ÖRBERGA KYRKA

Exteriör beskrivning
Kyrkan är uppförd av kalksten med rektangulärt långhus, korsarmar, rakslutet kor, sakristia i norr i anslutning till koret och västtorn. Kalkstensmurarna är frilagda med spår av grå puts. Korsarmarna och korpartiet har en skråkantad kalkstenssockel, medan långhusets äldre västra del och tornet saknar sockel. Korsarmarna och korpartiet har vällagda hörnkedjor. Tornet har utvändiga trapptorn i norr och söder och dess murverk har spår av ritsar i fogarna. Under takfoten på östra sidan finns fragment av något som ser ut som en rundbågefris. Tornöverbyggnaden är i tre våningar med tjärad panel och vitmålade luckor. Kyrkan täcks av ett sadeltak som liksom tornspirans takfall är spåntäckta. Takrännor och stuprör är av kopparplåt. Fönsteröppningarna är av varierat utförande, en del togs upp vid renoveringen 1885 och förändrades åter på 1920-talet då även vissa medeltida fönsteröppningar blottades under putsen. Korets östra sida har tre rundbågiga fönsteröppningar med dekorativt uthuggna omfattningar samt ett krönande rundfönster. Fönsterbågarna är av trä och brunmålade med antikglas i blyspröjs. Solbänkar av kalksten. Huvudingången är via tornet i väster med svartmålade dubbeldörrar med liggande panel samt ett småspröjsat överljusfönster. Däröver finns en kalkstensplatta med texten; REPARERAD UTVÄNDIGT 1816 OCH INVÄNDIGT 1820. Den medeltida sydportalen, som igenmurades 1816, togs åter fram exteriört vid renoveringen på 1920-talet. Den har en delvis bevarad profilerad omfattning med ett enkelt ornerat kapitäl. På den södra korsarmens östra sida togs en dörröppning upp 1885. Dörrbladet är utvändigt plåtbeklätt med dekorativt utformat smide. En liknande dörr finns på sakristians norra sida. På den norra korsarmens norra sida finns spår efter något som kan vara en igenmurad dörröppning. Mellan sakristian och koret finns en tydlig gräns i murverket, vilket visar att sakristian är senare tillbyggd.

Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:

KYRKOBYGGNADEN
Ett fragment av en s k eskilstunakista har påträffats i kyrkans närhet. Dessa tidiga kristna gravmonument består i sin mest utvecklade form av fem hällar - sidohällar, gavelhällar samt en lockhäll. De har framför allt förekommit i den västra delen av Östergötland, som faktiskt har den största koncentrationen i landet. Gravmonumenten med vikingatida ornamentik har satts i samband med kungs- och stormansgårdar. Sannolikt har de tidigmedeltida kungarna och deras närmaste män uppfört egna kyrkor och kyrkogårdar i anslutning till sina gods och gårdar. Dessa tidigmedeltida kyrkor uppfördes av trä. Den påträffade hällen indikerar därigenom att den nuvarande stenkyrkan har föregåtts av en träkyrka.

Den nuvarande kyrkans torn har genom dendrokronologisk provtagning, d v s årsringsanalys i inmurat trävirke, daterats till 1116-1117. Det ger en ungefärlig datering av tornet och långhuset, som därmed utgör en av de äldsta daterade sockenkyrkorna i landet. I den närbelägna Herrestad har kyrkan på samma sätt daterats till ca 1112. Örberga kyrka uppfördes av kalksten med ett rektangulärt långhus med ett smalare kor som troligen avslutades med en absid mot öster och västtorn. Tornet har en ovanlig utformning med utvändiga halvrunda trapptorn i söder och norr, vilkas ursprungliga avtäckning med kalkstensflis delvis bevarats. Trapporna leder bl a upp till en kammare i tornets första våning. Tornkammaren har i öster en rundbågig öppning mot långhuset. Dess ursprungliga funktion är oklar, men det kan eventuellt vara utgången till en läktare, en s k empor, för kyrkans byggherre. Vid arkeologiska undersökningar 1993 påträffades medeltida gravar under tornet. Dessa s k patronusgravar anses anlagda under tidig medeltid för de familjer eller släkter som uppfört en kyrka på privat initiativ, s k stormannakyrkor. Det mäktiga tornet är det enda i sitt slag som bevarats vid sidan av det vid Husaby kyrka i Västergötland. Husaby kyrkas torn är, anser antikvarie Markus Dahlberg i sin avhandling Skaratraktens kyrkor under äldre medeltid, uppfört omkring år 1100. Antikvarie Ann Cathrine Bonnier skriver i sin artikel Kyrkorna i Dals härad att tornet i Örberga har förebilder av kejserlig art och att kyrkans byggherre haft en hög tanke om sin egen betydelse. Hon menar vidare att den för medeltiden ovanligt stora kyrkogården och den gård med medeltida källare som är belägen endast några meter väster om kyrkan kan indikera en tidig kungs- eller hövdingagård med tillhörande kyrka. En bevarad romansk gravkalk förstärker ytterligare kyrkans märkvärdiga tidiga historia.

