SKOGSKYRKOGÅRDEN

Stadens historia
Nässjö kommun är en kuperad höglandsbygd om 934 km2 och
hem för närmare 30 000 personer. Centralort är Nässjö, med
ca 16 500 invånare. Ortnamnet (1270-talet de Næsiom, 1333
Nessio) synes ursprungligen innehålla en böjd form av ordet näs,
vartill senare lagts efterleden sjö.
När järnvägen 1864 drogs fram genom Nässjö lades stationen ett
antal kilometer utanför det som då var Nässjö by. Intill stationsbyggnaden
uppfördes stinsbostad och järnvägshotell, och ett stationssamhälle
började utvecklas. Det nya samhället växte snabbt
i takt med att järnvägen med dess station blev en knutpunkt för
kommunikationer även i öster- och västerled. År 1881 blev Nässjö station med omgivande bebyggelse municipalsamhälle
och fick sin första stadsplan, den s.k. Gamla staden. Stadsplanen angav en bred esplanad som utgick från stationshuset,
och mellan längsgatorna Rådhus- och Storgatan placerades Stortorget
med stadshuset och Södra torget. Stadshuset uppfördes år 1914,
samma år som Nässjö fick sina stadsprivilegier. I den nya staden
ingick även fabrikssamhället Åker. Staden är fortfarande en viktig järnvägsknut på linjen Stockholm
Malmö. Härifrån utgår järnvägslinjer mot Falköping (över Jönköping),
Halmstad, Vetlanda och Oskarshamn. Staden har dessutom
varit en av huvudorterna för svensk möbelindustri. Tillverkningsindustrin
och arbeten med anknytning till järnvägen dominerar
ännu arbetslivet. Stadens kyrkohistoria
Nässjö ursprungliga by och kyrka och ligger idag ca 5 km norr
om dagens Nässjö. Där ligger Nässjö gamla kyrka. Den nuvarande
kyrkobyggnaden stod färdig 1791 och ersatte då en romansk stenkyrka
på samma plats. Under flera decennier betjänades dock det nya samhället fortfarande
av den gamla kyrkan och dess kyrkogård i gamla Nässjö. Kyrkan
blev snart för liten för församlingen, och därtill låg den långt från
det nya samhället. Vid ingången till 1900-talet inleddes därför
planeringen för en ny kyrka. De alternativ till ny kyrkotomt som
sågs ut var däremot inte lämpliga som begravningsplatser, så år
1902 anlades Anneforskyrkogården på jungfrulig mark i utkanten
av Nässjö. Sju år senare (1909) stod Nässjö Nya kyrka klar på en
tomt inne i staden. Det blev en stadskyrka i nygotik, uppförd i tegel
efter ritningar av arkitektfirman Hagström & Ekman i Stockholm. År 1924 byggdes ett begravningskapell på kyrkogården. På 1930-talet började man diskutera behovet av ett krematorium. Detta utmynnade på 1940-talet i planer på en helt ny kyrkogård. Skogskyrkogården invigdes 1947, och kapellet med krematorium
stod klart 1962. Inom Nässjö församling finns idag Nässjö Gamla kyrka med kyrkogård,
den centralt placerade Nässjö Nya kyrka, Anneforskyrkogården
med begravningskapell och Skogskyrkogården med kapellkrematorium,
vilket idag även fungerar som distriktskyrka.
Kyrkogårdens historik
Tidigt under 1940-talet beslutades att en helt ny kyrkogård, med
kapellkrematorium, skulle anläggas vid stadsdelen Handskeryd
strax utanför Nässjö tätort. Uppdraget att rita den nya kyrkogården
gick till den dåvarande stadsarkitekten Vilhelm Ahlsén, och Skogskyrkogården
stod klar att tas i bruk sommaren år 1947. Planerna
omfattade även utrymme för ett krematorium, placerat centralt på
kyrkogården, men detta ingick inte i den första etappen. Inför den planerade kapell- och krematoriebyggnaden anordnades
en begränsad arkitekttävling 1956-57, och efter denna gick uppdraget
till professor Sven Ivar Lind, Stockholm. Krematoriekapellet på
Skogskyrkogården kunde sedan invigas 1962. Samtidigt uppfördes
klockstapeln nordost om kapellet.
Följande beskrivning av kyrkogården kan läsas i en artikel av professor
Lind:
