Uppsala domkyrka

Domkyrkans historia präglas av återkommande bränder som medfört genomgripande restaurerings- och återuppbyggnadsarbeten. Den värsta skadan inträffade vid 1702 års stadsbrand som ödelade nästan hela staden och lämnade domkyrkan som en utbränd och taklös ruin. Vid återuppbyggnaden försågs kyrkan med nya, lägre tak. Tvärskeppsgavlarna försågs med valmade tak. Över murarna gjordes en kraftig, profilerad och putsad taklist. Strävsystemet byggdes om så att kyrkan fick svankryggiga strävbågar. Takryttare och fialer försvann. Slutligen byggdes nya huvar till tornen på 1740-talet, de sk Hårlemanska huvarna. Den gotiska domkyrkan var i och med detta klädd i en klassicistisk, barock stildräkt. Interiören putsades och vitkalkades. Ny altaruppsats och predikstol tillverkades av bildhuggaren Burchard Precht efter ritningar av Nicodemus Tessin.

Nästa stora förändring inträffade 1885-93, då kyrkan genomgick en omfattande stilrestaurering. Arkitekt var Helgo Zettervall som var sin tids främste auktoritet på kyrkorestaureringar. Zettervall hade inget större intresse av att monumentet i sig skulle spegla sin långa historia med alla sina förändringar. I stället ville han ge kyrkan den gestalt han föreställde sig att den skulle ha haft, ifall den ursprunglige byggmästarens intentioner på 1200-talet hade fullföljts. Dessutom hade han en tro på tidens nya byggnadsmaterial, betong och cement, som skulle visa sig ödesdiger. De största förändringarna skedde exteriört. De senmedeltida blinderingsnischerna på tornen skalades bort. Tornen fick ett helt nytt utseende med nya strävpelare i hörnen som kröntes av fialer flankerande de nya spetsiga spirorna. Taket på kyrkan byggdes om med takstolar i stål och nya branta takfall. Ett gotiskt strävsystem med fialer byggdes samt en ny takryttare över korsmitten. Det fanns en rik uppsättning ornament i betong. Fasaderna försågs till stor del med nytt tegel med en slätare yta än det medeltida fasadteglet. Vulstformade tegelfogar gjordes i portlandcement på hela kyrkan. Interiören omdanades också radikalt. Långhuspelarna kläddes med kalksten. Väggar och valv vattrevs och försågs med en rik, målad dekor efter förlagor av konstnären Agi Lindegren som även stod för de nya glasmålningarna. Kyrkorummet fick ny bänkinredning, nytt altare och altaruppsats i gotisk stil. Den gamla predikstolen behölls men fick en ny placering. Orgeln ställdes åter på plats efter att ha varit magasinerad under ombyggnaden. Dess fasad hade byggts om så att rosettfönstret i väster skulle synas från långhuset. Ny orgelläktare byggdes. Entrépartiet i väster försågs med en helt ny vestibul. Eldstaden i sakristian revs. Ångpanna till ny värmeanläggning placerades i domkapitelhusets källare och försågs med en underjordisk kanal in till sakristian. Värmen leddes sedan i murade golvkanaler till varmkroppar med lamellsystem. Tvärskeppens läktare revs. Fönstren försågs med nya bågar och målade glas. Väggar och valv kring Sandbergs målningar i vasakoret försågs med utsmyckning i renässansstil.

Zettervalls restaurering av domkyrkan kom att drabbas av ett mycket negativt eftermäle. Med den nationalromantiska vågen i början av 1900-talet kom restaureringen att framstå som både barbarisk och förlegad, som ett övergrepp på ett vördnadsbjudande monument.

