KUNGSÅRA KYRKA

Kyrkorummet är enskeppigt och täckt med ett putsat tunnvalv i trä, byggt 1802-04. Väggarna har indelats i djupare liggande fält av de fyrkantiga väggpelare, på vilka murade valv ursprungligen vilat. Putsytorna är helt släta och har enhetlig, något bruten vit kalkavfärgning. I mittgång och kor ligger grå, polerad kalksten från senaste stora renoveringen 1954-56. Bänkinredningen är från 1884 men vid nyssnämnda renovering försedd med befintliga gavlar av lamellträ som marmorerats i grått och brunt. Trägolvet under bänkarna består av skråspikade och lackade, ganska smala bräder. Fönstren har inre bågar av trä, spröjsade i sex rutor och förslutna med espagnoletter.

På norra sidan framför den plåtklädda sakristidörren står predikstolen, tillverkad 1643 och med målning från 1659 till stor del rekonstruerad. Altaruppsatsen från 1784 består av altaret i marmorerat trä med förgyllda sniderier och altartavla av Fredrik Gottman, infattat i en förgylld ram och två marmorerade pilastrar. Överstycket bär bilden av en kalk krönt av ett kors. Altarringen är från 1875, med vita, marmorerade balusterdockor.

Läktaren är till sitt ursprung från 1847, men har omskapats i två etapper; de runda, marmorerade pelarna tillkom vid reparation 1884, orgelverket uppsattes 1885 och barriärens nuvarande inklädnad är ännu ett inslag från kyrkorummets omgestaltning 1954-56.

Sakristian är kvar från den medeltida kyrka som fanns före 1751, fast ett nytt kryssvalv slogs då nuvarande kyrkan byggdes 1751-52. Till skillnad från övriga valv är sakristians bevarat.

Platsens första kyrka var sannolikt byggd i trä, enligt uppgift år 1228. Från denna tid är kyrkans ännu bevarade dopfunt, med koniskt formad cuppa. I mitten av 1300-talet uppfördes istället en stenkyrka. Dess plan var relativt kort och bred, med sakristia utbyggd mot norr. Förmodligen under senare hälften av 1400-talet slogs två valv över kyrkorummet och ett vapenhus tillbyggdes mot söder.

Från 1607 är första kända uppgiften om att konstruktionen var osäker, vilket ledde till att valven på 1620-talet stöttades med pelare i trä. Under de kommande 100 åren krävdes upprepade förstärkningar av stommen. Sedan fann församlingen för gott att riva kyrkan.

En ny kyrka byggdes på kvarvarande grundmurar åren 1751-52, ett arbete lett av murmästarna Johan Wikberg, Mårten Wålberg och Alexander Högman från Stockholm. Långhuset fick ett brutet tak, valmat över östra gaveln och ursprungligen täckt med spån som tjärades. Över det blivande kyrkorummet slogs två tegelmurade kryssvalv, vilka vilade på sex fyrkantiga, släta väggpelare. I väster byggdes ett kryssvälvt vapenhus och över detta ett lågt torn. Meningen var att tornet skulle göras högre och få en klockvåning, men bygget uppsköts därför att sprickor efter kort tid uppstått i vapenhusets murar. 1756 slogs första fasadputsen, som i tidens anda förmodligen var slät och ornerad med listdragningar och ritsar.

Från det tidigare kyrkorummet hade dopfunten sparats och en predikstol med bildhuggeriarbeten från 1643. Annars tycks i huvudsak ny inredning ha byggts, ett arbete som på grund av bristande resurser drog ut på tiden. Efter att en ny altaruppsats - den alltjämt befintliga - invigts den 27 juni 1784 torde den då drygt 30-åriga kyrkan ha varit färdiginredd.

Redan dessförinnan hade kyrkorummets valv rämnat och måste 1771 stabiliseras med dragjärn. För att minska trycklasterna blev dessutom ytterväggarna påbyggda så att de översteg valvhjässorna.

Sedan valven stabiliserats återupptogs äntligen det avstannade tornbygget, under ledning av murmästare Jöns Berg från Sala som även upprättat ritningar. Den 12 september 1772 var klockvåningen färdig och klockorna flyttades upp från den förfallna klockstapeln som revs. Tornet fick en lanterninformig överbyggnad som spåntäcktes.

Utförda reparationer och förstärkningar visade sig emellertid otillräckliga för att kyrkorummets valv skulle bestå. Vid en visitation i januari 1802 konstaterades att valvens sprickor tilltagit och att högsta våda synes vara för envar som ingår att bli krossad av valvens fall. I maj samma år påbörjades rivningen och sedan denna avslutats byggdes trästommen till ett tunnvalv som brädslogs. Två år senare putsades valvet och profilerade lister av gips uppsattes i anslutning mot väggarna.

