ESTUNA KYRKA

Kyrkogården är ovanligt vidsträckt och har säkerligen utvidgats under årens lopp. Kyrkogården omgärdas av en enhetlig kallmurad gråstensmur utan tak eller torvtäckning. Muren lades i mitten av 1800talet och kantas av en krans av hamlade lövträd som skänker variation genom sina olikstora kronor. I östra delen av kyrkogården kantas gångarna av lövträd som ger den ett ombonat intryck. I den västra delen har många träd tagits ned och häckar planterats. Gångarna är genomgående grusade. De grästäckta gravarna överväger men ovanligt många äldre grusgravar finns varav några från 1800-talet. Gravkors av gjutjärn bidrar också till variationen. Norr om kyrkan finns endast någon enstaka grav. Att norra sidan här inte använts för gravar är snarare ett resultat av att kyrkogården är vidsträckt än att gamla sedvänjor levt kvar men ändå värt att lägga märke till. Till inramningen av kyrkogården bidrar i hög grad de putsade vita byggnader som står längs ytterkanterna, stiglucka, gravkapell, bårhus och transformatorstation, se 2.5 och 2.7. Rakt öster om kyrkans kor finns en enkelt utformad minneslund.

På en höjd norr om kyrkogården står klockstapeln tillsammans med sockenmagasinet. Klockstapeln har från början varit öppen men senare byggts till och klätts in. Sannolikt byggdes stapeln omkring 1644 och kompletterades under det kommande årtiondet med spån och fick ett golv i klockvåningen. Lillklockan är gjuten 1657 och storklockan 1664 eller 1667. Under 1700-talet gjordes flera reparationer i klockstapeln, nuvarande täckbrädor strävor härstammar antagligen från dessa tillfällen. 1803-1805 gavs stapeln en mer klassicistisk form. Klockstapeln kläddes in, taket höjdes och stenfoten nylades. Vid slutet av 1800-talet kläddes stapeln helt in med slätplåt och målades svart på lutande ytor och tak och vit på de vertikala ytorna på klockvåningen. Plåttäckningen togs bort på 1986 och ersattes med nuvarande inklädning.

Den nedre utsvängda delen är klädd med svarttjärade brädor medan den ovanliggande klockvåningen har vit oljemålad panel och tjärade ljudluckor. Taket är klätt med spån, lanterninen är vitmålad och krönt av ett träkors.

Väl synlig mot vägen med en särpräglad trätavla med skrift i frakturstil på gaveln välkomnar stigluckan Estuna kyrkas besökare sedan den uppfördes 1726. Skriften var först skriven direkt på putsen men fördes 1730 över till träskylten. Stigluckan är kraftigt byggd i vitputsat tegel och med enkupigt tegel på taket. I östra gaveln finns en tjärad lucka till ett vindsutrymme. Grindarna av trä i en enkel rokokostil tillkom troligen 1787. Tidigare har funnits minst två andra stiglucker, dels på samma plats som nuvarande och dels i den östra kyrkogårdsmuren.

Sedan 1850-talet har sockenmagasinet sin plats intill klockstapeln. Tidigare stod den invid kyrkan. Magasinet är byggt i rödfärgat opanelat liggtimmer, i bakre delen en panelklädd mindre tillbyggnad. Taket är täckt med enkupigt lertegel och den enda dörren är en bräddörr klädd med liggande svart panel.

Besökarens blick dras gärna till tre små vitputsade byggnader i kyrkogårdens ytterkant, symetriskt utplacerade längs östra, västra och södra sidan. Äldst av dem är gravkapellet i öster, byggt omkring 1746 för bergsrådet Lars Benzelstierna. Benzelstierna bodde på Norrmalma gård som senare ägdes av familjen von Post varför kapellet ofta kallas von Postska gravkapellet. Kapellet har slätputsade vita väggar, tak av svartmålad slätplåt och dörr av samma material. Längs södra muren finns ett bisättningshus som är byggt år 1934 med gravkapellet som förebild och i liknande storlek. Längs västra muren, inte långt från stigluckan finns en transformatorstation byggd i samband med att el drogs in i kyrkan 1929, även denna i liknande utförande men mindre i storlek. Tillsammans bidrar byggnaderna till kyrkogårdens inramning och vittnar om utveckling av begravningsseder och teknik.

