musikinstrument, harpa, kordofon, kondi

Klädd med antilopskinn och försedd med huvud i ändan på den långa, böjda halsen för strängarna. Kondiharpan gavs som gåva av Mangbetuhövdingen Meusere till löjtnant
Axel Svinhufvud under hans tjänstgöringsperiod i Nordöstra Kongo.

I African Reflections, sid 214, står följande om harpa från nordöstra Kongo:
Mangbetu harps have been considered in dept as art ovjects, but little is known of their musical users. They evidently appeared among the Mangbeetu sometimes after the mid-1870s and reached a peak of popularity during the colonial period. Though still popular among the Azande, harps are no longer found among the Mangbetu. Today they are silent symbols of a bygone era. The Mangbeteu type of haar(domu) can be heard playing a basic ostinato accompaniment on tracey´s 1952 recordings of Ndongo, Balengba and Mamvu songs (1955, TR-119).

The Mangbetu harp has five strings, reflecting the traditional pentatonic tuning systems. Most other harps from Uele-Bomokandi region also have five strings, commonly of plant fiber. The tuning pegs of the Mangbetu harp were on the player´s right (if the instrument was held with the carved figure facing the player), whereas the Zande type (kundi) has its pegs on the opposite side.

Ur Kongospår. Monter 6- Insamling och möte:
Då den tyske upptäcktsresanden Georg Schweinfurth åren 1870-71 som förste europé korsade gränsen mellan zande- och mangbetufolkets länder i nordöstra Kongo, observerade han en man med en särskild harpa. Hos mangbetu formade den översta socialgruppen huvudet på spädbarnen, så att skallen fick en elegant avlång form - och harpan, som Schweinfurth såg, var utsmyckad med en avlång huvudform. Senare kom sådana mangbetuföremål med avlånga huvuden att bli typiska för den här folkgruppen. Men överraskande nog visar det sig, att det på 1870-talet bara var zandefolket, mangbetuernas grannar, som gjorde sådana porträtt. Då mangbetuerna lade märke till omvärldens intresse för huvudformer, började de också att utsmycka sina föremål med avlånga huvuden. Det koloniala mötet hade lett till en ny materiell kultur, som uppfattades av kolonisatörerna som "traditionell".

Ur Kongospår. Monter 6- Insamling och möte:
Då den tyske upptäcktsresanden Georg Schweinfurth åren 1870-71 som förste europé korsade gränsen mellan zande- och mangbetufolkets länder i nordöstra Kongo, observerade han en man med en särskild harpa. Hos mangbetu formade den översta socialgruppen huvudet på spädbarnen, så att skallen fick en elegant avlång form - och harpan, som Schweinfurth såg, var utsmyckad med en avlång huvudform. Senare kom sådana mangbetuföremål med avlånga huvuden att bli typiska för den här folkgruppen. Men överraskande nog visar det sig, att det på 1870-talet bara var zandefolket, mangbetuernas grannar, som gjorde sådana porträtt. Då mangbetuerna lade märke till omvärldens intresse för huvudformer, började de också att utsmycka sina föremål med avlånga huvuden. Det koloniala mötet hade lett till en ny materiell kultur, som uppfattades av kolonisatörerna som "traditionell".