ÖSTRA ENEBY KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2004
KYRKAN
Det är okänt om nuvarande kyrkan i Östra Eneby har haft någon föregångare. En runsten från mitten av 1000-talet med två kors har hittats under korgolvet. Den visar även spår av att senare ha använts som altarskiva. Vid en yttre renovering av kyrkan har man hittat huggna stenar med ornamentering av tidig romansk karaktär. De hittades i kyrkans murverk, men inte på ursprunglig plats och kan eventuellt ha hört till en äldre kyrka. Några stenar ses idag i långhusets sydfasad. En sten med ornament av likartad karaktär finns på i sydportalen till Örberga kyrka i landskapets västra del samt i Östra Skrukeby och i Vårdsbergs kyrkor.

I dagens dopkapell står den medeltida dopfunten, som är mycket intressant ur konsthistorisk synpunkt. Dopfuntens fot i gotländsk sandsten tror man är tillverkad av den gotländske stenhuggare som kallas "Majestatis" eller hans efterföljare "Hegvald", som var verksamma i slutet av 1100-talet. Dopfuntens cuppa är av kolmårdsmarmor, tillverkad vid mitten av 1200-talet och eventuellt en kopia av en tidigare cuppa. Kolmårdsmarmor är en ovanlig bergart i de medeltida funtarna. Huvudmotivet är skapelseberättelsen.

De äldsta delarna av den nuvarande kyrkan utgjorde långhuset i en stenkyrka som troligen uppfördes omkring år 1200 eller decennierna närmast därefter. Det ursprungliga koret var smalare än långhuset och dess begränsning i norr och söder har kunnat fastställas, men ej avslutningen i öster. Till kyrkan fanns även ett torn i väster. Kyrkans väggar var försedda med figurativa kalkmålningar. Fragment av dessa finns ovan de senare slagna valven och även i kyrkorummet på norra långhusväggen. Mot slutet av 1300-talet revs det ursprungliga koret och det nuvarande koret uppfördes med samma bredd som långhuset. På korets norra sida byggdes sakristia och ett vapenhus uppfördes vid samma tid eller något senare utanför kyrkans sydportal. I en tidningsartikel i Norrköpings Tidningar (14/9 1918) står det att murarna i kyrkans äldsta del består av relativt noggrant avpassade block, delvis sandsten, med tät fogning, medan den yngre delen består av ohuggna fältstensblock med mindre sten till fyllning. Här står även att såväl de äldre som de yngre (murarna) har varit putsade från början. Vid slutet av 1300-talet valvslogs kyrkan och valven dekorerades med framställningar bl a av Heliga Korsets legend och helgonmartyrier. Målningarna dateras till 1390-talet, senast 1404 av de målade vapensköldarna att döma, och räknas till den grupp målningar som tillskrivs den s k Kapitelsalsmästaren eller hans efterföljare Risingemästaren. I sakristian går valvkapporna nästan ända ner till golvet och här dateras målningarna till omkring 1430. Dateringen grundar sig bl a på två donatorsvapen, som syftar på Henrik Styke, fogde på Ringstadholm, samt hans hustru.

Under 1600-talet byggdes ett gravkor vid korets sydvägg. Det uppfördes för ätten Schulman och dess efterföljare, ägare till Leonardsberg och Svärtinge. Enligt ovan nämnda artikel i Norrköpings Tidningar fanns här tidigare en kordörr, som sattes igen i samband med att gravkoret byggdes. En ny kordörr togs upp längre i öster och det fönster som fanns där sattes igen. 1918 satte man istället igen den "nya" kordörren och tog återigen upp fönstret. I dag (2004) är denna kordörr markerad i fasaden med en rits. I 1828 års inventarieförteckning för Östra Eneby kyrka står efter beskrivningen av predikstolen: "Uti motstående hwalfpelare är uppgången på hwalfet". Vidare följer en beskrivning av gravkoret, där det står att ingången till Svertinge gravkor är från kyrkogården. Gravkoret har murat valv och muren mot kyrkan är genombruten, så att korfönstren tjäna motstående del av kyrkan till upplysning. Ett lågt galler, genom vilket en dörr går, skiljer det från kyrkan, och innanför utmed detsamma står 2:ne pyramider med Pfeiferska och Liljemarkska vapnet. Pyramiderna har stått på varsin sida om altaret. (De står vid altaret även nu, 2004.)

