VADSTENA KLOSTERKYRKA

FÖRSAMLING 1995 - VADSTENA

BEFOLKNINGSTAL - 1805: 1412, 1900: 2328, 1995: 5876

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Vadstena krigsmanshusförsamling utbruten 1687, men åter införlivad 1785. Vadstena hospitalsförsamling införlivad omkring 1900. Sankt Per införlivad 1967.

LÄGE OCH OMGIVNING - Vadstena är beläget vid Vätterns östra strand i en rik jordbruksbygd. Vadstena dyker upp i de skriftliga källorna under senare hälften av 1200-talet, då kungafamiljen anlägger en gård på en udde i den norra delen av det nuvarande stadsområdet. Gårdsanläggningen donerades på 1300-talet av kung Magnus Eriksson till den heliga Birgittas klosterstiftelse. Under klostrets tid förtätades bebyggelsen och ett stadslikande samhälle växte fram, som år 1400 erhöll sina privilegier. Efter reformationen tilläts klostret fortsatt verksamhet, om än under reducerade former. När Sankt Per härjats av brand i mitten av 1500-talet flyttades församlingens gudstjänster över till klosterkyrkan. Efter det att Sankt Per åter satts i stånd 1577, brukades klosterkyrkan endast sporadiskt och vid extraordinära tillfällen. I slutet av 1700-talet, när stadskyrkan Sankt Per åter krävde omfattande reparationer, beslöt man att överge den till förmån för klosterkyrkan. Klosterkyrkan har sedan 1829 fungerat som Vadstena församlings huvudkyrka.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Vadstena klosterkyrka är en treskeppig hallkyrka uppförd av kalksten. Långhuset har rektangulär planform. I väster ligger ett lägre och smalare rakslutet kor. Kyrkan stod färdig för translationen av Birgittas reliker 1393. År 1405 kunde bröderna börja använda koret, därefter byggdes långhuset. Väggarna till det stod färdiga 1414, de ribbade valven 1420. Kyrkan invigdes år 1430. Först på 1440-talet var det dock möjligt att använda hela kyrkan.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Exteriör av blottade kalkstenskvadrar med stävpelare och masverksfönster. Skiffertäckta sadeltak, över långhuset i två fall och med takryttare förskjutet mot väster. Huvudingångar på östgaveln. Kyrkorummet täcks invändigt av ribbförsedda stjärnvalv. Under medeltiden var kyrko-rummet försett med ett intrikat läktarsystem, vars utseende ännu inte är helt klarlagt. I nordväggen finns resterna av en emporieläktare. I koret finns ännu bevarade de små biktbåsen med gallerförsedda luckor där prästerna skulle åhöra systrarnas bikt. Östgavelns portaler var avsedda för lekfolket. Systrarna egen ingång skedde genom nordväggen direkt till deras läktare. Under den östra läktaren låg systrakoret och samtidigt högkoret tillägnat Maria. Altarskåpet är tillverkat i Bryssel omkring 1520. Efter reformationen inrättades ett altare i långhusets västra del. Vid restaurering påbörjad 1892, efter reviderat förslag av ÖIÄ:s arkitekt Claes Grundström, avlägsnades väggarnas puts, glasmålningar insattes i västväggen och kyrkans rika samling av medeltida skulpturer, en gång tillhöriga särskilda altarstiftelser, fördelades över kyrkorummet placerade på piedestaler. Birgittas reliker har sin plats i västkoret. Vid restaureringen 1978-83 framtogs medeltida kalkmålningar i valven.

Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003.