1:ANS KALKUGN PÅ OAXEN

I början av 1880-talet införde ingenjörsfirman Almqvist & Co vid Anderviks kalkbruk i närheten av Trosa en revolutionerande nyhet inom kalkbränningen, den så kallade pelarugnen, även benämnd Fahnehjelmsugn, vars konstruktion nyligen hade utvecklats i Tyskland.
På ugnsschaktets botten murades en sockertoppsliknande pelare som sträckte sig upp i centrum av den koniska ugnen. Pelaren gav ugnens inre formen av en ring och då kalkstenen fylldes på ovanifrån fördelades den tämligen jämnt runt pelaren. Konstruktionen medförde många fördelar. Stenlagret blev inte så kompakt som tidigare och eldstrålarna från generatorn fick lättare att genombränna stenen i ugnens eldzon. Sedan patenträtten inköpts av Karta & Oaxens kalkbruk uppfördes i tät följd flera pelarugnar på ön. Den första, 1:ans ugn uppmurades 1880-1881 vid öns östra strand. Efter någon tid uppfördes ytterligare en dylik ugn, 2:ans ugn och därmed var verksamheten huvudsakligen förlagd till Oaxens östra sida. Sammanlagt uppfördes sex pelarugnar på ön.
Av brukets kassaböcker kan utläsas att redan 1880 uppnåddes det goda produktionsresultatet av drygt 7 000 ton bränd kalk och utvecklingen fortsatte i gynnsam riktning. Fyra år senare var kapaciteten uppe i 9 300 ton och efter tillkomsten av en fjärde ugn 1896 låg den årliga tillverkningen på cirka 25 000 ton. Som framgår av ovannämnda siffror medförde en nya ugnstekniken en markant utvidgning av kalkbrukets drift. En närmare beskrivning av pelarugnens arbetssätt kan därför här vara motiverad:
Utvändigt består en pelarugn av en konisk tegelpipa, vars nederdel är kringbyggd av en träbyggnad, piphuset, vilket består av två våningar. I bottenvåningen skedde uttagen av kalk, vanligtvis genom fem öppningar i ugnsmuren. Våningen ovanför utgjorde eldplanet, där eldstäderna, generatorerna, låg infällda i golvet i en krans runt ugnspipan. Påfyllningen, "bestickningen" av ugnen skedde genom en öppning i sidan av pipan. Ugnsmuren hölls utvändigt ihop av breda järnband, som förenades såsom i ett låsa av en järnring. Då ugnspipan utvidgades genom uppvärmning och pressade på järnbanden brast ej dessa, utan deformerade endast ringen som fick formen av en oval, vilken gjorde banden rymligare. En mycket enkel men praktisk lösning på ett svårt hållfasthetsproblem.
De nybyggda kalkugnarna eldades med stenkol som huvudsakligen skeppades från England. "Den första ångbåten anlände 1885 från England till Oaxen med stenkol. Den var på 2 000 ton och efter den tidens förhållanden ovanligt stor. Nu blev det fart på brukspersonalen. Båten skulle lossas på fyra dagar, huru skulle man bära sig åt? Befälet stod handfallet. Emellertid ordnades så att en stuverifirma i Stockholm fick åtaga sig lossningen med hjälp av brukspersonalen. Men när nästa båt anlände, var man en erfarenhet rikare", allt enligt Emanuel Janssons minnesanteckningar från 1940-talet.
Till skillnad från de äldsta ugnarna hölls pelarugnarna i kontinuerlig drift under stora delar av året och ugnsarbetet utfördes i skift. I varje skift ingick tre man, en eldare och två uttagare. Ugnen "drogs", tömdes, på bestämda tider, vanligtvis var tredje timme. Eldaren som arbetade på övervåningen av piphuset bestämde uttagens storlek genom att i gluggar i ugnsväggen se på den brända stenens färg. Han var ansvarig för kalkbränningen och hade därför något högre lön än uttagarna. Det var på eldarens order som uttagarna drog ugnen och rakade fram den brända kalken som lades på tegelgolvet framför uttagsluckorna för att svalna. Ugnstemperaturen var vanligtvis 1100 grader och hettan var ofta så stark att det brann i skaften på uttagsrakorna. Ofta bildade den brända kalken stora sammanhängande klumpar som uttagarna fick slå sönder med sina släggor och ibland följde även obränd sten med i uttagen. Den sistnämnda lades vanligtvis åt sidan för att ånyo brännas.