Redan efter 20 år konstaterades skador i fasaderna pga frostsprängningar och saltvittringar orsakade av betongornament och cementfogar. Detta var både en teknisk och arkitektonisk katastrof, eftersom helheten var så beroende av de många utsmyckningarna. På 1930-talet var skadorna så omfattande att skyddsarbeten inleddes för att skydda besökare från nedfallande betong. Under namn av skyddsarbeten gjordes ombyggnader i enlighet med ett av arkitekt Ragnar Östberg upprättat principförslag till domkyrkans restaurering från 1941. Ett förslag som aldrig hade blivit antaget. Under de närmsta 30 åren skulle skulle restaurerings-kommittéer tillsättas och arkitekttävlingar utlysas ett flertal gånger. På 1950-talet var de yttre skyddsarbetena avslutade och då fanns inte längre några tungt vägande skäl kvar för en ny restaurering. Den restaurering som ändå till slut ägde rum 1971-76 fick mest karaktären av skydds- och underhållsarbeten samt konservering. Det mesta av Zettervalls interiör bevarades. Arkitekt för restaureringen var den för ändamålet tillsatte domkyrkoarkitekten Åke Porne. Dock skedde en omfattande förnyelse av kyrkans tekniska installationer. Ett helt nytt elsystem installerades och det lades in slingor för golvvärme. Den nygotiska altarprydnaden ersattes av ett kors i silver och kristall. I tornkropparna installerades hissar. Där inrymdes även arkiv och personalutrymmen. I norra tornet byggdes ett nytt museum med textil- och silverkammare. Hisschakt och bjälklag i tornen göts i armerad betong.

Interiören präglas i hög grad fortfarande av den stora restaureringen 1885-93. Alla valv- och väggdekorationer från den tiden bevarades utom i södra tvärskeppet där de kalkades över. De nygotiska bänkraderna är kvar liksom orgeln och orgelläktaren. Högkoret avgränsas mot koromgången av smidesgaller och ett antal smidda ljusbärare. Altaret pryds av ett kors i silver och glas utfört av guldsmeden Bertil Berggren-Askenström 1976. Många gravstenar finns även i våra dagar kvar i golvet, som för övrigt består av kalkstensplattor. Vidare finns ett stort antal gravmonument från 1500-, 1600- och 1700-talen i de till gravkor omvandlade kapellen. Gravkoren är försedda med smidesgrindar från 1700-talet av hög konstnärlig kvalitet. De har ritats av några av landets mest framstående arkitekter som Carl Hårleman och Carl Fredrik Adelcrantz.

Gustav Vasas gravkor placerades i det före detta vårfrukoret i kyrkans östra ände bakom högaltaret. Han begravdes i Uppsala 1560 och koret försågs med en tumba på vars lock ligger gravskulpturer av kungen och två av hans fruar. Monumentet som stod klart 1583 utformades av konstnären Willem Boy. Gravkoret försågs på 1830-talet med väggmålningar som skildrar viktiga händelser i kungens liv av konstnären J. G. Sandberg.

Det Jagellonska koret norr om högaltaret rymmer gravmonument över drottning Katarina Jagellonica och Johan III placerade mittemot varandra i varsin ända av rummet. Johan III:s gravvård flyttades till sin plats 1818 efter att ha transporterats hem från Polen. Jagellonska korets väggar försågs med en rik stuckdekor av konstnären Antonius Watz. Gravmonumenten bestående av tumbor på vars lock ligger figurskulpturer av kungen och drottningen utformades av konstnären Willem Boy. Koret färdigställdes på 1580-90-talen och är i stort sett oförändrat i våra dagar.

Bland de värdefullaste inventarierna från våra dagar ska nämnas de textilier av hög konstnärlig och hantverksmässig kvalitet som pryder de nedre delarna av väggarna i Dohnas kor, Sturekoret, Finstakoret, Fredens kapell och Bönens kapell. I Finstakoret står S:t Eriks relikskrin som är tillverkat 1579 och hör till kyrkans allra märkligaste inventarier. Skrinet tillverkades av hovguldsmeden Hans Rosenfelt med hjälp av guldsmeden Gillis Coyet. Järngallret som omsluter skrinet tillverkades 1588 efter ritningar av Willem Boy. I Sturekoret står vidare ett medeltida altarskåp som tidigare tillhört Skånela kyrka. Det såldes till domkyrkan 1912 och kallas Skånelaskåpet. Det är ett mycket rikt utsmyckat, välbevarat skåp tillverkat i Bryssel i början av 1500-talet. Ett flyttbart centralaltare tillkom på 1990-talet. Det är ritat av arkitekten Ove Hidemark och står vanligtvis placerat i korsmitten. I högkoret hänger en ljuskrona av silver från 1647. Fönstren har masverk i kalksten, de är blyspröjsade och försedda med glasmålningar från 1890-talet. Begravningsregalierna från Vasagravarna och en märklig samling textilier, varav de äldsta är från 1200-talet, kan beskådas i domkyrkomuseet i norra tornet.