Skogskyrkogården, som ligger vid vägen mot Vetlanda, består av en
flack terräng med blandskog och är för närvarande utbyggd till halva
sin längd. Byggnaden har förlagts intill den utbyggda delen och invid
kyrkogårdens nordvästra gräns. En parkeringsplats har anlagts utanför
gränsen och förbundits direkt med landsvägen. Därigenom begränsas
biltrafik inom kyrkogården till ett minimum. Den yttre vägen
används för ekonomitransporter och som utfart för taxi och parkerade
privatbilar. Under byggnadstiden betjänade den arbetsplatsen. Kyrkogården kan eventuellt utvidgas ytterligare åt sydost. Kapellet är
inte orienterat. Det befanns lugnare att anpassa nyanläggningarna till
de redan utförda.
(Arkitektur nr 11, 1965)
Under det sena 1970-talet gjordes en del ändringar på kyrkogården. 1978-79 anlades en bevattningsanläggning med damm strax väster
om kapellet. Anläggningen utformades av Bevattningskonsult AB
i Uppsala. Vid samma tid byttes en del sten- och grusbeläggning
längs kapellets sydvästra sida mot gräs, och vissa blomsterrabatter
anlades invid kapellet. 1984-85 planerades en utvidgning av kyrkogården, samt uppförande
av en ekonomibyggnad. Utvidgningen omfattade en materialgård
samt ekonomi- och personalbyggnad. År 1996 beslutade Riksantikvarieämbetet att Skogskyrkogården
skulle omfattas av Kulturminneslagens 4 kap. 3§ och 13§ med
anledning av sina höga arkitektoniska kvaliteter. Skyddet gäller
Skogskapellet (inklusive interiör och inventarier), kyrkogården och
klocktornet. Det generella skyddet för kyrkomiljöer gäller annars
för alla anläggningar uppförda innan 1940. För yngre anläggningar
som har höga skyddsvärden togs särskilda beslut.
År 2000 sattes en bronsskulptur, skapad av Nils Huldin från
Svenstorp, upp i minneslunden. Den var menad att vara en religionsneutral
symbol som ersättning för det befintliga träkorset, men
efter protester fick korset stå kvar. Idag har minneslunden både
kors och skulptur. År 2002 gjordes en besiktning av trädbeståndet på kyrkogården. Då konstaterades att det fanns ett akut behov att gallra framför
allt i tallbeståndet på grund av att många träd var dåliga (p.g.a. svampangrepp). Man konstaterade även att ett tidigare försök med
omplantering av självföryngrade små tallplantor från ett intilliggande
hygge till största delen misslyckat. Största problemen med
träden konstaterades inom kvarteren D och A, i den sydvästra
delen av kyrkogården. Sammanlagt bedömdes att ett 30-tal träd
behöves ta ner. I januari 2005 ansöktes om att få ta ner dåliga träd, träd var växtsätt
hämmade varandras trädkronor samt träd som gjorde intrång
på gravplatsområden. Träden var placerade spritt över hela kyrkogården. Innan
ansökan hann behandlas så kom stormen Gudrun,
natten mellan den 8-9 januari, och fällde femtiotal träd. De flesta
var rejäla furor, men även en och annan gammal björk föll. Störst
skador blev det på den del som vetter mot infarten från Vetlandavägen,
samt bland de stora granar tätt utanför kyrkogårdsmuren som
kantat infartsvägen till kyrkogården. Många av de dåliga träden föll
naturligtvis i stormen, men tillstånd för hela länsstyrelseansökan
lämnades i april.Planeringen för en askgravlund på kyrkogårdens södra del, strax
bortom området för den befintliga minneslunden, inleddes också
i början av 2005. Området är bevuxet med bok, några äldre tallar
och för övrigt mager gräsyta och mossa. Gravlunden utformades
av Ragnar Damm vid Nässjö kyrkogårdsförvaltning och utgörs av
fem rundade planteringar omgärdade med en stenkant med lutande
yta som ger plats för textplatta. I samband med anläggningen togs
några bokar och tallar (mot gången) bort. Ytterst mot gången planterades
idegranshäckar.

