den avgränsas av stenmur och vägar och bebyggelse i norr och öster, mot sjön i söder och delvis mot skogsmark i väster.
Den gamla kyrkogården låg sannolikt söder om den gamla kyrkan och därmed sydväst om den nuvarande. Ett nytt begravningsområde iordningställdes i anslutning till den nya kyrkan på 1750-talet. Kyrkogården skall ha utökats 30 meter åt norr år 1846 och lika långt åt väster på 1860-talet. Den första dokumenterade utvidgningen företogs åt söder 1918. I dess sydvästra hörn har i sen tid placerats ett smitt järnkors till minne av de självspillingar som tidigare begravts här. År 1926 renoverades kyrkogården, varvid den fylldes upp, gångar anlades och förbättrades och nyplanteringar gjordes. År 1938 kom nästa utvidgning, då en större areal lades till området längs västra sidan. På denna del finns ännu ett antal allmänna gravar i söder. År 1980 genomfördes den senaste utvidgningen i samma riktning. I de nordvästra, mera höglänta delarna ligger en minneslund i en talldunge. Mellan kyrkan och gravkapellet har ett mindre område reserverats för urngravar. I samband med renovering och omläggning av kyrkogården 1962 asfalterades alla gångar och huvuddelen av grusgravarna och järnstaketen togs bort.
Det mest förekommande träslaget på begravningsplatsen är lind, som kantar flera av de nordsydliga gångarna. Vid kapellet står en vinklad thujarad. På östra delen finns ett mindre antal björkar och på den västra ett naturligt bestånd av tallar. Ett par förädlade tallar står vid kyrkans västsida. Rikligt förekommande häckar - oxbär på den äldre delen och häggmispel på 1939 års del - och vida gräsytor präglar kyrkogården. Samtliga huvudgångar är asfalterade och raka. De övriga utgörs av plattgångar.
Fyra grusgravar, ett tjugotal stenramar efter grusgravar samt två järnstaket har bevarats. Ett av dessa omgärdar en större familjegrav sydväst om kyrkan där patron Carl E Geijer (1812-1881) och hans maka Amalia (1829-1867) ligger begravda. Den äldsta gravstenen på ursprunglig plats är från 1859 och står sydost om kyrkan. På området norr om kyrkan finns gravar endast vid muren, de äldsta från början av 1900-talet. Mellan kyrka och mur har här placerats två smidda järnkors med årtalet 1862. Kyrkogården har efter renoveringen 1962 en betydligt modernare karaktär och inte mycket skiljer de äldre delarna av begravningsplatsen från de yngre.

KYRKOMILJÖN: Kyrkoanläggningen mitt i Lysviks samhälle består förutom kyrka och kyrkogård av en vitputsad stigport (av okänd ålder) vid ingången i östra kyrkomuren, ett vitputsat gravkapell (1953), en falurödfärgad och panelad ekonomibyggnad för kyrkogårdens skötsel (1979) och sydöst om kyrkan, utanför kyrkogården, ett församlingshem (ombyggt under 1980-tal) med vitmålad panel.
KYRKOGÅRDEN: Kyrkogården breder ut sig söder och väster om kyrkan och sluttar efter en utvidgning i söder 1918 ned på ett lägre plan mot sjön. Begravningsplatsen har en oregelbunden form med ett kuperat, mindre skogsparti i nordväst. Den avgränsas av stenmur och vägar och bebyggelse i norr och öster, mot sjön i söder och delvis mot skogsmark i väster.
Den gamla kyrkogården låg sannolikt söder om den gamla kyrkan och därmed sydväst om den nuvarande. Ett nytt begravningsområde iordningställdes i anslutning till den nya kyrkan på 1750-talet. Kyrkogården skall ha utökats 30 meter åt norr år 1846 och lika långt åt väster på 1860-talet. Den första dokumenterade utvidgningen företogs åt söder 1918. I dess sydvästra hörn har i sen tid placerats ett smitt järnkors till minne av de självspillingar som tidigare begravts här. År 1926 renoverades kyrkogården, varvid den fylldes upp, gångar anlades och förbättrades och nyplanteringar gjordes. År 1938 kom nästa utvidgning, då en större areal lades till området längs västra sidan. På denna del finns ännu ett antal allmänna gravar i söder. År 1980 genomfördes den senaste utvidgningen i samma riktning. I de nordvästra, mera höglänta delarna ligger en minneslund i en talldunge. Mellan kyrkan och gravkapellet har ett mindre område reserverats för urngravar. I samband med renovering och omläggning av kyrkogården 1962 asfalterades alla gångar och huvuddelen av grusgravarna och järnstaketen togs bort.
Det mest förekommande träslaget på begravningsplatsen är lind, som kantar flera av de nordsydliga gångarna. Vid kapellet står en vinklad thujarad. På östra delen finns ett mindre antal björkar och på den västra ett naturligt bestånd av tallar. Ett par förädlade tallar står vid kyrkans västsida. Rikligt förekommande häckar - oxbär på den äldre delen och häggmispel på 1939 års del - och vida gräsytor präglar kyrkogården. Samtliga huvudgångar är asfalterade och raka. De övriga utgörs av plattgångar.
Fyra grusgravar, ett tjugotal stenramar efter grusgravar samt två järnstaket har bevarats. Ett av dessa omgärdar en större familjegrav sydväst om kyrkan där patron Carl E Geijer (1812-1881) och hans maka Amalia (1829-1867) ligger begravda. Den äldsta gravstenen på ursprunglig plats är från 1859 och står sydost om kyrkan. På området norr om kyrkan finns gravar endast vid muren, de äldsta från början av 1900-talet. Mellan kyrka och mur har här placerats två smidda järnkors med årtalet 1862. Kyrkogården har efter renoveringen 1962 en betydligt modernare karaktär och inte mycket skiljer de äldre delarna av begravningsplatsen från de yngre.