Tekniken och arbetsmomenten vid pelarugnarna förblev oförändrad till långt in på 1900-talet, då vissa av ugnarna automatiserades. En pensionerad arbetare, Georg Andersson, som arbetade som uttagare vid pelarugnen på Oaxen under 1920-talet minns:
"Skiftet kunde börja klockan sex på morgonen. Vi var två uttagare som började med att dra ugnen och vi hade fem gluggar att dra. Först brukade vi dra var sina två gluggar och då det var klart hjälptes vi åt med den femte. Man drog ut kalken tills eldaren däruppe på eldarvåningen skrek: "Nu är det bra!". Ibland blev man tvungen att "stöta ner", som vi sa, det vill säga köra upp den längsta rakan i ugnen och stöta sönder kalkskorpan som under bränningen bildats i ugnen. Stenen hade hängt sig och det blev ett valv, en grotta av bränd kalk och sten. När ugnen var dragen skulle kalken svalna en halvtimme och nu kunde man få ta igen sig. Matsäck hade man med sig och matboxen brukade vi ställa i den varma kalken för att få den uppvärmd. Men så skulle man hjälpa eldaren med att "sprätta av galtarna". Galten var själva eldstaden eller generatorn och hade gallerroster varpå kolen förbrändes. Då man sprättade av, slaggade man generatornerna och slaggen kördes därefter i sjön. Under tiden hade kalken svalnat så pass att man kunde lassa den i skottkärrorna och köra iväg dem till kalkladan."
Oaxens kalkbruks tidiga historia har skildrats av Carl-Henrik Ankarberg i boken "Oaxen, kulturhistoriska miljöbilder från ett kalkbruk", Cementa, 1975

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Stockholms län, 2003-01-09, Dnr 2031-02-15623

I början av 1880-talet införde ingenjörsfirman Almqvist & Co vid Anderviks kalkbruk i närheten av Trosa en revolutionerande nyhet inom kalkbränningen, den så kallade pelarugnen, även benämnd Fahnehjelmsugn, vars konstruktion nyligen hade utvecklats i Tyskland.
På ugnsschaktets botten murades en sockertoppsliknande pelare som sträckte sig upp i centrum av den koniska ugnen. Pelaren gav ugnens inre formen av en ring och då kalkstenen fylldes på ovanifrån fördelades den tämligen jämnt runt pelaren. Konstruktionen medförde många fördelar. Stenlagret blev inte så kompakt som tidigare och eldstrålarna från generatorn fick lättare att genombränna stenen i ugnens eldzon. Sedan patenträtten inköpts av Karta & Oaxens kalkbruk uppfördes i tät följd flera pelarugnar på ön. Den första, 1:ans ugn uppmurades 1880-1881 vid öns östra strand. Efter någon tid uppfördes ytterligare en dylik ugn, 2:ans ugn och därmed var verksamheten huvudsakligen förlagd till Oaxens östra sida. Sammanlagt uppfördes sex pelarugnar på ön.
Av brukets kassaböcker kan utläsas att redan 1880 uppnåddes det goda produktionsresultatet av drygt 7 000 ton bränd kalk och utvecklingen fortsatte i gynnsam riktning. Fyra år senare var kapaciteten uppe i 9 300 ton och efter tillkomsten av en fjärde ugn 1896 låg den årliga tillverkningen på cirka 25 000 ton. Som framgår av ovannämnda siffror medförde en nya ugnstekniken en markant utvidgning av kalkbrukets drift. En närmare beskrivning av pelarugnens arbetssätt kan därför här vara motiverad:
Utvändigt består en pelarugn av en konisk tegelpipa, vars nederdel är kringbyggd av en träbyggnad, piphuset, vilket består av två våningar. I bottenvåningen skedde uttagen av kalk, vanligtvis genom fem öppningar i ugnsmuren. Våningen ovanför utgjorde eldplanet, där eldstäderna, generatorerna, låg infällda i golvet i en krans runt ugnspipan. Påfyllningen, "bestickningen" av ugnen skedde genom en öppning i sidan av pipan. Ugnsmuren hölls utvändigt ihop av breda järnband, som förenades såsom i ett låsa av en järnring. Då ugnspipan utvidgades genom uppvärmning och pressade på järnbanden brast ej dessa, utan deformerade endast ringen som fick formen av en oval, vilken gjorde banden rymligare. En mycket enkel men praktisk lösning på ett svårt hållfasthetsproblem.
De nybyggda kalkugnarna eldades med stenkol som huvudsakligen skeppades från England. "Den första ångbåten anlände 1885 från England till Oaxen med stenkol. Den var på 2 000 ton och efter den tidens förhållanden ovanligt stor. Nu blev det fart på brukspersonalen. Båten skulle lossas på fyra dagar, huru skulle man bära sig åt? Befälet stod handfallet. Emellertid ordnades så att en stuverifirma i Stockholm fick åtaga sig lossningen med hjälp av brukspersonalen. Men när nästa båt anlände, var man en erfarenhet rikare", allt enligt Emanuel Janssons minnesanteckningar från 1940-talet.
