Ålidhems kyrka

Längst i öster ligger kyrkodelen, gestaltad som en hög, rektangulär volym med ett mycket flackt valmat tak. Volymen är relativt sluten mot norr och söder men har höga fönsterband intill takfoten mot öster och väster. Den låga församlingsdelen sträcker ut sig mot väster, och framstår som välkomnande med sitt fönsterband mot söder. Taken är platta, men höjden skiftar något. Utmärkande för denna del är de två tvärställda, klossliknande lanterninerna, vilka i likhet med kyrkorummet har fönsterband mot öster och väster. Byggnadens fasader är klädda med faluröd stående lockpanel. Kyrkovolymens övre del markeras på ett diskret sätt genom att den har en annan gruppering av panelen än övriga byggnadskomplexet. De två entréerna i söder är sinsemellan lika, med utskjutande vindfång som är uppglasade på sidorna och framtill har pardörrar med samma liggande träpanel som dörrarnas sidopartier. Entréernas enkla utformning och deras placering i markplan stärker kyrkans idé att vara en vardagskyrka för alla, men deras anspråkslöshet har också gjort att en del besökare har haft svårt att hitta in. Därför har huvudentrén markerats genom texten Ålidhems-kyrkan ovanför dörrarna, plattläggning utanför, och en anslagstavla som är placerad intill. Ursprungligen markerades huvudentrén med ett träkors, aningen mindre än de som sitter på kyrkovolymens takkant i norr och söder.
Kyrkans utvändiga karaktär är relativt välbevarad, även om kyrkan har byggts ut vid ett par tillfällen. Församlingsdelen hade från början en öppen pergola mitt för entrén. Där gjordes en utbyggnad 1980, som efter ytterligare tillbyggnad 1987 slöts till en atrium-gård. År 1987 skedde också en stor tillbyggnad åt väster (förskolelokaler), vilket skapade en öppen gård mot norr och medförde ett mer slutet intryck när man närmar sig kyrkan västerifrån än vad den ursprungliga västfasaden (till ungdomslokalerna) hade. Taket var från början inåtlutande och papptäckt, vilket var ett problem i Västerbottens snörika klimat och medförde att det 1993 byttes mot plåt. Kyrkodelen fick ett flackt valmat sadeltak, vilket innebar att dess fönster inte längre gick ända upp till takfoten. Nya avvattningsanordningar och stuprör tillkom 1997 och samtidigt skedde ventila-tionsarbeten som medförde att lanterninerna höjdes något. Dörrarna till huvudentrén breddades 2005. År 2009 återställdes utemiljön som den varit från början, med planterade träd och plattläggning. Eftersom utbyggnaderna har gjorts i samma stil och anda, bryter tillbyggnaderna inte av mot byggnadens ursprungliga uttryck. Däremot har de ändrat byggnadens proportioner och gjort den redan låga byggnaden ännu mer långsträckt, vilket ytterligare har förstärkt dess profana karaktär. Samma effekt har också till viss del kompletteringen med utvändiga stuprör haft.

Entrépartiernas utformning med liggande träpanel går igen i dörrpartierna både i vindfånget och till kyrkorummet rakt fram. Visuellt leds man därför direkt mot kyrkorummet, vars golvnivå sammanfaller med korridoren utanför, vindfånget och ytterdörrarna (dvs. i marknivå). Det understryker ytterligare känslan av att det är en välkomnande vardagskyrka som ska vara lätt att komma till. Den uppglasade korridor som löper längs hela södra fasaden leder västerut bort till kapprummet och de generöst tilltagna församlingssalarna, samt toaletter och ännu längre bort ungdomslokaler och förskolelokaler. I anslutning till kapprummet finns en uppglasad och bemannad expedition. I byggnadskomplexets norra del återfinns arbetsrum och personalutrymmen. Korridorerna har rosamålade väggar med ramverk av furu med synlig hög limträbalk överst, på vilka det är fäst enkla rosalackerade (vita i utbyggnaden mot väster) plåt-armaturer. Väggarnas rosa färg är typisk för Nyrén och valdes för att de skulle höra samman med kyrkans utvändiga falu rödfärg. Golven är lagda med marmor och klinker i rutmönster på samma sätt i såväl korridoren som församlingssalarna och kyrko-rummet. I ungdomslokalerna och arbetsrummen ligger linoleummatta. Korridortaket är relativ lågt, och har vita akustikplattor samt synligt bjälklag av limträbalkar. Annonseringen av exempelvis samlingssal och toalett är mycket diskret, med röd text direkt på takbjälklaget.