KYRKOMILJÖN: Kyrkoanläggningen mitt i Lysviks samhälle består förutom kyrka och kyrkogård av en vitputsad stigport (av okänd ålder) vid ingången i östra kyrkomuren, ett vitputsat gravkapell (1953), en falurödfärgad och panelad ekonomibyggnad för kyrkogårdens skötsel (1979) och sydöst om kyrkan, utanför kyrkogården, ett församlingshem (ombyggt under 1980-tal) med vitmålad panel.
KYRKOGÅRDEN: Kyrkogården breder ut sig söder och väster om kyrkan och sluttar efter en utvidgning i söder 1918 ned på ett lägre plan mot sjön. Begravningsplatsen har en oregelbunden form med ett kuperat, mindre skogsparti i nordväst. Den avgränsas av stenmur och vägar och bebyggelse i norr och öster, mot sjön i söder och delvis mot skogsmark i väster.
Den gamla kyrkogården låg sannolikt söder om den gamla kyrkan och därmed sydväst om den nuvarande. Ett nytt begravningsområde iordningställdes i anslutning till den nya kyrkan på 1750-talet. Kyrkogården skall ha utökats 30 meter åt norr år 1846 och lika långt åt väster på 1860-talet. Den första dokumenterade utvidgningen företogs åt söder 1918. I dess sydvästra hörn har i sen tid placerats ett smitt järnkors till minne av de självspillingar som tidigare begravts här. År 1926 renoverades kyrkogården, varvid den fylldes upp, gångar anlades och förbättrades och nyplanteringar gjordes. År 1938 kom nästa utvidgning, då en större areal lades till området längs västra sidan. På denna del finns ännu ett antal allmänna gravar i söder. År 1980 genomfördes den senaste utvidgningen i samma riktning. I de nordvästra, mera höglänta delarna ligger en minneslund i en talldunge. Mellan kyrkan och gravkapellet har ett mindre område reserverats för urngravar. I samband med renovering och omläggning av kyrkogården 1962 asfalterades alla gångar och huvuddelen av grusgravarna och järnstaketen togs bort.
Det mest förekommande träslaget på begravningsplatsen är lind, som kantar flera av de nordsydliga gångarna. Vid kapellet står en vinklad thujarad. På östra delen finns ett mindre antal björkar och på den västra ett naturligt bestånd av tallar. Ett par förädlade tallar står vid kyrkans västsida. Rikligt förekommande häckar - oxbär på den äldre delen och häggmispel på 1939 års del - och vida gräsytor präglar kyrkogården. Samtliga huvudgångar är asfalterade och raka. De övriga utgörs av plattgångar.
Fyra grusgravar, ett tjugotal stenramar efter grusgravar samt två järnstaket har bevarats. Ett av dessa omgärdar en större familjegrav sydväst om kyrkan där patron Carl E Geijer (1812-1881) och hans maka Amalia (1829-1867) ligger begravda. Den äldsta gravstenen på ursprunglig plats är från 1859 och står sydost om kyrkan. På området norr om kyrkan finns gravar endast vid muren, de äldsta från början av 1900-talet. Mellan kyrka och mur har här placerats två smidda järnkors med årtalet 1862. Kyrkogården har efter renoveringen 1962 en betydligt modernare karaktär och inte mycket skiljer de äldre delarna av begravningsplatsen från de yngre.

