Fliseryds kyrka

Vad gäller exteriören har denna i vissa de¬lar förändrats ganska kraftigt från sin ur¬sprung¬liga utformning. Detta gäller främst reveteringen (1851) av den tidigare panel¬klädda träkyrkan (som ursprungligen stått med timmerstommen exponerad) samt tor¬net som år 1880 ersatte det ursprungliga vapenhuset. Vapenhuset var innan det er¬sattes av tornet en pendang till sakristian och genom detta en del av kyrkans helt symmetriska utformning.
Ursprungligen hade kyrkan en konsekvent genomförd symmetri som krävde en fri¬stående klockstapel. Dess lågmälda, ny¬klassicistiska enkelhet representerades bl.a. av träfasaderna, det flacka, tegeltaket, de stora rundbågiga fönstren, lunettfönstren ovan dörrarna och den symmetriska upp¬byggnaden med sakristia bakom koret. Den i öst placerade sakristian är typisk för den nyklassicistiska perioden och var den pla¬ce¬ring som praktiserades av Adelcrantz (överintendent från 1757 och en av det svenska 1700-talets centralgestalter inom arkitektur och konstliv, med bl.a. fullbor¬dan¬det av Stockholms slott i verksförteck¬ningen) på 1770-talet. Fr.o.m. 1790-talet blev denna placering av koret den modell som överintendentämbetet fort-sättningsvis under 1800-talet kom att förorda, ofta i kombination med ett rakt avslutat kor.
I och med reveteringen av Fliseryds kyrka kom en del av den enkelhet som den panel¬klädda fasaden bidragit med, och som var ytterligare påtaglig då timmer¬stommen stod oklädd, att bytas mot ett mer anspråks¬fullt uttryck. Detta uttryck förstärktes ytter¬ligare då kyrkan trettio år senare försågs med ett torn, något som förändrade den tidiga¬re helt symmetriska utformningen och lade till ett moment av riktning i den tidigare mycket sammanhållna och föran¬kra¬de formen.
Vid tiden för tornets tillkomst var C. G. Brunius en stark röst i arkitektur¬samman¬hang i Sverige. Brunius var arkitekt, professor i Lund och en av sin tids mest tongivande män vad gällde arkitektonisk utformning av framförallt kyrkor. Hanrenässansen" och de enkla klassicistiska kyrkobyggnaderna som han fann stötande i sitt profana uttryck. Istället ansåg den me¬del¬tida tempelbyggnads¬konsten som oöver¬träffad. I skenet av detta är tornets nygoti-ska utformning logisk trots att den bryter av från den ursprungliga kyrkans utform¬ning. Även i profana byggnader förekom det rikligt med medeltida stil¬influenser under den senare delen av 1800-talet. Man kan tala om en allmän stilhisto¬risk vurm i landet. Tornet representerar därför genom sin nygotiska utform¬ning arkitektur¬ström¬ningarna i landet vid tiden. Sannolikt är korsarmarnas portar ursprungliga men har senare försetts med kassetter. Tornets port däremot är med största sannolikhet samtida med tornet.
Trots reveteringen och det av tornet ersatta vapenhuset har kyrkan behållit mycket av sin ursprungliga utformning som även ärlätt avläsbar i exteriören. Dagens kyrka beva¬rar den ursprungliga kyrkans lång¬hus med valmat tak, rundbågiga fönster, porta¬lernas utformning med lunettfönster och de karaktäristiska korsarmarna. Då dessa delar är en stor del av kyrkans uttryck kan man säga att den genom detta trots allt bevarar relativt mycket av sin ursprungliga nykla¬ssicis¬tiska utformning. Till detta är lagt tornet med det sena 1800-talets nygotiska utformning som understryks av spritputsen som ofta användes i denna stilriktning. Sprit¬putsen medgav ett rikare spel mellan släta och putsade partier och där med en större artikulering av fasaden, något som ofta användes under perioden.