Jag var vän med alla tjejerna, vi gick till och med på toaletten tillsammans i skolan, som tjejer gör. Och jag såg ut som en tjej. Jag var smal, hade långt hår. Och som leksaker hade jag bara dockor.
När mina föräldrar inte var hemma brukade jag prova min mammas klänningar, skor och läppstift. Då fick jag vackra läppar och jag gjorde långt hår av strumpbyxor som jag satte på mitt huvud.
I barndomen är allt perfekt. Livet är roligt och bekymmersfritt. När man blir äldre kommer problemen. Min kropp och min röst förändrades, jag tyckte verkligen inte om det. Jag var arg och irriterad, jag grät ofta.
En dag sa jag till mina föräldrar att jag ville byta kön. Min mamma sa att om det är det jag vill göra, ”kommer vi inte att vilja ha något med dig att göra och du är inte välkommen hem”. Hon sa också; ”Jag vill inte leva med skammen att min son var en pojke i 31 år, och sen blev en kvinna”. Hon gav mig rådet att uppsöka en psykiater.
Men jag är inte mentalsjuk. Jag skulle kunna vara i harmoni med min kropp. Jag har en dröm, att vakna upp en dag i en kvinnas kropp, som om jag var född kvinna, och livet dessförinnan bara hade varit en dröm som så småningom skulle förblekna.
I mitt hjärta bär jag smärta och sorg, ingen ser mig gråta och ingen hör, eftersom jag hela tiden måste gömma mig, vara någon jag inte är. Jag är trött på att leva ett sådant liv. Jag vill så gärna känna mig glad. Jag vill bli älskad och älska. Min berättelse är inte över ännu.