Bostadshus

Småstugebyrån
Småstugebyggande i kommunal regi inleddes i Stockholm 1926. Den kommunala bostadspolitiken hade som syfte att ge arbetare och lägre tjänstemän möjlighet skaffa sig en egen bostad utan kontantinsats, men med eget arbete som insats. Staden upplät tomträttsmark och tillhandahöll lån upp till 90% av fastighetsvärdet, i form av byggmaterial och arbetsledning under förutsättning att huset byggdes med egen arbetsinsats, vilken värderades till 10%. 200 småstugor uppfördes 1927 i försöksområdena Olovslund i Västerort och Pungpinan i Söderort. 1928 inleddes utbyggnaden av Nockebyhov följt av Enskede, Norra Ängby, Svedmyra och Tallkrogen. Under 1930-talet byggdes småstugor i Svedmyra, Hökmossen, Eneby och Bällsta. I Långbro, Långsjö, Mälarhöjden, Liseberg, Gubbängen, Fagersjö, Herrängen och Sköndal byggdes småstugor under senare delen av 1940-talet. Mellan 1927 och 1957 uppfördes omkring 8100 småstugor i Stockholms ytterstad.
Typritningar utformades vid Fastighetskontorets Småstugebyrå under arkitekten Edvin Engströms ledning. De första hustyperna, som förekom i Olovslund och Pungpinan kallades Knivsta och Träkol och var i 1½-plan. Därefter numrerades husen med romerska siffror. Hustyperna utvecklades mot större hus med flera rum i bottenvåningen, WC på övervåningen och möjlighet att ha garage. Antalet typer hölls dock nere och efterhand försvann 1½-plans stugan till förmån för stugor i ett och två plan. Till många typritningar fanns ett antal varianter, exempelvis i placering av fönster och entréer och i förekomst av balkong och garage. Länge byggdes enbart friliggande hus men 1946 introducerades småstugan i form av radhus. Husens utformning följer tidens ideal och har en enkel och anspråkslös utformning.
Källor: Stockholm utanför tullarna- Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Söderström, Göran (red.), Stockholm 2003, Stockholms stads Småstugor 1927-57, Stockholms stadsbyggnadskontor, Stockholm 1979, Stockholms stads småstugor 1947, Stockholm 1947