VADSTENA KLOSTERKYRKA

KYRKOBYGGNADEN
Den heliga Birgitta avled 1373, men hon efterlämnade noggranna och utförliga föreskrifter för hur klostret och klosterkyrkan skulle byggas. Byggnadsgången kan följas år från år genom anteckningarna i Vadstenadiariet, som fördes utav bröderna. Medan det stora kyrkobygget i sten pågick användes ett provisoriskt träkapell. Vadstena klosterkyrka uppfördes av en lokal kalksten med utvändiga blottade kalkstenskvadrar med strävpelare. Den är en stor treskeppig hallkyrka med ett smalare kor som ligger i väster, helt enligt den heliga Birgittas anvisningar. Mellan portarna i öster skulle det upphöjda Mariaaltaret placeras. Det s k brödrakoret i väster uppfördes först. Korets kryssvalv av tegel slogs 1398 av Johan murmästare. Det blev sedan förebilden för en rad olika sockenkyrkor. Brödrakoret eller munkkorets golvnivå är betydligt lägre beläget än långhusgolvet. Det har spekulerats i om det beror på att planerna ändrades under byggtiden eller om koret redan från början planerades i två våningar genom ett inlagt bjälklag. År 1405 kunde bröderna börja använda koret och därefter uppfördes långhuset. Det treskeppiga långhuset började välvas 1420 och försågs med stjärnvalv på åttkantiga kalkstenspelare. Långhusets valv dekorerades därefter med en rankornamentik. Kyrkan i sin helhet invigdes 1430. Det finns omkring 2000 registrerade stenhuggarmärken i klosterkyrkan. De tillkom troligen vid början av 1400-talet. Varje verksam stenhuggare högg in sitt speciella tecken på den färdiga stenen innan den murades in på sin plats. Stenhuggarmärkena representerar 50 olika typer varav ett tiotal endast förekommer en enda gång. Antalet stenhuggare som varit anställda mer varaktigt under kyrkobyggandet uppgår till omkring 35. Kyrkan hade ursprungligen ett flertal olika ingångar och kyrkorummet var indelat med skrank och läktare vilket gjorde att systrar, bröder och pilgrimer kunde vara åtskilda. Det är dock oklart exakt hur kyrkorummet ursprungligen disponerades. I nordväggen finns resterna av en läktare, där biskopen och olika stormän kunde övervara mässan och höra systrarnas sång. Intill denna läktare fanns ingången till systrarnas läktare. I kyrkans fasader finns det fortfarande spår efter anslutande klosterbyggnader. Huvudingången för lekmännen var då som nu på östra gaveln.

Vadstena kom att bli högadelns främsta helgedom under senmedeltiden och gynnades av många frikostiga donationer. Vid medeltidens slut uppgick antalet altaren i klosterkyrkan till minst ett sextiotal. Varje altare var invigt till ett särskilt helgon eller speciellt ändamål och till altaret hörde även ett altarskåp eller en helgonbild. Endast ett medeltida altare finns bevarat till idag. Det är ett litet altare på västsidan av den östligaste pelaren i kyrkans norra del. Däremot finns en stor del av den stora och rika medeltida bildskatten, som t ex altarskåp, skulpturer och triumfkrucifix, bevarad som funnits i klosterkyrkan. Ett stort antal högfrälse och bemärkta personer har begravts i kyrkan, bl a Bo Jonsson Grip, vilket även visar på klostrets stora kulturella och sociala betydelse. Ett sjuttiotal gravhällar av hög kvalitet är bevarade, många förmodligen tillverkade på platsen. Det kyrkorum som stod färdigt vid mitten av 1400-talet var sannolikt mer utsmyckat än vad klosterstiftaren tänkt sig. Valven pryddes av kalkmålningar och adelsmännens praktfulla gravminnen och målade vapen präglade troligen kyrkan.

I mitten av 1500-talet skedde stora förändringar i klosterkyrkan. Bröderna lämnade klostret och då stadskyrkan S:t Per eldhärjats flyttades församlingens gudstjänster över till klosterkyrkan som ändrades för luthersk gudstjänst. Den försågs med kyrkbänkar, predikstol och dopfunt. Högaltaret flyttades till kyrkans östra del och ett kor inreddes. Sannolikt uppfördes nu en utvändig sakristia mellan strävpelarna på östra gaveln. Stadsförsamlingen flyttade tillbaka till S:t Pers kyrka 1577. Systrarna var dock kvar till 1595 och använde brödrakoret som gudstjänstrum. Klosterkyrkan utnyttjades även av herrskapet på Vadstena slott. Gustav Vasa och Katarina Stenbock vigdes där 1552. Gustav Vasas ena son, hertig Magnus begravdes i kyrkan. Ett mycket påkostat monumentet utfördes av byggmästaren vid slottsbygget Hans Flemming omkring år 1599. Det står på ursprunglig plats i kyrkans nordöstra del. År 1595 beslöt hertig Karl att förbjuda all katolsk religionsutövning i riket. I samband med hertig Magnus begravning samma år lät hertig Karl stänga klostret och nunnorna fördrevs. Under de följande 200 åren användes kyrkan endast sporadiskt för bl a begravningar och i andra mer högtidliga sammanhang. Kunskapen om förhållandena i klosterkyrkan under 1600-och 1700-talen är lite kända. Under riksänkedrottningen Hedvig Eleonoras tid under 1600-talets sista decennier genomfördes dock mera genomgripande förändringar av interiören, då bl a de medeltida tegelläktarna revs.

