Linne var det vanligaste materialet i kläder.
Gravmålningarnas vackert veckade kläder återger inte alltid verkligheten. Till vardags bar kvinnorna lösa klänningar eller tunikor, medan männen hade kiltar av linne eller skinn. Plisserade och åtsittande kreationer bars endast till fest eller som en statusmarkör. Ju mer opraktiska kläder, desto finare.
De allra flesta gick barfota. De som behövde skydda fötterna bar sandaler av vass och papyrus eller, om de hade råd, av skinn. På vintern använde både män och kvinnor yllesjalar mot kylan.
Barn avbildas ofta nakna, men bar i verkligheten troligen samma sorts kläder som vuxna.
Både män och kvinnor bar smycken, som skyddande amuletter och som dekoration. Pärlor i olika stenarter och fajans träddes till halsband och armband. De flätades även in i hår och syddes på klänningar och mantlar.
Skönhet och fest
Fester är ett återkommande motiv på gravväggar; glada tillställningar med lättklädda musikanter och vackert sminkade kvinnor i stora peruker, som äter gott och luktar på lotusblommor. På huvudet bär de koner av parfymerat fett, vars väldoft långsamt får smälta ner över hår och axlar.
God doft uppskattades och associerades till gudarna. Parfymerade oljor i små stenkärl var viktiga gravgåvor.
Ögonsmink användes av både män och kvinnor. Svart var den vanligaste färgen, men även grönt förekom. Svart tillverkades av blyglans, grönt av malakit. Smink var inte bara vackert, det ansågs också skydda mot ögoninfektioner. Det förvarades i små kärl och applicerades med pinnar av trä, metall eller elfenben. Kvinnor målade även läppar och kinder. Många färgade finger- och tånaglar med henna.