VADA KYRKA

Kyrkan är utformad som en salkyrka med rakslutet kor i öst. I norr ansluter en sakristia från 1200-talets senare hälft. Murarna är uppförda av kluven gråsten med tegel i omfattningar och gavelrösten.

Kyrkans har spritputsade, vitkalkade fasader med slätputsade omfattningar och hörn. Den östra gaveln har en synlig sockel av gråsten, i övrigt är kyrkan putsad ner till mark. Närmast runt kyrkan är marken lagd med en cirka 30 cm bred singelsträng. Hängrännor och stuprör med rundade krön är vitmålade.

Kyrkans ingång är förlagd till den västra gaveln och är försedd med en kopparbeslagen port med omfattning av betsat trä. Över porten finns ett småspröjsat, gråmålat överljusfönster. En rund inskriptionsplatta med texten "Herren är i sitt heliga tempel" har placerats över ingången.

Fönsterna är rundbågiga försedda med gråmålade bågar och blyspröjsade glas. I långhusets västra gavelröste finns ett mindre stickbågigt fönster och i östra gaveln ett trekantsfönster. Sakristian har ett mindre stickbågigt fönster åt öster. Långhuset och sakristian har sadeltak täckta med tegel. Långhuset är försett med ett kors i vartdera gavelkrönet.

Vada kyrka uppfördes av sten under 1100-talets slut eller 1200-talets början och ersatte möjligen en äldre träkyrka. Kyrkan har byggts om och till vid flera tillfällen och präglas idag både exteriört och interiört av en större ombyggnad utförd under 1820-talet.

Vada kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.

Vada kyrka dateras till 1100-talets slut eller 1200-talets början och uppfördes som gårdskyrka till gården Vada. Kyrkan utformades troligen med ett smalare absidförsett kor i en för tiden karaktäristisk romansk stil. Vid 1200-talets slut revs koret och kyrkan byggdes om till en salkyrka och försågs med sakristia. Under 1400-talet uppfördes ett vapenhus och långhuset valvslogs i likhet med flertalet medeltida kyrkor under samma tid. Kyrkan dekorerades under samma århundrade med kalkmålningar av vilka endast återstår fragment. Efter en brand 1697 förlängdes kyrkan åt väster.

Vid en kraftig ombyggnad i början av 1800-talet, revs vapenhuset, de senmedeltida valven ersattes med ett putsat tunnvalv av trä och taket fick ett lägre fall. Vidare togs ingången i väst upp samt förstorades fönsteröppningarna och fick sin nuvarande rundbågiga form.

Vada kyrka hade under medeltid ett strategiskt läge vid den då så viktiga vattenvägen Långhundraleden. Här möttes gränserna mellan tre häraden och trakten var ett maktcentrum dominerat av stormän under yngre järnålder. Om detta vittnar ett hundratal järnåldersgravar inklusive tre storhögar, de s k Sjökullarna, strax norr om kyrkan. Namnet Vada kommer troligen av det vadställe över ån som fanns mellan kyrkan och gården Husa.

Vada var sedan början av 1300-talet moderförsamling med Angarn som annex. Vada och Angarn utgjorde eget pastorat ända fram till 1923 då båda socknarna blev annex till Össeby-Garn. Sedan årsskiftet 20052006 hör Vada kyrka till Össeby församling.

KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Boëthius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar, Upplands kyrkor 12501350, Uppsala 1987
Dyhlén-Täckman, Ingrid, Kulturminnesvårdsprogram för Vallentuna kommun, Stockholm1986
Henschen, Ingegerg och Tuulse, Armin, Vada kyrka, Sveriges kyrkor, Uppland, Band V, Häfte 1, Vallentuna härad, Stockholm 1953
Nilsson, Christina och Westerberg, Ove, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 1995
Sjöman, Börje, Vada kyrka, Upplands kyrkor 214, Katrineholm 1989

Kyrkorummet har en salkyrkoform med vitkalkade väggar täckt av ett putsat, vitkalkat tunnvalv. Runt kyrkorummet löper en vitmålad och förgylld taklist av trä. Tunnvalvet och listen samt draperimålningar kring korfönstret och bakom predikstolen kom till vid 1820 års ombyggnad. Från samma ombyggnad härrör läktaren med en rak, vitmålad läktarbarriär med förgyllda lister stående på kvadratiska marmorerade pelare.

Orgeln är tillverkad av Daniel Wallenström i Uppsala 1852. Den utökades med två stämmor av Einar Berg i Stockholm 1955 och till sex stämmor 1987 av J Künkels Orgelverkstad, Färjestad. Orgelfasaden är likt läktarbarriären målad vit med förgyllda lister.

När de medeltida tegelvalven revs vid ombyggnaden under 1820-talet förstördes de medeltida kalkmålningarna. Av kalkmålningarna återstår fragment runt sakristians dörröppning. Bevarat av det medeltida kyrkorummet är även sakristians smala, tresprångiga öppning försedd med en dörr från 1400-talet av kraftiga furuplank sammanhållna av smidda senmedeltida järnbeslag.

Till kyrkans äldre bevarade inredning hör renässanspredikstolen, som troligen är tillverkad under 1600-talets första hälft och skänkt till kyrkan 1668. Trelos gravmonument består av två skulpterade sandstenshällar i högrelief som är tillkomna under 1630-talet och är resta över Stora Benhamras ägare, Jakob Trelo och hans maka Margareta Slotz. Till den äldre inredningen hör också altaret och altarringen från 1772. Korbänkarna tillkom troligen vid ombyggnaden under 1820-talet.

En större restaurering under 1950-talet har präglat interiören med nya tegelgolv, vitkalkning av väggar och ny bänkinredningen. Vid restaureringen tillkom en ny dopfunt ritad av restaureringsarkitekten Åke Tengelin, Trelos gravmonument flyttades till koret och under läktaren byggdes väntrum och förråd.