I mitten av 1800-talet krävdes åter insatser för att säkra kyrkans fortbestånd, inledda 1846 då sprickor i tornets rämnade mur lagades. Sakristians medeltida murverk lagades etappvis med tegel och spåntäckningen på dess yttertak blev 1850 ersatt med skivplåtar, varav en del ännu ligger kvar.

Vid ombyggnad och stor yttre upprustning 1873 förstorades fönsteröppningarna nedtill och dagens fönsterbågar av gjutjärn blev insatta. Fasadputsen knackades ner i sin helhet, förvittrad sten borttogs ur de blottlagda murverken och ny murades in. När fasaderna sedan nyputsades fick de nuvarande komposition av spritputsade väggfält och slätputsade omfattningar.

De yttre arbetena följdes av att kyrkorummet förnyades 1875, då trägolv blev inlagda, nuvarande altarring byggdes, altaruppsats och predikstol målades och förgylldes. Knappt tio år senare hade trägolven ruttnat och måste avlägsnas, liksom orgelläktarens pelare. Istället göts cementgolv och orgelläktaren fick nuvarande runda pelare. Det sena 1700-talets bänkkvarter ersattes med öppna bänkrader som ådrades.

Vid stor omläggning av långhusets tak 1894 blev spåntäckningen ersatt med falsad plåt. 1907 blev även tornöverbyggnaden plåtklädd.

Den senaste mer genomgripande upprustningen skedde 1954-56. Då installerades elektrisk värme, med följden att skorstenarna kunde tas bort från taket. Grundmurarna förstärktes bitvis och fasaderna lagades. Vapenhusets rötskadade innertak måste repareras och blev då höjt. Kyrkorummets cementgolv blev pågjutet med betong. I gångar och kor lades därpå polerade grå kalkstensplaner i sättbruk och i bänkkvarteren lades brädgolv med luftspalt under. Bänkarna från 1884 försågs vid ombyggnad med rektangulära, profilerade gavlar, hela ryggar och knäfallsbräder. Kyrkorummets valv och väggar renskrapades intill understa putsytan och kalkströks i svagt gul nyans. Predikstolen rengjordes från 1875 års övermålning och utsmyckningar. I gengäld återfick den gamla sniderier.

Vid senaste fasadrenoveringen 1985 gjordes lagningar med hydrauliskt kalkbruk och därpå kalkavfärgning i en svagt beige nyans, som brutits med järnvitriol och järnoxidrött. Taket lagades och ommålades, vilket även skedde 1998.

Kyrkorummets valv och väggar renoverades senaste gången 1998, då ytorna lagades med kalkbruk och kalkavfärgades. I vapenhuset målades med silikatfärg.

Se också bifogad PDF

Källor och litteratur

Otryckta källor

Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900

Kungsåra församlingsarkiv (KF):
O I a; 3, Arbetsbeskrivning 1954-03-27 och rapport om utförda arbeten 1954-56, sammanställd den 4/2 1957 av kyrkoherde Åke Tiberg
O I b; 1, Arbetsbeskrivning och ritningar för bårhus

Västmanlands läns museums arkiv (VLM):
Bygghandlingar och slutbesiktningsintyg 1985
Antikvarisk kontrollrapport 1998-10-08, dnr 98: 60-316

Västerås kyrkliga samfällighets arkiv (VKS):
Bygghandlingar, fakturor, anbud, protokoll 1969-2004

Västerås stifts arkiv (VS):
Västerås domkapitel E IV b; 41 a, Ödmjukaste memorial 5/12-1758
Västerås domkapitel E IV a; 41b, Visitation 24/1-1802
Västerås domkapitel E IV b; 56, Inventering 1853, Inventarier 1856, 1874 & 1906, ämbetsberättelse vid 1911 års visitation

Litteratur

Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Västmanlands kyrkor i ord och bild - Förlag: Staffan Björklund 2000
Berggren, Bonzo: Kyrkorna i Västmanlands län: en presentation i text och bild över samtliga kyrkor tillhörande Svenska kyrkan/utgiven av Västmanlands nyheter - Västerås 1982
Henning, Gunnar W: Kungsåra kyrka, historik och beskrivning - Västerås 1948
Julbok för Västerås stift 1956: Förnyade helgedomar. Västerås 1956, s 192-194
Redelius, Gunnar: Kungsåra kyrka - Utgiven av Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 1980