Under 1700-talet utgjorde kyrkans höga takresning ett återkommande problem. Den för västliga och nordvästliga vindar hårt utsatta platsen och den höga takresningen med takryttare hade konstruktionsmässigt varit svårhanterlig och under lång tid krävt mycket underhåll. År 1781 inleddes på kunglig befallning en omfattande ombyggnad av kyrkan då bl a takresningen förändrades till ett lågt sadeltak.

Den närbelägna S:t Pers kyrka krävde i slutet av 1700-talet genomgripande reparationer och man beslöt att istället flytta över församlingsverksamheten till klosterkyrkan. Klosterkyrkan genomgick en omfattande renovering och invigdes för sitt nya ändamål 1829. En ny huvudingång hade tagits upp i väster och högaltaret fick ge plats för en orgel. Klosterkyrkan hade inte tidigare någon orgel. Anledningen var att Birgitta uttryckligen föreskrev att orgel inte fick förekomma i hennes orden. Först på 1820-talet när klosterkyrkan skulle förvandlas till ordinarie församlingskyrka aktualiserades orgelfrågan. År 1833 stod en orgel färdig byggd av orgelbyggaren Gustaf Andersson i Stockholm. Fasaden utfördes efter ritningar av arkitekt Carl Gustaf Blom Carlsson vid Överintendentsämbetet. Orgeln placerade i väster på en orgelläktare ritad av byggmästare Abraham Nyström från Kristberg. S:t Pers kyrka revs, med undantag för tornet som fick vara kvar eftersom klosterkyrkan saknade anordning för klockorna, då takryttaren hade rivits i samband med att taket gjordes om 1781. En rad inventarier från stadskyrkan flyttades över till klosterkyrkan.

Under 1800-talet skedde kontinuerligt en rad förändringar i kyrkorummet. Väggarnas puts knackades delvis ner och fönsteröppningarna försågs successivt med nya fönsterbågar. Enligt Birgittas föreskrifter var färgade fönster förbjudna i hennes ordens kyrkor. Men under 1800-talets andra hälft tillkom de nuvarande gjutjärnsbågarna med färgat glas, bl a efter ritningar av byggmästarebröderna August och Robert Nyström, söner till Abraham Nyström. Glasmålningarna i långhusets och brödrakorets västfönster är tillkomna i samband med 1890-talets restaurering. De är utförda efter förslag av arkitekt Gustaf Petterson, som hämtat inspiration från de höggotiska fönstren i koret i Lye kyrka på Gotland. Arkitekt Claes Grundström vid Överintendentsämbetet fick 1881 i uppdrag att upprätta ett förslag till restaurering av kyrkan. Det dröjde dock mer än 10 år innan förslaget, i reviderat skick, utfördes under ledning av arkitekt Gustaf Petterson. Petterson (1855-1933) var arkitekt vid Överintendentsämbetet och har förutom restaureringen i Vadstena klosterkyrka varit ansvarig för restaureringen av Visby domkyrka 1890-1892. Interiören präglas i hög grad fortfarande av den omfattande restaureringen, som utfördes mellan åren 1892-1898. Petterson avlägsnade eftermedeltida tillägg, betonade intrycket av hög ålder och förstärkte dess monumentalitet. Restaureringen hade som ändamål att "på samma gång den så mycket som möjligt bevarar den värderika kyrkans egendomliga arkitektur, åt församlingarna förskaffa en för de nutida gudstjenstliga förrättningarna lämpad helgedom." En av restaureringens bärande idéer var att flytta högaltaret till dess ursprungliga plats i väster, vilket innebar att orgelläktaren måste rivas. Den kvarvarande putsen på väggarna knackades ner och den nuvarande fasta inredningen tillkom. Altarring, predikstol, bänkinredning och orgelfasaden utfördes i en enhetlig nygotisk stil i svagt betsad ek av snickaren C G Petersson och skulptören A Stenström i Skara. Arkitekt Gustaf Petterson stod för ritningar till den fasta inredningen, med undantag av orgeln som slutgiltigt byggdes efter ritningar utförda av arkitekt Adrian Crispin Peterson i Göteborg. Taket blev ånyo föremål för omändring. Det återfick en högre takresning, nu i två avsatser samt med en takryttare förskjuten mot väster. Takets kopparplåt ersattes av skifferplattor.

År 1926 uppfördes en ny sakristia efter ritningar utförda av arkitekt Erik Fant. Den förlades på den södra sidan i vinkeln mellan långhuset och koret. Där hade tidigare brödernas sakristia varit placerad. Den revs i början av 1800-talet. Vid renoveringen på 1890-talet inreddes en sakristia i det forna brödrakoret. Nu återställdes brödrakoret och västingången, som togs upp redan i samband med renoveringen 1829 sattes igen.

Den senaste renoveringen 1978-1983 innebar inga större förändringar av kyrkorummet. Vid renoveringen upptäcktes dock kalkmålningar i långhusets stjärnvalv. Dekormålningen togs fram och kompletterades. Den består av stiliserade klöverblad och växtliknande rankornamentik. Valvens dekor är tillkommen i direkt anslutning till valvslagningen omkring 1420.