Allmän karaktär
Skogskyrkogården är en flack begravningsplats med riklig vegetation
av blandskogskaraktär. På södra delen dominerar barrträd, medan
den norra främst präglas av lövträd. I söder och väster angränsar
kyrkogården till ett skogsparti, vilket understödjer lummigheten i
denna del. Formen är långsträckt och oregelbundet femkantig och sträckningen
är sydväst-nordostlig. Kapellet och klockstapeln är placerade mitt på
den nordvästra långsidan. Kvarteren är symmetriskt placerade och
marken är huvudsakligen täckt med gräsmatta, med gångar av grus. En öppen damm finns i den nordvästra delen. På kyrkogården finns
också en urnlund, en minneslund och en asklund. Dessa är samlade
vid kapellet i ett tvärgående stråk mitt på kyrkogården.

Omgärdning
Kyrkogården har tre olika typer av omgärdningar. Längs de öppnare
partierna i norr och väster avgränsas kyrkogården av en halvmur
med grästäckt jordvall inåt och utåt en kvadermur med huggna
block som satts i betong. Det parti som löper i kanten av skogspartiet
norr och öster om kyrkogården har också en halvmur med
gräsklädd vall inåt, men utåt är det istället en kallmur. Där kallmuren
möter entrén vid kapellet sker en successiv övergång från
markfunnen sten till huggen sten, vilken ger en mjukare övergång
till kapellets strikta uttryck. Längs den södra sidan av kyrkogården löper ett högt trästaket/
stängsel av barkade stolpar. Staketet är utformat som en traditionell
gärdesgård.

Ingångar
Kyrkogården har fem ingångar, med huvudentré vid kapellkrematoriet
i norr. Kapellet flankeras av två entréer med likartat utseende
med breda grindar av svartmålade platta järn som sitter i kraftiga
stolpar. Stolparna är fyrkantiga och klädda med huggna granitskivor. Grindarna
kan vikas på mitten och fästat i grunda nischer på
stolparnas insidor. Utformningen av hela entrépartiet är tydligt
besläktad med kapellets strama arkitektur. På den västra sidan finns två ingångar med lite nättare utformade
grindar. De är i smide med en ganska kraftig ram och ett mönster
av diagonalställda tunna järnpinnar. Grindstolparna är mer traditionellt
utformade med ett utkragat krön och de är inte så iögonfallande
kraftiga som de vid kapellet. Från förvaltningsgården i söder finns en senare till kommen grindöppning
med liknande grindar som dem vid kapellet, men målade
ljusgrå och utan grindstolpar. Entrén är inte menad för allmänheten
och har en lågmäld utformning.

Gångsystem
Gångarna är lagda i ett rutnät och är i princip helt raka och täckta
med krossat grus i en mörkt grafitgrå kulör. Undantaget är en plattlagd
gång i en axel rakt igenom raden av urngravkvarter (A11, D5
och D6). Plattorna är av röd kalksten, något oregelbundna i formen
och har grov yta. Gången bör ha tillkommit i samband med
uppförandet av kapellet i början av 1960-talet. Smågatsten har lagts som gångar i gräsmattorna vid viloplatsen i
minneskunden, i askgravlunden och i fram till entréerna vid kapellet.

