ESKELHEMS KYRKA

Eskelhems kyrka ligger invid ett vägskilje i en skogssträng mellan öppna fält över vilka kyrkan är synlig på långt avstånd. Kyrkan är uppförd av kalksten och består av ett rakt avslutat kor med sakristia i norr, ett något smalare och lägre långhus och ett kraftigt torn i väster. Ingångar finns på tornets norra och södra sidor, samt i korets sydfasad. Nedre delen av långhusmurarna, upp till rundbågslisten, härrör från en romansk kyrka med välhuggna kvaderstensmurar. Denna uppfördes kring år 1200 som ersättning för en träkyrka, vars grundmurar påträffats under kyrkans golv. Vid 1200-talets mitt uppfördes tornet som har sidogallerier i söder och norr. Samtidigt påbyggdes långhuset till nuvarande höjd. Vid 1300-talets mitt uppfördes det nuvarande koret och sakristian på det romanska korets plats, sannolikt avsett att följas även av ett nytt långhus. Korets basilikaformade tak rekonstruerades efter äldre avbildningar vid kyrkans restaurering 1959-60. I exteriören märks kyrkans arkitektoniskt rikt utformade portaler. Av de romanska portalerna i tornet har den södra ansetts som en av Gotlands mest välavvägda. Den stora gotiska korportalen kröns av en hög trekantsgavel. Koret har ursprungliga stora gotiska masverksfönster. Interiören är arkitektoniskt ovanligt sammanhållen och bildar ett jämnbrett och jämnhögt långsmalt rum täckt av fem valv, åtskilda av bågar. Triumfbågen, som avskiljer det två traveer långa koret, är något kraftigare än de övriga. I valven finns mycket märkliga kalkmålningar från 1200-talets senare del med rik geometrisk ornamental dekor och figurscener. På tornets norra vägg finns en märklig målad kalender från samma tid. I korfönstren finns enstaka rutor med glasmålningar från korets byggnadstid. Från medeltiden härrör dopfunten av sandsten (1100-talet), triumfkrucifixet (omkring 1250) och en bänk, vars skärmar av svarvade pinnar härrör från 1200-talets senare del.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996.

Kyrkogården
Kyrkogården är oregelbundet rektangulär. Den utvidgades 1890 åt både öster och nordväst. Så sent som på 1980-talet tillfogades en ny del i öster. De tidigaste gravvårdarna där är från 1990. Invid den östra muren är en minneslund anlagd, den är halvcirkelformad och marken är något upphöjd med omgivande terrassmur, i dess centrum står ett vårdträd. Den äldre delen får en trevlig rumskänsla genom en trädkrans av lindar. Man har låtit träden och muren mellan den gamla och nya delen stå kvar vilket ökar rumskänslan på båda begravningsplatserna. Den ljusa och öppna kyrkogården domineras av stora gräsytor.
Stenmurar omgärdar kyrkogården, i söder och väster delvis av terrassmurar. I muren ingår diverse äldre byggnadsdetaljer. I söder, väster och norr finns järngrindar, i öster en öppning utan grind. Grusgångar leder till kyrkans huvudingång på byggnadens sydsida, från den nordvästra grinden löper dock en stensatt gång av kalkstensflis.
Fasaden belyses från nordvästra hörnet av kyrkogården. Belysningsstolpar (9 st.) är placerade i huvudsak längs med gångsystemet.
På den nya delen av kyrkogården, i dess sydöstra hörn, ligger ett f.d. sockenmagasin av trä, vari panncentralen är placerad.

Kyrkan är i sin helhet uppförd under medeltiden. Den första kända kyrkan på platsen är en träkyrka, grunden till denna har man funnit under långhusgolvet. Träkyrkan ersattes omkring 1200 av en romansk stenkyrka bestående av absidkor och långhus (delar av långhuset från denna kyrka är bevarade). Byggnaden uppfördes av fint huggna kvaderstenar med rankornament. En rundbågsfris kröner murverket under takfoten. I mitten på samma århundrade tillfogades tornet i väster, i samband med detta skede flyttades långhusets sydportal till tornets norra fasad. Långhusets murverk höjdes, nya större fönster togs upp och valven slogs. Långhuset smyckades med målningar i valven samt S:t Mikaels ovan södra sidoaltaret, kanske är han kyrkans skyddshelgon.
Det gotiska koret uppfördes i mitten av 1300-talet. Hundra år senare dekorerades kyrkan med kalkmålningar av Passionsmästaren, av dessa finns rester i både kor och långhus. Torngallerierna är ombyggda under senare århundraden, det norra på 1600-talet efter ett åsknedslag och det södra troligen på 1700-talet. Kanske var det på 1600-talet de båda senare rivna strävpelarna vid de norra och södra långhusväggarna kom till.
1860-61 förändrades kyrkans karakteristiska siluett genom att koret sänktes och fick ett sedvanligt sadeltak. Tegel lades på kor- och långhustaken som nu hade samma höjd. Strävpelarna vid långhuset revs och ersattes av dragstag i kor och långhus.
Kyrkan var i mycket dåligt skick 1947 med bl. a. otäta tak, de lagades då provisoriskt. 1952 genomfördes en utvändig restaurering efter förslag av arkitekt Erik Fant. Kortaket höjdes och återfick sin ursprungliga form. Troligen ändrades även sakristians tak, från ett pulpettak till sadeltak.
En stor invändig restaurering genomfördes 1959-60 efter förslag av arkitekt Olle Karth. Kyrkan försågs med nytt uppvärmningssystem och elektricitet drogs in. Fönstrens träbågar avlägsnades och de försågs med innerglas. Även tornportalens överljusfönster togs bort. Muralmålningarna togs fram och konserverades.