mjölkuddskyrkan

Anläggningen är strikt geometrisk med platta kuber i olika höjder och den stora, blanka
takkupolen i rostfri plåt över själva kyrkan. Byggnadens geometri förstärks av
fasadplattornas kvadratiska form, samtidigt som klinkrens naturligt varierade
brunbrända toner i mildrar dess skarpa konturer. Portar och dörrar är av ljust ekträ i
samma strama geometri som huset. Fönstersättningen är oregelbunden och
funktionsspeglande, med en- och tvåluftfönster målade i en ockraton som får dem att
smälta in i fasaderna. De platta taken är täckta med kopparplåt.
Byggnadens plan är uppbyggd kring kyrkorummets kompakta korsform, så kompakt att
den ger ett närapå kvadratiskt intryck. Sidoutrymmen som sakristia, vapenhus och
andaktsrum håller en lägre höjd, och är adderade mot byggnadens sydfasad

Det kvadratiska kyrkorummet har en helt öppen plan och angörs från sidan. Ljusflödet
genom kupolens fönsterband understryker rummets centralform och symboliserar
skapelseberättelsens bild av hur mörkret skiljs genom ett fäste av ljus. Kupolen
bärs upp av fyra golvfasta stålpelare. Kupolens fackverkstomme är exponerad
och väggstommens bärande betong är integrerad i rummets arkitektur, smala
horisontella utsparningar i betongen ger en inramande och dekorativ effekt.
Betongen ger ett omålat intryck men är målad i grått med gula stänk.
Rummet är traditionellt disponerat med bänkkvarter kring en mittgång orienterad
mot det breda, grunda koret i öster. Dopfunten har sin plats under en målad
himlarundel i motsatt ände, där ett sidokapell är inrymt i den västra
korsarmen, belyst genom fönsterpartier som når ända ned till golvet.

Alla delar av kyrkorummet har samma mörkbruna klinkergolv, som i koret höjer sig två
steg ovanför församlingsdelen.
Bortsett från sidokapellets stålrörsstolar mm har rummet kvar sin originalinredning från
1960-talet. Arkitekturens sakliga former och material kontrasterar mot den livfullt
dekorerade inredningen av Per Andersson. Den fristående orgeln i ljus ek, vid sidan av
koret, är den enda ursprungsinredning som inte integrerats i Anderssons bildprogram.
Kyrkorummet präglas av visionen om den demokratiska folkkyrkan som en feststämd
plats för den gudstjänstfirande församlingens möten.
Inredningen har enkla former i ett snickeri som påminner om tidens skivmöbler och är
färgglatt dekorerad i Anderssons säregna stil där paradistanken är ett bärande tema. De
öppna, gräsgröna bänkarna har målad dekor av dansande lövskuggor medan den
liturgiska inredningen dopfunt, predikstol och altare är målat i himmelsblått med
stiliserade porträtt inom gula medaljonger. Dopfunten symboliserar missionen med sina
enkla barnporträtt från olika världsdelar och på predikstolen syns de tolv apostlarna vid
pingstundret, ovanför en draperimålning. Predikstolen är en fristående pulpet med
ryggskärm och vinklat ljudtak.
Altartavlan består av en liten rundel under kupolens fönsterband och har en tvetydig
framställning av nattvarden eller treenigheten i solskimrande, paradisisk grönska.
Det långa altarbordet har benstöd i samma moderna marmorering som dopfuntens fot
och predikstolens fundament, skivan är täckt av en draperad altarduk, samma altarduk
som syns på altartavlan. Knäfallet som är rakt och tidsenligt helt öppet mellan pall och
armstöd, är målat som bänkarna.
Belysningen i form av ljusträd med vita stammar och dinglande tunna gröna och
förgyllda löv, kompletterade med vägglampetter av samma typ, tillhör rummets mest
nyskapande inredningsdetaljer. Rummet är ovanligt i det att färgsättning och belysning lägger lika stort fokus på församlingsdelen som på koret. Det har också kallats en milstolpe inom kyrkokonsten i
det att den återinför paradistemat i kyrkorummet.