Vegetation
Vegetationen är ett av de viktigaste karaktärsbärande elementen på
en skogskyrkogård. Det saknas källor som beskriver tankegångarna
hos arkitekten Vilhelm Ahlsén vid utformningen av kyrkogården
och det finns inte heller några tidiga beskrivningar som mer utförligt
beskriver växtligheten men den bör ursprungligen ha haft en mer
naturlik karaktär. Generellt kan sägas att det omgivande landskapet
brukar bilda utgångspunkt för den arkitektoniska lösningen vid
anläggandet av en skogskyrkogård. Gravkvarteren utformas så att de
ligger i skogen, och tanken är att ljuset som silas ner i gläntorna
genom trädens kronor ska skapa en speciell stämning av fridfullhet
och ro. Det är den nordiska traditionen av samhörighet med naturen
som formar förutsättningarna för skogskyrkogården. Nässjö kommun har en vegetation som präglas av barrskog och
en del myrar. Den vanligaste skogstypen är blåbärsgranskog men
även tallskogar förekommer tämligen allmänt i såväl torra som
fuktiga lägen. Skogen i anslutning till kulturbygd har en karaktär
som främst präglas av blandskog, men med ett stort inslag av
barrväxter. Blandskogskaraktären och den rikliga vegetationen bör
därmed ha varit viktiga utgångspunkter för arkitekten Ahlsén då
han utformade kyrkogården.
Skogskyrkogården i Nässjö är flack och planterad med många uppvuxna
barr- och lövträd. Gran och tall står blandat med lövträd,
främst björk, rönn, bok och ek. Vi kapellet finns även flera lindar
och kastanjer. Klippta häckplanteringar ramar in urngravfälten och
dammen vid kapellet, samt står som avskiljare mellan kvarteren i
ytterkanterna på den sydvästra delen av kyrkogården. Kyrkogårdens växtlighet har idag en lite för tydlig struktur för att
den ska upplevas som naturlig. Träden är i huvudsak planterade
längs gångarna och i tydliga rader i ytterkanten på kvarterens öppna
gräsmattor. På vissa av kvarteren står enstaka träd även planterade
ute på den öppna ytan, vilket mjukar upp den ganska strikta trädplanteringen
på ett positivt sätt.
Alla synliga tillskott som gjorts efter 1960 har mer karaktär av konventionell
kyrkogårdsanläggning än av skogskyrkogård. De nyare
tillskotten skulle kunna utgöra en effektfull kontrast mot det mer
naturliga uttrycket på den ursprungliga skogskyrkogården, men
skogskaraktären på de ursprungliga delarna är idag allt för svag
för att bilda fond åt tilläggen. Uttrycket blir därmed spretigt och
ganska svårgripbart.

Utanför kyrkogårdsmuren, på den östra och södra sidan, växer en
naturlig blandskog med stort inslag av barrträd. Marken är lätt
kuperad och täcks av blåbärsris. I de delar av kyrkogården som angränsar
till skogen är övergången bitvis flytande, med grupper av träd
planterade på insidan muren. Det täta skogspartiet utanför muren
understödjer lummigheten i denna del. Kvarteren som angränsar
till skogen (H till N, samt ytan vid klockstapeln) får därmed mer
karaktär av skogsgläntor.
På vissa områden står träden mycket tätt, vilket hämmar deras tillväxt
och hälsa. Ytterligare en komplikation består i att många av
träden på kyrkogården har allvarliga skador, både mekaniska skador
och sjukdomar, vilket antagligen betyder att de inte kommer att gå
att bevara särdeles länge.

Vårdarna
Den dominerande vårdtypen är en stående rektangulär sten av måttfulla
dimensioner, i en ljust grå eller röd stensort, och med en liten
blomsterplantering framför stenen. De äldre stenarna är generellt
striktare i sin utformning, medan de från 1970-talet och framåt allt
oftare antar en friare och mer individualistisk form. Med detta sagt
så är det ändå stenar ur begravningsfirmornas standardsortimentet
som dominerar på kyrkogården, vilket uttrycker den anspråkslöshet
som varit karaktäristisk för hela perioden. Stenarna håller sig främst
inom två stilarter, dels dem med en tydlig samtida prägel och dels
dem som är mer tidlöst utformade med traditionella dekorelement
och former. Däremot saknas i princip helt de klassicistiska vårdarna
med tempelgavlar och kolonner, vilket torde bero på särskilda bestämmelser
för Skogskyrkogården. Befintliga vårdar är från 1948 och framåt. Gravrätterna är till stor del ursprungliga i de olika kvarteren, vilket gör att de olika decenniernas
stilideal blir tydliga. Titlar är ovanliga. Där de förekommer
har det oftast anknytning till järnväg eller handel, vilka är två av de
viktigaste näringarna i staden.
Urngravskvarterens stenar är av samma typer som ovan. Den nyligen
anlagda askgravlunden består av fem cirkelrunda rabatter med
en stenkant runt, varpå man fäst enhetliga metallplattor med de
gravsattas namn och årtal. Övrigt
Sydväst om kyrkan finns en stor öppen bevattningsbassäng som
tillkom under sent 1970-tal. Dammens kanter är stenskodda. Av
säkerhetsskäl är den avskärmad från gångvägen med ett tätt buskage,
vilket är synd då den är ett estetiskt tilltalande inslag i miljön.
På flera ställen på kyrkogården finns specialritade vattenposter i
tegel med överliggare av sten. Vattenkranen är infälld i en stänkplåt
av koppar. Vattenposterna håller material- och utformningsmässigt
god kvalitet men är i behov av restaurering. Belysningen på kyrkogården är delvis tillkommen vid tiden för kapellets
uppförande, men det förekommer även modernare armaturer. Runt kapellet står stolpbelysning av parkmodell, med galvade stolpar
och klotformad lykta av genomskinligt glas. En mer särpräglad
armatur står vid kapellets atriumgård.
I kapellets källare förvaras flera bänkar som är ritade för platsen av
SIR John Kandell, arkitekt hos Sven Ivar Lind. De är i teak, stramt
och enkelt formgivna med smala ribbor i sitsar och ryggstöd. De
har vid okänt tillfälle målats med brun täckande färg men nu under
restaurering.