I mitten av 1200-talet revs det äldre koret och ersattes av ett nytt korparti samt korsarmar i söder och norr. Tillbyggnaden bär flera drag av cisterciensisk klosterarkitektur. Korets speciellt utformade fönstergrupp, tre rundbågiga fönsteröppningar krönta av ett rundfönster, har motsvarigheter i bl a Vreta klosterkyrka. I samband med utbyggnaden av det nya koret införskaffades även en dopfunt. Kortillbyggnaden har liksom långhusets sannolikt ursprungligen haft plana innertak eller öppen takstol. I slutet av 1300-talet valvslogs kor och korsarmar och ribborna försågs med en enkel dekor. Konsthistorikern Åke Nisbeth har daterat dekoren till 1380-1390 och jämför dem med den som finns i Askeby klosterkyrka. De har senare övermålats med kalkmålningar av bl a Risingemästaren. Han har varit verksam i flera kyrkor i länet, men är mest känd för sina målningar i Risinge kyrka. Målningarnas motiv antyder att den norra korsarmen fungerat som ett Mariakapell och den södra haft ett altare invigt åt Johannes Döparen. De två långhusvalven slogs först ett stycke in på 1400-talet och försågs med kalkmålningar först under 1400-talets senare del. Samtidigt med valvslagningen eller senare under medeltiden tillbyggdes en sakristia av sten i norr och ett vapenhus i söder.

Kyrkans utseende under 1600-talet är känt bl a genom avbildningar av Elias Brenner på 1670-talet. Brenner var konstnär och vandrade genom Östergötland och tecknade av kyrkor på uppdrag av det nyinrättade Antiqvitetskollegium. Teckningen visar kyrkan från söder med det medeltida vapenhuset, som revs under 1800-talet då en ny portal togs upp i tornets västmur. Även den äldre tornspiran, som senare brann, framställs. Tornspiran och sannolikt även kyrkans tak förstördes vid ett blixtnedslag 1750 och byggmästare Peter Frimodig fick i uppdrag att uppföra en ny tornspira. Den fick en för honom typisk utformning i flera våningar. Frimodig (d. 1766) var byggmästare från Linköping och ofta anlitad i samband med kyrkobyggen. Karakteristiskt för hans kyrkor är just de höga tornspirorna, som t ex på Horns kyrka.

I början av 1880-talet upprättades ett restaureringsförslag. Det finns uppgifter om olika upphovsmän till förslaget, byggmästarna och bröderna August och Johan Robert Nyström från Kristbergs socken i Östergötland eller arkitekt Axel Fredrik Nyström i Stockholm. Förslaget granskades och bearbetades genom arkitekterna Isak Gustaf Clason och Ludvig Peterson vid Överintendentsämbetet. En omfattande renovering av kyrkan utfördes 1885. Intresset för att restaurera kyrkor ökade något på 1870- och 1880-talen och professionella arkitekter började anlitas. Clason och Peterson hörde till de mer framträdande arkitekterna. Clason är bl a arkitekten bakom Nordiska museet i Stockholm. Korsarmarnas äldre fönster ersattes med de nuvarande trefönstergrupperna och en ny ingång togs upp på den södra korsarmens östra sida. Kyrkans interiör försågs med ny enhetlig inredning, såsom bänkar, predikstol, altarring och läktare. Kyrkans äldre orgel från 1746 ersattes av en ny orgel, tillverkad av orgelbyggaren Carl Elfström i Ljungby. De medeltida kalkmålningarna, som hade överkalkats i slutet av 1600-talet, påträffades under renoveringen. Målningarna i korsmittens valv framtogs och påbättrades av konstnären Jacob Silvén. De övriga målningarna framtogs i samband med en renovering 1953.

På 1920-talet blev det åter aktuellt med en restaurering av kyrkan. Ansvarig för arbetet var Sigurd Curman. Sigurd Curman (1879-1966) arkitekt, konsthistoriker och museiman, sedermera även professor och riksantikvarie, var den i Sverige som lade grunden till den moderna restaureringsetiken. Hans första restaureringsuppdrag var i Vreta klosters kyrka, som utfördes under åren 1915-17, och som kan betecknas som genombrottet för ett nytt sätt att gestalta en historisk miljö. Principen var att utgå från byggnaden, att först omsorgsfullt utforska byggnaden på platsen. Örberga kyrka hade under 1800-talet försetts med en spritputs, som nu knackades ner, med undantag av tornet, och kalkstensmurarna frilades. Vissa av de fönsteröppningar som tagits upp vid renoveringen 1885 förminskades något och gjordes rundbågiga.

Under resterande delar av 1900-talet har kyrkan i stort sett endast varit föremål för vård- och underhållsåtgärder. År 1953 togs resterande medeltida kalkmålningar fram, dock ej i det västra valvet över orgelläktaren, av konservator Bertil Bengtsson och samtidigt ommålades kyrkans inredning. I mitten av 1960-talet frilades även tornets kalkstensmurar.