KULTURLANDSKAPSREGION NORRA UPPLAND

Området avvattnas i huvudsak mot norr och öster. Denna variationsrika region är relarivt väl avgränsad. Kontakterna med Mälardalen har alltid varit svaga och är så än i dag. Här finns flera exempel på särpräglade bygder. I väster möter den väl uppodlade Tierpsslätten med stora, geometriskt regelbundna, reglerade byar, ovanliga för Svealandsförhållanden. I perifera delar förekommer ännu ladlandskap. Här finns också exempel på medeltida godsbildningar längre upp utefter Tämnaråns dalgång.
Centrala Olands härad har ett agrarlandskap som mycket liknar Mälardalens. Området har ett kronologiskt skiktat ortnamnsmönster som speglar kolonisationsutvecklingen från förhistoria till medeltid.
I öster återfinns den för mellansvenska förhållanden mycket särpräglade, moränlerrika Estunabygden, vars helåkerlandskap finner sin motsvarighet t.ex. i Skåne och nere på kontinenten. Bybebyggelsen är har ännu välbevarad.
Regionen omfattar också Upplands bergslag där de s.k. vallonbruken eller Dannemorabruken utnyttjar malmen i Dannemora gruva. Under 1700-talet hade järnbruken i Uppland stor betydelse för Sveriges industriella utveckling. De påverkade det omgivande agrara landskapet i flera avseenden, bl.a. genom kolningstvånget som utarmade skogsbeståndct samtidigt som den normala agrara produktionen kom att eftersättas, något som ger regionens skogsbygder en ålderdomlig agrar prägel på många håll än i dag. Under 1800-talet utvecklades ett skogsvårdsprogram som bl.a. medförde stora dräneringsföretag, vilka också påverkade moöligheten till en sentida uppodling av lätta, organogena jordar, i dag under starkt förfall på de flesta håll. Den tunga industrin är numera under avveckling och regionen på tillbakagång. Jordbruket har små chanser att öveleva i dessa bruksbygder.

KÄLLOR:
TEXT - Sporrong, Ulf: Odlingslandskap och landskapsbild. 1996.
KARTBILD - Sveriges nationalatlas Kulturlandskapet och bebyggelsen. 1994.