bebyggelse, bostadsbebyggelse

HISTORIK
Däckshuset förverkligade idén om en ny bostadsform
med individuellt föränderliga bostäder inom ramen
för ett flerbostadshus. Byggnaden stod klar 1960
och Skånska Cementgjuteriet (idag Skanska) var
byggherre. Arkitekt var Erik Friberger som genom
byggnaden ansåg sig ha funnit lösningen på den
stora bristen på central tomtmark i storstäderna.
Den bakomliggande idén till däckhuset var att de
flesta av villans fördelar kunde överföras till ett
flerfamiljshus, samtidigt som den bärande stommen
och installationer förblev gemensamma. Konceptet
gick ut på att ett pelaruppburet betongdäck fick tjäna
som en reproduktion av tomtytan i luften och förde
med sig samma tekniska frihetsgrad som vid bygget av
en villa; till exempel ytterväggar samt fönster kunde
placeras oberoende av hur grannen valde att utforma
sitt hem. Likaså kunde de boende själva välja grad
av ljudisolering och ha kontroll över underhåll och
ekonomi.
Samtliga tomter såldes relativt snabbt men trots ett
stort intresse och ett aktivt och stort engagemang
från de boende såg Friberger själv däckhuset som ett
misslyckande, åtminstone delvis. Tomterna köptes
av välsituerade människor, som också hade råd att
från början bygga ut våningstomterna maximalt.
Flexibiliteten hos boendet kom därmed aldrig till
sin rätt. Däckhuset vid Smörgatan fick, trots medial
uppmärksamhet, aldrig några efterföljare.
Däckshuset ingår i sammanställningen Moderna
Monument.
MOTIVERING
Däckshuset står som ett värdefullt dokument över några
av sin tids samhällsutmaningar och hur de tolkades
genom arkitekturen. Byggnaden är ur nationellt och
internationellt perspektiv ett ovanligt konsekvent
genomfört exempel på sin tids arkitekturströmningar
inom strukturalism, Flexible Housing och
självbyggeri. Projektet blev en föregångare i Göteborg
gällande konceptet att bebygga svårbebyggd mark för
bostadsbyggande i alternativa former.
BESKRIVNING, KARAKTÄR
Däckshuset är uppbyggt av tre våningsplan i betong
som är uppburna av en platsgjuten betongstomme med
tio meter långa fribärande balkar som spänner mellan
två pelarrader. De tre trapphusen har genomgående
passager i entréplanet och är helt öppna mot öster upp
till den översta våningen. Från varje trapplan nås två
våningstomter. På betongdäcken ligger villaliknande
bostadsenheter med klimatgränser vid ytterdörren till
varje enhet, som i en vanlig villa. De arton tomterna
varierar i storlek från 144 kvadratmeter till 210
kvadratmeter. Det finns ett obrutet, kontinuerligt
uterum utanför alla lägenheter. Träpanelen målades
ursprungligen med impregneringsfärg med individuell
färgsättning för varje bostadsenhet. Genomgående grå
färg på den blottade betongstommen håller samman
helheten till en byggnad. De gemensamma ytorna är
reducerade till ett minimum, och klimatskyddade bara
där detta är nödvändigt.
GENOMFÖRDA FÖRÄNDRINGAR
Sedan färdigställande år 1960 har de flesta av
lägenheterna byggts om i flera omgångar, och de tomter
som från början inte var fullt utbygga har successivt
fyllts på med tillbyggnader. Idag är samtliga tomter så
gott som fullbyggda. Hittills har ingen lägenhet rivits
och ersatts. En av lägenheterna, på tomt nr. 17, har
bevarat ungefär samma utformning och inredning
som den hade 1960.