Enångers kyrka

År 1879 brann kyrkobyggnaden ner, varvid endast murarna återstod. Dessa användes vid den återuppbyggnad, klar 1881, som leddes av arkitekt E A Jacobsson. Grundplanen blev densamma som den föregående kyrkans, likaså de bågformade fönstrens placering och utformning. Dock fullföljdes nu den ursprungligen planerade exteriören med rundbågsfris under takfoten, släta lisener mellan fönstren och romanskt influerade portaler. Tornets avslutning förändrades helt; den flacka tornhuven och lanterninen ersattes av en hög nygotisk tornspira.
Efter återkommande problem med putsavfall har fasaden putsats om, lagats och avfärgats åtskilliga gånger, främst under 1970- och 1980-talen. Numera är exteriören gulfärgad med vita lisener och friser. Ursprungligen hade byggnaden inte någon sockel, varvid kalkputsen gick ända ner till marken. År 1969 byggdes en sockel av betongelement med frilagd ballast (småsten). År 1992 reparerades tornets rötskadade stomme och de gamla otäta kopparplåtarna ersattes av ny kopparbeklädnad. Ett par år senare ersattes svartplåten på långhus- och sakristietak av kopparplåt. Under 1990-talet upptäcktes hussvampsangrepp i sakristians krypgrund, vilket medförde en omfattande sanering.

År 1804 invigdes en ny begravningsplats på Svedjeåsen i Enånger, några hundra meter sydväst om den medeltida kyrkan. Enångers nya kyrka är uppförd på åsens krön i anslutning till den sedermera utvidgade kyrkogården.

Då den medeltida kyrkobyggnaden inte längre rymde den växande församlingen uppfördes den nya och avsevärt större kyrkan år 1847-54, med J F Åbom som arkitekt. Kyrkobyggnaden, murad av gråsten, fick en rektangulär plan med torn i söder, rakslutet kor i norr och rektangulär sakristia bakom koret. Enligt bevarade ritningar var exteriören avsedd att utformas i en historiserande blandstil med medeltida (romanska) drag i form av bågfriser och portaler med bågformade tympanonfält. Dock blev resultatet betydligt mer klassiserande, med bland annat en bred tempelgavel ovanför den rakslutna ingången på västra långsidan. Tornet avslutades av en flack huv, krönt av en oktagonal lanternin med smal spira.

År 1879 brann kyrkobyggnaden ner, varvid endast murarna återstod. Dessa användes vid den återuppbyggnad, klar 1881, som leddes av arkitekt E A Jacobsson. Grundplanen blev densamma som den föregående kyrkans, likaså de bågformade fönstrens placering och utformning.

Vid återuppförandet av kyrkan nytillverkades alla fast inredning. Resultatet blev ett kyrkorum vars utförande i stort motsvarar exteriörens formspråk. Under innertaket av trä, femsidigt brutet med kassettformat listverk, löper en bågfris, mellan fönstren neddragen till släta lisener. Bågfriserna och lisenerna återfinns även i den arkitektoniskt uppbyggda korväggen, inramande C G Holmgrens altartavla från 1900. Den välbevarade inredningen i form av de öppna bänkarna, predikstolen, altaret och altarringen, läktaren med kolonner (pelarskog), barriär och orgelfasad, ger kyrkorummet ett mycket enhetligt intryck. Den nuvarande färgsättningen går i grått och grågröna toner med rosafärgade marmoreringar. Det är osäkert hur kyrkorummet ursprungligen var färgsatt.
Åren 1961-62 genomfördes en omfattande renovering under ledning av arkitekten Einar Lundberg. Förutom att kyrkorummet rengjordes (och målades om?), lades golvet om på nya betongplintar och ett varmluftsystem installerades. Vidare förminskades det väldiga kyrkorummet något genom att en del av utrymmet under orgelläktaren byggdes in med brudkammare och andra serviceutrymmen. Väggen ut mot kyrkorummet fick en modern utformning med panel av stående laserade brädor. Vid samma tillfälle tillkom oljemålningen Människans åldrar, av Pelle Åberg på västra långhusväggen.
Efter 1960-talets renovering har bl a kororgeln tillkommit (1987), samt en ljusbärare (1980). I kyrkorummet finns även en del äldre inventarier, som en dopfunt från 1200-talet, ljuskronor från 1600- och 1700-talen, samt två skulpterade pyramider från 1700-talets början.