Om kyrkans funktion i socknen i äldre tider vittnar också fattigbössan från 1753 belägen norr om stigluckan.

Kyrkans äldsta delar är koret och långhuset ungefär fram till vapenhusets västra vägg, dessa uppfördes under 1200-talets första årtionden. Murarna saknar helt tegel. Långhusets ursprungliga utsträckning västerut visas av ytterportalen som idag leder till vapenhuset och av en rest av långhusets första västmur som syns under läktaren.

Koret är lägre och smalare än långhuset och ett av de äldre exemplen på Upplandskyrkor med rakt avslutat kor. Kyrkor med rakt avslutat kor bildar en mellanform mellan de äldre romanska kyrkorna med absid och senare salskyrkor där koret är lika högt och brett som långhuset. Kormurarna är kraftiga även mot långhuset och det finns en öppning i muren på vinden mellan kor och långhus. Korets utformning tyder på att det från början kan ha varit tänkt att byggas som en kastal eller östtornskyrka. Planerna har dock i så fall snart ändrats och bygget har fortsatt med kor och långhus murat i förband, utan torn över koret.

Sakristian har sannolikt kommit till snart efter att kor och långhus blev färdiga vilket antyds av att öppningen till koret har samma utseende som en igensatt fönsterglugg i korets vind. Att sakristian är byggd efter koret framgår av att murarna inte är i förband med varandra. Sakristians har ett brant pulpettak.

Långhuset byggdes ut åt väster till sin nuvarande utsträckning på 1290-talet, dateringen antyds av att den västra gaveln saknar de målningar som tillkom i den ursprungliga kyrkan på 1270-talet. Efter tillbyggnaden återinvigdes kyrkan 1298 enligt ett dokument som hittats vid en renovering.

Vapenhuset mot söder byggdes i slutet av 1400-talet med ett tegelornerat gavelröste typiskt för den tid då tegel blivit allmänt använt i kyrkobyggande och dess dekorativa möjligheter utnyttjades. I och med att vapenhuset byggdes fick kyrkan sin nuvarande utsträckning.

Estuna kyrka är belägen norr om Norrtälje på en vidsträckt kyrkogård vid landsvägen. Strax öster om bogårdsmuren ligger ett gravfält från yngre järnåldern. Kyrkan räknas till de äldsta och märkligaste i Uppland. Dess komplicerade byggnadshistoria är föremål för olika tolkningar. Murarna är av kluven gråsten. De äldsta partierna härrör från 1200-talet och består av ett rektangulärt långhus med ett smalare rakavslutat kor. Dess ursprungliga tunnvalv av gråstensflis är bevarat. Möjligen har ett östtorn planerats ovan koret. Under kyrkans golv har påträffats äldre gravar vilket kan tyda på att här har stått en träkyrka. Långhuset täcktes under enperiod av ett treklöverformat trätunnvalv. På dess högmurar och på vinden,, ovanför de senare tegelvalven, finns kalkmålningar av en sällsynt art bevarade, utförda under 1200-talets senare hälft, eventuellt omkring 1270. Högaltaret invigdes 1298, men då stod redan en kyrka sedan en tid på platsen. Från 1200-talets slut härrör även målningarna i korvalvet med vegetativa bladrankor. Före 1350 förlängdes kyrkan mot väster med kvaderritsade murar. I sydmurens äldre partier upptogs en flersprångig sydportal. Sakristian uppfördes i norr. På 1400-talet byggdes vapenhuset i söder med blinderingar i tegelröstet. Kring mitten av samma sekel slogs tegelvalv i långhuset och de dekorerades (1463?) med figurativa kalkmålningar i Strängnässkolans stil. Även sakristian välvdes.På 1700-talet utfördes flera reparationer. Ingången i väster upptogs. Interiören vitmenades. Från denna tid härrör huvudparten av inredningen, bl a de slutna bänkarna från 1732 och orgelläktaren från 1764 i väster. 1844 utfördes en grundförstärkning. Samtidigt förstorades tre fönster i långhuset. En invändig restaurering 1929 under Erik Fant innebar bl a framtagning av medeltida kalkmålningar och marmorering av bänkarna. Idag ger kyrkan ett medeltida intryck både exteriört och interiört. Invändigt präglas dock kyrkan även av den fasta inredningen från 1700-talet.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996-1999