KYRKOMILJÖN: Kyrkoanläggningen mitt i Lysviks samhälle består förutom kyrka och kyrkogård av en vitputsad stigport (av okänd ålder) vid ingången i östra kyrkomuren, ett vitputsat gravkapell (1953), en falurödfärgad och panelad ekonomibyggnad för kyrkogårdens skötsel (1979) och sydöst om kyrkan, utanför kyrkogården, ett församlingshem (ombyggt under 1980-tal) med vitmålad panel.
KYRKOGÅRDEN: Kyrkogården breder ut sig söder och väster om kyrkan och sluttar efter en utvidgning i söder 1918 ned på ett lägre plan mot sjön. Begravningsplatsen har en oregelbunden form med ett kuperat, mindre skogsparti i nordväst. Den avgränsas av stenmur och vägar och bebyggelse i norr och öster, mot sjön i söder och delvis mot skogsmark i väster.
Den gamla kyrkogården låg sannolikt söder om den gamla kyrkan och därmed sydväst om den nuvarande. Ett nytt begravningsområde iordningställdes i anslutning till den nya kyrkan på 1750-talet. Kyrkogården skall ha utökats 30 meter åt norr år 1846 och lika långt åt väster på 1860-talet. Den första dokumenterade utvidgningen företogs åt söder 1918. I dess sydvästra hörn har i sen tid placerats ett smitt järnkors till minne av de självspillingar som tidigare begravts här. År 1926 renoverades kyrkogården, varvid den fylldes upp, gångar anlades och förbättrades och nyplanteringar gjordes. År 1938 kom nästa utvidgning, då en större areal lades till området längs västra sidan. På denna del finns ännu ett antal allmänna gravar i söder. År 1980 genomfördes den senaste utvidgningen i samma riktning. I de nordvästra, mera höglänta delarna ligger en minneslund i en talldunge. Mellan kyrkan och gravkapellet har ett mindre område reserverats för urngravar. I samband med renovering och omläggning av kyrkogården 1962 asfalterades alla gångar och huvuddelen av grusgravarna och järnstaketen togs bort.
Det mest förekommande träslaget på begravningsplatsen är lind, som kantar flera av de nordsydliga gångarna. Vid kapellet står en vinklad thujarad. På östra delen finns ett mindre antal björkar och på den västra ett naturligt bestånd av tallar. Ett par förädlade tallar står vid kyrkans västsida. Rikligt förekommande häckar - oxbär på den äldre delen och häggmispel på 1939 års del - och vida gräsytor präglar kyrkogården. Samtliga huvudgångar är asfalterade och raka. De övriga utgörs av plattgångar.
Fyra grusgravar, ett tjugotal stenramar efter grusgravar samt två järnstaket har bevarats. Ett av dessa omgärdar en större familjegrav sydväst om kyrkan där patron Carl E Geijer (1812-1881) och hans maka Amalia (1829-1867) ligger begravda. Den äldsta gravstenen på ursprunglig plats är från 1859 och står sydost om kyrkan. På området norr om kyrkan finns gravar endast vid muren, de äldsta från början av 1900-talet. Mellan kyrka och mur har här placerats två smidda järnkors med årtalet 1862. Kyrkogården har efter renoveringen 1962 en betydligt modernare karaktär och inte mycket skiljer de äldre delarna av begravningsplatsen från de yngre.

FÖRSAMLING 1995 - LYSVIK

BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1655, år 1900: 3945, år 1995: 1746

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan är belägen på en udde vid Övre Fryken. Den nuvarande kyrkan härrör i nuvarande skepnad huvudsakligen från 1700-talets mitt, men har föregåtts av två äldre kyrkor. Den äldsta medeltida träkyrkan var belägen vid Lysa Älv. Den timrade träkyrkan från 1500-talet som byggdes därefter förlades längre bort från älven på "Lysarbyns" mark.

RASERAD KYRKA / RUIN - I: Medeltida träkyrka, troligtvis uppförd i resvirke.

II: Den medeltida kyrkan efterträddes under 1500-talet av en timrad träkyrka, en rödmålad, spånklädd "långhuskyrka". Byggnaden skall ha haft ett torn med "hög spetsig spira". Grundstenarna till denna kyrka finns kvar i gången mellan nuvarande kyrka och gravkapellet. Av inredningen är altaruppsatsen, från 1600-talets slut, bevarad i den nya kyrkan.

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - III. Den befintliga stenkyrkan uppfördes 1753-62 med rektangulärt långhus och tresidigt korparti samt vidbyggd sakristia i norr, under ledning av murmästaren Christian Haller. Det befintliga västtornet uppfördes först 1901, men ersatte då ett äldre.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkans exteriör är vitputsad med profilerat listverk och hörnpilastrar; de rundbågiga fönsteröppningarna har enkla, klassicerande omfattningar. Västtornet kröntes 1901 med en reslig, plåtbeslagen spira. Kyrkobyggnadens tak är mansardformat med, sedan 1830-talet, beläggning av skiffer. Ingångar i väster via tornets bottenvåning samt mitt på långhusets nord- och sydsida. Kyrkorummet täcks av ett trätunnvalv. I samband med den genomgripande restaureringen 1932, under ledning av arkitekt G Birch-Lindgren, erhöll väggar och valv en målad dekoration, delvis avlägsnad 1972. I korpartiets fönsteröppningar insattes också färgat glas. Både målningar och glas är arbeten av konstnären Tor Hörlin. Altaruppsatsen är ursprungligen från 1697, men den renoverades och försågs med ny skulptur 1762. Eventuellt utfördes detta arbete av Isak Schullström. Den nuvarande predikstolen tillverkades 1858 av "konstmästare" Svanström.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1994 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2005.