SKARSTADS KYRKA

Den nyklassicistiska salkyrkan ligger centralt på en rektangulär kyrkogård med koret åt öster. Kyrkogården utvidgades 1926 åt söder och väster. Bogårdsmuren utgörs av en låg kallmur av gråsten. Denna kantas i väster och söder av pilar och i övrigt av unga askar. Muren har fyra öppningar, varav två i väster. Den norra av dessa är mitt för västportalen och har grindstolpar av kalkstenshällar med krönande klot. Dessa stadgas av järnband och bär upp en smidd pargrind, sannolikt från 1926. Den södra öppningen har fyrkantiga betongstolpar som bär granitklot och pargrind av samma slag som ovannämnda. I norr är en öppning i väster med enkla stolpar av tuktad granit, vilka bär en enkel smidesgrind med samma utförande som de övriga. Mitt för dammen är en liten öppning med några trappsteg. Från västgrindarna löper raka grusgångar, varav den norra har inlagda gjutplattor och kantas av en björkallé fram till kyrkan som den omgärdar. Från mittporten är en vinkelrät gång som förenar de båda. Även i den västra utvidgningen är ett par vinkelräta gångar. Den äldre delen av kyrkogården saknar egentlig kvartersindelning och har en annan karaktär än utvidgningarna med sina rätvinkliga lövhäckskantade kvarter. Det äldre gravbeståndet domineras av tiden kring 1900. Dock märks längs den norra bogårdsmuren tre gravkors av kalksten från 1600-talet. Vidare står två gravhällar av kalksten lutade mot var sin pil i kyrkogårdens sydöstra hörn. Den ena är fragmentarisk, medan den andra har varit lagd över kyrkoherde Johan Timberg (död 1765).
ÄLDRE KYRKA - På samma plats som nuvarande kyrka låg socknens gamla stenkyrka. Dennas östra del har varit uppförd av huggen sandsten under tidig medeltid. Framför sydportalen restes längre fram ett vapenhus. 1700 byggdes ett gravkor för familjerna Hierta och Reenstierna, vilket hade sakristia i övervåningen. 1749 förlängdes långhuset åt väster med gråsten. 1755 dekorerades kyrkan "av en mindre sinnrik målare& med en allt för mycket misslyckad pensel". Sannolikt rör det sig om samme L. Alström som senare gjorde en insats i Önums kyrka. Den 6 maj 1855 var kyrkans förfall så långt gånget att västgaveln rasade utåt under pågående gudstjänst. Detta blev starten för planerandet av en ny kyrka.