SVÄRDET Under nästan 700 år (ca 1185-1868) styrdes Japan av samurajer. Samurajerna hade som enda samhällsklass rätten att bära två svärd, ett långt (katana, längre än 60 cm) och ett kort (wakizashi, upp till 60 cm). Det var en del av strategin under sen Momoyama (1573–1615)- och Edo-perioden för att skapa ett våldsmonopol för de styrande. Undantagsvis kunde till exempel rika köpmän och läkare ges privilegiet att bära det korta svärdet.
Svärdet har en viktig roll i den shintoistiska skapelsemyten. Solgudinnan Amaterasu gav enligt legenden sitt barnbarn, den japanske kejsaren, de tre heliga skatterna: svärdet, spegeln och juvelerna. Svärdet blev en symbol för samurajens själ, heder, lydnad och stridsvilja. De många inbördeskrigen före Edo-perioden har präglat bilden av ett krigiskt Japan. Medellivslängden för samurajerna de perioder det var krig var ofta omkring 20 år. Svärden, men även bågskyttet, spjut, och skjutvapen var viktiga. Skjutvapen kom till Japan med européer under 1500-talet och användes av de flesta länsherrars arméer före Edo-perioden. Inga krig utkämpades under Edo-perioden och då fick svärdet en större plats, även symboliskt. Svärd av den typ vi känner, eneggade med en lätt svängd form, har sitt ursprung i Heian-perioden (794–1185).