År 1719 härjade ryssarna längs Östergötlands östkust och även Östra Eneby socken drabbades. Taket på kyrkan och delar av tornhuven liksom den fasta inredningen förstördes. Även den fristående klockstapeln brändes ned. Renoveringen blev omfattande. Det skadade tornet var i så dåligt skick att det revs ned. Eftersom befolkningen i socknen ökade passade man på att bygga till långhuset i väster 1732-1733. Den nya delen välvdes med ett tunnvalv och inte med ribbvalv, som fanns i kyrkan i övrigt. De medeltida valven hade till största delen klarat branden. Den nya fristående klockstapeln, som man hade uppfört efter branden, ersattes redan 1775 med ett nytt västtorn till kyrkan. Tornet uppfördes av murmästaren Måns Månsson från Linköping och det kröntes med en karnissvängd huv med lanternin. Man fick nu en ingång till kyrkan genom tornet och behövde inte längre vapenhuset framför sydportalen. Genom att slå bort väggen till långhuset kunde man inlemma vapenhuset i kyrkorummet. Det f d vapenhuset kallas även för "Marieborgskyrkan". Bland andra ändringar på 1700-talet märks en förstoring av ett fönster i sakristian år 1786.

Bland 1700-talets inventarier märks predikstolen från 1726 som skänktes till kyrkan av ägarna till Leonardsberg. Predikstolen pryds bl a med de fyra evangelisterna. I dag vilar predikstolen på ett uppmurat fundament med en trappa av tegel.

En större renovering av kyrkan gjordes 1896 då det efter ett drygt sekel var dags att ånyo sätta igen öppningen mellan långhuset och det gamla vapenhuset, som fick en ny användning som bisättningsrum. En dörr togs upp utifrån i bisättningsrummets västra vägg. Bågen mellan långhus och kor utvidgades, putsarbeten utfördes och målaren K Stenberg från Norrköping utförde dekorationsmålningar. I korets östfönster sattes en glasmålning från Neuman&Vogels glasmästeri i Stockholm in och stora delar av den fasta inredningen byttes ut. Det fanns en trappa upp till valvet, troligen i korets sydvästra hörn, och den revs nu.

Arkitekt Erik Fant ledde en restaurering 1918. Erik Fant var en av sin tids ledande restaureringsarkitekter och arbetade bl a med restaurering av Linköpings slott på 1930-talet. I Östra Eneby kyrka förändrades de utsmyckningar som tillkommit på 1890-talet. Glasmålningen i östfönstret byttes ut mot en ny glasmålning efter förslag av konstnären Olle Hjortzberg och man frilade de medeltida målningarna. Stenbergs dekorationsmålningar avlägsnades och nya utfördes av konstnären Filip Månsson. Det Schulmanska gravkoret gjordes om till dopkapell. Den äldre kordörren förstördes i samband med detta, när valvbågen mot gravkoret togs upp. En dörr togs även upp i sakristians västra vägg och i samband med detta påträffades ett igenmurat fönster och en nisch på murens insida. I det gamla vapenhuset/bisättningsrummet tog man upp en äldre muröppning till vinden från sydsidan och även ett äldre fönster i öster togs upp. I gengäld satte man igen ett sentida fönster i söder och markerade den äldre sydportalen i pusten.

Dagens inredning kommer till stor del från den restaurering som utfördes 1954-55 efter ett förslag av stadsarkitekten i Norrköping, Kurt von Schmalensee. Även han kom att vara mycket verksam i länets kyrkor. Kyrkorummet fick ett nytt golv, nya bänkar och ett nytt värmesystem. Kalkmålningar och predikstol konserverades. Även andra väsentliga inslag i kyrkorummet förändrades, så tillverkades t ex en ny orgelläktare och ett nytt altarbord, klätt med kolmårdsmarmor. Av rena förändringar i exteriören märks de kopparklädda portarna i västportalen. 1977 gjordes vapenhuset/bisättningsrummet om till ett väntrum och den gamla sydportalen togs återigen upp. Den senaste förändringen, som gjordes 1999-2000, gällde förändringar i koret. För att bereda ett bättre utrymme i koret, bl a i samband med begravningar, togs några tvärställda korbänkar bort.