Till skillnad från de äldsta ugnarna hölls pelarugnarna i kontinuerlig drift under stora delar av året och ugnsarbetet utfördes i skift. I varje skift ingick tre man, en eldare och två uttagare. Ugnen "drogs", tömdes, på bestämda tider, vanligtvis var tredje timme. Eldaren som arbetade på övervåningen av piphuset bestämde uttagens storlek genom att i gluggar i ugnsväggen se på den brända stenens färg. Han var ansvarig för kalkbränningen och hade därför något högre lön än uttagarna. Det var på eldarens order som uttagarna drog ugnen och rakade fram den brända kalken som lades på tegelgolvet framför uttagsluckorna för att svalna. Ugnstemperaturen var vanligtvis 1100 grader och hettan var ofta så stark att det brann i skaften på uttagsrakorna. Ofta bildade den brända kalken stora sammanhängande klumpar som uttagarna fick slå sönder med sina släggor och ibland följde även obränd sten med i uttagen. Den sistnämnda lades vanligtvis åt sidan för att ånyo brännas.
Tekniken och arbetsmomenten vid pelarugnarna förblev oförändrad till långt in på 1900-talet, då vissa av ugnarna automatiserades. En pensionerad arbetare, Georg Andersson, som arbetade som uttagare vid pelarugnen på Oaxen under 1920-talet minns:
"Skiftet kunde börja klockan sex på morgonen. Vi var två uttagare som började med att dra ugnen och vi hade fem gluggar att dra. Först brukade vi dra var sina två gluggar och då det var klart hjälptes vi åt med den femte. Man drog ut kalken tills eldaren däruppe på eldarvåningen skrek: "Nu är det bra!". Ibland blev man tvungen att "stöta ner", som vi sa, det vill säga köra upp den längsta rakan i ugnen och stöta sönder kalkskorpan som under bränningen bildats i ugnen. Stenen hade hängt sig och det blev ett valv, en grotta av bränd kalk och sten. När ugnen var dragen skulle kalken svalna en halvtimme och nu kunde man få ta igen sig. Matsäck hade man med sig och matboxen brukade vi ställa i den varma kalken för att få den uppvärmd. Men så skulle man hjälpa eldaren med att "sprätta av galtarna". Galten var själva eldstaden eller generatorn och hade gallerroster varpå kolen förbrändes. Då man sprättade av, slaggade man generatornerna och slaggen kördes därefter i sjön. Under tiden hade kalken svalnat så pass att man kunde lassa den i skottkärrorna och köra iväg dem till kalkladan."
Oaxens kalkbruks tidiga historia har skildrats av Carl-Henrik Ankarberg i boken "Oaxen, kulturhistoriska miljöbilder från ett kalkbruk", Cementa, 1975

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Stockholms län, 2003-01-09, Dnr 2031-02-15623

I början av 1880-talet införde ingenjörsfirman Almqvist & Co vid Anderviks kalkbruk i närheten av Trosa en revolutionerande nyhet inom kalkbränningen, den så kallade pelarugnen, även benämnd Fahnehjelmsugn, vars konstruktion nyligen hade utvecklats i Tyskland.
På ugnsschaktets botten murades en sockertoppsliknande pelare som sträckte sig upp i centrum av den koniska ugnen. Pelaren gav ugnens inre formen av en ring och då kalkstenen fylldes på ovanifrån fördelades den tämligen jämnt runt pelaren. Konstruktionen medförde många fördelar. Stenlagret blev inte så kompakt som tidigare och eldstrålarna från generatorn fick lättare att genombränna stenen i ugnens eldzon. Sedan patenträtten inköpts av Karta & Oaxens kalkbruk uppfördes i tät följd flera pelarugnar på ön. Den första, 1:ans ugn uppmurades 1880-1881 vid öns östra strand. Efter någon tid uppfördes ytterligare en dylik ugn, 2:ans ugn och därmed var verksamheten huvudsakligen förlagd till Oaxens östra sida. Sammanlagt uppfördes sex pelarugnar på ön.
