Tågvärmevagn

Beredskapsvagn, tidigare ångvärmevagn i elloksdragna persontåg

Tillverkare: Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäder, Linköping, 1926

SJ Fo3 nr 25717 (1926-45)
SJ Fo7 nr 25717 (1945-56)
SJ So7 nr 25717 (1956-70)
SJ S7 nr 25717 (1970-1985)

Tillverkade: 15
Bevarade: 11 (Bevarandeplan för järnvägsfordon, Sveriges Järnvägsmuseum, red Robert Sjöö, 2004).

Femton större ångfinkor togs fram i samband med elektrifieringen Stockholm-Göteborg (Västra stambanan). De inregistrerades som resgodsvagnar och därmed i det femsiffriga nummersystemet. Majoriteten är bevarade p.g.a. att de avställdes för beredskapsändamål (Bevarandeplan för järnvägsfordon, Sveriges Järnvägsmuseum, red Robert Sjöö, 2004). Nr 25717 är den enda som är bevarad i samma skick och utförande som när den beredskapsställdes. Fo3 omlittererades till So17 och slutligen S7.

De på 1920-talet, befintliga, tvåaxliga ångfinkorna hade för små pannor för att värma större elloksdragna tågsätt på stambanan. Fo3 utrustades med boggier och ångpannor enligt loktyp samt stora kol- och vattenförråd. Vagnen bemannades av en eldare. Tolv S7-vagnar konserverades för beredskapsändamål och slopades först på 1980-talet. Flera järnvägsföreningar övertog ångfinkor. Fo3 25717 stod kvar i ett beredskapsskjul i Skatan till och med 2013 då vagnen drogs till järnvägsmuseet i Gävle.

Ångfinkan är tekniskt mycket viktig och typisk för uppvärmningen av elloksdragna tåg med ångvärmeledning under 1920-30-talen.