kyrkogården. Beskrivning av enskilda kvarter
Skogskyrkogården är långsträckt i formen, nästan rektangulär,
och kvartersindelad efter en rutnätsplan. Kvarteren i mitten och
på hela den västra halvan av kyrkogården har en regelbunden utsträckning
och form, medan yttre kvarteren i öster är något mer
oregelbundna.
De flesta kvarteren är kistgravkvarter. Mitt på kyrkogården, i ett
tvärgående stråk i nordväst-sydostlig riktning, ligger de alternativa
begravningsplatserna samlade. Mitt framför kapellet finns minneslunden,
söder om denna finns askgravlunden och i en rad väster
om dessa finns urngravkvarter. För beskrivning har kyrkogården endast delats i två större områden. Område A utgörs av alla kistgravkvarter, d.v.s. A1-A10, D1-D4
samt hela området öster om kapellet (C, E-N och området runt
klockstapeln). Område B utgörs av de alternativa begravningsområdena,
d.v.s. minneslunden, urngravkvarteren (D5-6 samt A11)
och askgravlunden.

askgravlunden. Område A
Allmän karaktär
Kyrkogården stod klar år 1947. Inga gravar från detta år påträffades
dock vid inventeringen. De första kvarteren att tas i bruk var D2a-d,
och på kvarter D2d finns flera vårdar från 1948. De är de äldsta som
noterats på kyrkogården. D3, D1 och D4 togs i bruk 1951-1960, i
nämnd ordning, och därefter A8-A7-A6-A5-A9-A10 och A1 fram
till 1970. Resten av den västra delen belades under första halvan av
1970-talet och från 1976 finns gravar även på den östra halvan. De
mittersta kvarteren (C, E, F, G) var fullbelagda först kring 1990,
varpå kvarteren i ytterkanten började tas i bruk. Takten i nyetablering
av gravfält saktade av framemot slutet av 1900-talet, vilket dels
beror dels på att gravrätter förnyats på de gamla kvarteren, och dels
på att fler gravsatts i på område B (gravar för kremerade). Begravningskvarteren har en enhetlig utformning, med ett fåtal
variationer. Kvarterens uttryck domineras av enkelt utformade
stenar i långa rader. De är regelbundet placerade i räta linjer med
nord-sydlig eller öst-västlig sträckning. Den dominerande vårdtypen
är en stående rektangulär sten av måttfulla dimensioner, i en ljust
grå eller röd stensort, och med en liten blomsterplantering framför
stenen. Endast en handfull naturstenar förekommer, samt några
smides- och trävårdar.
Dagens utformning, där gravrätterna till stor del är ursprungliga i de olika kvarteren, förmedlar en tydlig bild av hur stilidealet för
gravstenarnas utformning har utvecklats från mitten av 1900-talet
och fram till idag. Många kvarter innehåller stenar av helt enhetligt
eller mycket nära besläktat utseende. Den stora förekomsten
av enhetligt utformade gravstenar speglar efterkrigstidens strävan
efter likhet även inför döden, och kan ses som ett uttryck för folkhemmets
kollektiva anda. I flera av kvarteren från 1950- till tidigt
1970-tal innehåller de olika kvarteren påfallande många likadant
utformade stenar. Enhetligheten ger kvarteren ett samlat uttryck
och en ganska speciell karaktär. Exempelvis innehåller kvarteret från tidigt 1960-tal (A5-A10) ett
flertal rektangulära stenar med ett enkelt latinskt kors till vänster om
en ganska enkelt utformad namntext, och kvarteret B1 har högsmala
vårdar av olika typ men ungefär samma mått. Likadana sammanhållande
karaktärer finns inom varje enskilt kvarter, och torde ha sitt
ursprung i speciella bestämmelser för Skogskyrkogården. I flera av de äldre kvarteren förekommer både liggande och stående
stenar. De olika vårdtyperna är grupperade med de liggande stenarna
i en rad närmast de öst-västliga gångarna och de stående stenarna
ordnade med de högsta placerade rygg mot rygg i kvarterens bakkanter,
där inga gångar avskiljer kvarteren. De liggande stenarna är
av samma typ som de stående, men ofta något mindre.På kvarteren från de senaste decennierna ses en större individualism
i valet av stenar, dock även här inom måttlighetens ram. Stenarna
är dock mer uppblandade och har enstaka lägre vårdar inne
i kvarteren. Typiskt för de senaste decenniernas vårdar är de mer
naturstenslika vårdarna, samt ett återupptaget intresse för titlar och
personliga symboler.