Av brukets kassaböcker kan utläsas att redan 1880 uppnåddes det goda produktionsresultatet av drygt 7 000 ton bränd kalk och utvecklingen fortsatte i gynnsam riktning. Fyra år senare var kapaciteten uppe i 9 300 ton och efter tillkomsten av en fjärde ugn 1896 låg den årliga tillverkningen på cirka 25 000 ton. Som framgår av ovannämnda siffror medförde en nya ugnstekniken en markant utvidgning av kalkbrukets drift. En närmare beskrivning av pelarugnens arbetssätt kan därför här vara motiverad:
Utvändigt består en pelarugn av en konisk tegelpipa, vars nederdel är kringbyggd av en träbyggnad, piphuset, vilket består av två våningar. I bottenvåningen skedde uttagen av kalk, vanligtvis genom fem öppningar i ugnsmuren. Våningen ovanför utgjorde eldplanet, där eldstäderna, generatorerna, låg infällda i golvet i en krans runt ugnspipan. Påfyllningen, "bestickningen" av ugnen skedde genom en öppning i sidan av pipan. Ugnsmuren hölls utvändigt ihop av breda järnband, som förenades såsom i ett låsa av en järnring. Då ugnspipan utvidgades genom uppvärmning och pressade på järnbanden brast ej dessa, utan deformerade endast ringen som fick formen av en oval, vilken gjorde banden rymligare. En mycket enkel men praktisk lösning på ett svårt hållfasthetsproblem.
De nybyggda kalkugnarna eldades med stenkol som huvudsakligen skeppades från England. "Den första ångbåten anlände 1885 från England till Oaxen med stenkol. Den var på 2 000 ton och efter den tidens förhållanden ovanligt stor. Nu blev det fart på brukspersonalen. Båten skulle lossas på fyra dagar, huru skulle man bära sig åt? Befälet stod handfallet. Emellertid ordnades så att en stuverifirma i Stockholm fick åtaga sig lossningen med hjälp av brukspersonalen. Men när nästa båt anlände, var man en erfarenhet rikare", allt enligt Emanuel Janssons minnesanteckningar från 1940-talet.
Till skillnad från de äldsta ugnarna hölls pelarugnarna i kontinuerlig drift under stora delar av året och ugnsarbetet utfördes i skift. I varje skift ingick tre man, en eldare och två uttagare. Ugnen "drogs", tömdes, på bestämda tider, vanligtvis var tredje timme. Eldaren som arbetade på övervåningen av piphuset bestämde uttagens storlek genom att i gluggar i ugnsväggen se på den brända stenens färg. Han var ansvarig för kalkbränningen och hade därför något högre lön än uttagarna. Det var på eldarens order som uttagarna drog ugnen och rakade fram den brända kalken som lades på tegelgolvet framför uttagsluckorna för att svalna. Ugnstemperaturen var vanligtvis 1100 grader och hettan var ofta så stark att det brann i skaften på uttagsrakorna. Ofta bildade den brända kalken stora sammanhängande klumpar som uttagarna fick slå sönder med sina släggor och ibland följde även obränd sten med i uttagen. Den sistnämnda lades vanligtvis åt sidan för att ånyo brännas.
Tekniken och arbetsmomenten vid pelarugnarna förblev oförändrad till långt in på 1900-talet, då vissa av ugnarna automatiserades. En pensionerad arbetare, Georg Andersson, som arbetade som uttagare vid pelarugnen på Oaxen under 1920-talet minns:
"Skiftet kunde börja klockan sex på morgonen. Vi var två uttagare som började med att dra ugnen och vi hade fem gluggar att dra. Först brukade vi dra var sina två gluggar och då det var klart hjälptes vi åt med den femte. Man drog ut kalken tills eldaren däruppe på eldarvåningen skrek: "Nu är det bra!". Ibland blev man tvungen att "stöta ner", som vi sa, det vill säga köra upp den längsta rakan i ugnen och stöta sönder kalkskorpan som under bränningen bildats i ugnen. Stenen hade hängt sig och det blev ett valv, en grotta av bränd kalk och sten. När ugnen var dragen skulle kalken svalna en halvtimme och nu kunde man få ta igen sig. Matsäck hade man med sig och matboxen brukade vi ställa i den varma kalken för att få den uppvärmd. Men så skulle man hjälpa eldaren med att "sprätta av galtarna". Galten var själva eldstaden eller generatorn och hade gallerroster varpå kolen förbrändes. Då man sprättade av, slaggade man generatornerna och slaggen kördes därefter i sjön. Under tiden hade kalken svalnat så pass att man kunde lassa den i skottkärrorna och köra iväg dem till kalkladan."
Oaxens kalkbruks tidiga historia har skildrats av Carl-Henrik Ankarberg i boken "Oaxen, kulturhistoriska miljöbilder från ett kalkbruk", Cementa, 1975

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Stockholms län, 2003-01-09, Dnr 2031-02-15623