Kyrkorummet är traditionellt orienterat med koret mot öster, och utgörs av en stor rektangulär hall, med plant tak och ljusflöde från fönsterband i öster och väster samt från mindre fönster på söderväggen. Från den låga korridoren utanför uppnås en kontrastverkan genom kyrkorummets höga takhöjd. Ändå upplevs skalan som mänsklig, mycket tack vare att den stående furupanelen är indelad i en nedre, lägre ofärgad del och en övre, högre del som är marmorerad i blått och ger en vision av himlen utanför fönsterbanden. I söder är sakristian, skrudrummet och lilla kapellet inrymda på rad i en byggnadsdel med normal rumshöjd, vilket bildar ett rum i rummet eller om man så vill en mindre låda i den stora lådan. Den höga orgeln är placerad längst fram vid denna låda och bidrar till att avskärma lilla kapellet längst fram i sydost. Orgeln samspelar till form och material med rummet, genom att vara träfärgad och strikt geometrisk, utan annan dekoration än den som utgörs av orgelpiporna. Orgeln och den okonventionella lådan i lådan ger spänning åt rummet, som annars i sin asketiska framtoning skulle kunna verka väl stramt. Den senare medför också att en liten välgörande passage uppstått vid entrén i kyrkorummets sydvästra hörn.

Planlösningen är tvärställd i förhållande till rummets längdriktning, vilket i kombination med avsaknaden av upphöjt kor ökar närheten mellan präst och församling och för-stärker kyrkorummets vardagliga och demokratiska anda. Samma språk talar den fasta inredningen. Bänkinredningen är enkel, lådliknande och träfärgad, med dynor buntade med ljusblått linnetyg. Bänkarna står löst på golvet och är därför möjliga att möblera om för särskilda aktiviteter, även om det i praktiken sker sällan p.g.a. bänkarnas tyngd. Församlingen nämner dock denna flexibilitet som ett bruksvärde. Altarringen av klarlackad furu har enklast tänkbara utformning, med tre vinkelställda sektioner av stolpar som bär upp en överliggare av trä och ett knäfall med samma buntning som bänkarna. Altarbordet av furu är framflyttat från väggen och består av en tjock bords-skiva som vilar på fyra ben. Den åttakantiga predikstolen står på golvet och saknar ljudtak, vilket ger den likheter med bönhusens ambo. Den är marmorerad i ljusblått. Som en pendang på andra sidan rummet står dopfunten. Även den är åttakantig om än något mindre, och målad på samma sätt. Det är konstnären Åke Pallarp som utfört all marmoreringsmålning i kyrkan. Detta var hans första samarbete med Carl Nyrén, men det skulle följas av samarbeten i fler kyrkor.

Helt i linje med byggnadens arkitektur är också utsmyckningen i kyrkorummet sparsam. På norra väggen hänger en senare tillkommen pietáskulptur i trä samt ett enkelt träkors sammanfogat av vrakgods. Korset utgjorde kyrkans altarprydnad fram till 1983, när den ersattes av den stora textila altartavla (450 x 406 cm inkl frans) som hänger där nu. Huvudmotivet är ett kors, men flera olika bilder vävs in och gör bildberättandet symboliskt sammansatt. Textilen kontrasterar genom motivets formrikedom delvis mot kyrkorummets sparsmakade arkitektur, även om den med sina milda och mestadels blå toner färgmässigt inordnar sig bra mot väggmarmoreringen och tyget på bänkar och knäfall. Textilen är komponerad av Anna-Lisa Odelqvist-Kruse, som var en av Sveriges mest betydelsefulla textilkonstnärer under 1900-talet och verksam under mer än 50 år, främst vid Libraria. Hennes sakrala textilier allt från prästens liturgiska kläder till mattor, kollekthåvar, predikstolskläden och väggtextilier är rikt representerade i hela landet, men detta är den största hon gjort i stiftet. I det lilla kapellet som inryms bakom orgeln finns ett altare mot söder, vilket pryds av en skulpturgrupp och lampetter snidade av den regionalt betydelsefulla träsnidaren Emil Sandberg, Umeå.

Ett av de utmärkande dragen i Nyréns arkitektur anses vara den skicklighet han hanterade ljuset med såväl dagsljuset som konstljuset. Armaturerna i Nyréns byggnader har blivit något av en signatur. De stora takarmaturerna ritades för Ålidhems-kyrkan och kom sedan att användas i kyrkor både i Jönköping och i Uppsala. De följer kyrkorummets geometriskt kantiga form och utgör en betydelsefull del av helheten. Plåtarmaturerna längst bak på väggen och de snarlika i korridorerna ritade Nyréns ursprungligen för lärarhögskolan i Malmö. De snickrade armaturerna som bl.a. hänger ovanför ytterdörrarna härstammar från Västerkyrkan i Lund.

Interiören har genomgått ytterst små förändringar sedan byggnadstiden. Altarväven som ersatte korset som dominerande blickfång 1983 har redan nämnts. År 1998 tilläggs-isolerades väggarna inifrån, men eftersom panelen försiktigt togs ner och sattes upp på samma sätt igen märks knappt detta. I samband med tilläggsisoleringen sattes konvektorer upp och doldes bakom trägaller. Det är gjort i samklang med byggnadens utformning och på ett sådant sätt att man inte nämnvärt tänker på åtgärden. År 2006 glasade man upp en vägg till ett arbetsrum i anslutning till kapprummet för att skapa en reception och 2009 renoverades ungdomslokalerna. De förändringar som märks mest i kyrkorummet är tillskottet av dekorativa utsmyckningar (t.ex. krön på nummertavlorna, samt en möbel för dopkort innanför dörren) som tydligt bryter av mot kyrkorummets annars så strama utformning.