Område B
Allmän karaktär
Den centrala delen av kyrkogården som utgör område B är avsatt
för gravsättning av kremerade. Det är okänt hur kyrkogården var
planerad vid invigningen 1947, men inga kistgravar bör ha funnits
på området innan det blev gravfält för askor. På Anneforskyrkogården
fanns ett område för urngravar sedan 1930-talet, så sannolikt
gravsattes inga urnor på Skogskyrkogården före krematoriets
tillkomst. De äldsta gravarna i urngravkvarteren är från 1962, samma år som
kapellkrematoriet stod klart. Det tyder på att urngravkvarteren, med
omgärdande häckar och stenlagd gång, ställdes i ordning vid denna
tid. De äldsta gravarna är i kvarteret närmast kapellet, D5c. Hela
kvarteret D5 var taget i bruk 1979, då man påbörjade gravsättning
i D6. Kvarteret A11 har gravar från 1996 och framåt. Urngravfälten omges av häckplanteringar av kornell, idegran och
spirea. Gravstenarna är av samma typer som på kistgravfälten, men
naturligtvis tätare placerade. Utformningen av kvarteren är enhetlig
och uttrycket domineras av de tätt placerade, enkelt utformade
stenarna i långa rader. Minneslunden sträcker sig tvärs över kyrkogården från kapellet. Den är långsmal och planterad med tätt stående uppvuxna lövoch
barrträd. Marken ska inte beträdas, istället har man ställt i
ordning en viloplats nära den södra änden av lunden. Viloplatsen
är möblerad med bänk och två ljusställ och har två skulpturer, dels
ett stort enkelt träkors och dels en skulptur av Nils Huldin från
Svenstorp. En stensatt ränna med vatten samt några större stenar,
kringvuxna med vintergröna, som lagts på marken får fungera som
hållare för blomvaser. Askgravlunden är kyrkogårdens senast tillkomna gravområde, anlagd
2005 efter ritning av Ragnar Damm på Nässjö kyrkogårdsförvaltning. Gravplatsen
är utformad med fem stycken runda gravytor,
avgränsade med kantstenar som har avfasad överkant där plaketter
med de gravsattas namn kan fästas. Mellan och runt rundlarna löper
smala gångar av smågatsten. Gravytorna är planterade med blommor
och vid plaketterna kan enskilda blomvaser placeras. Där finns även
många små minnessaker, även om detta egentligen inte är godkänt
enligt reglerna för askgravlunden. Ytan är öppen så när som på en
grupp av nyplanterade lövträd. Uppvuxna bokar står i öster.

SKOGSKYRKOGÅRDEN (1947, E. Vilhelm Ahlsén)
SKOGSKAPELLET (1960-1962, Sven Ivar Lind)

Flack begravningsplats huvudsakligen av blandskogskaraktär och med riklig vegetation. Väl genomtänkt, välbevarat och sparsmakat kapellkrematorium, tillkommet i samarbete med Axel och Johan Kandell (inredning) och med korvävnad av Alf Munthe.

Ur beslut om skydd 1996.