De utvandrade / Dorothea Dunckel

De utvandrade är ett versdrama som handlar om hur en faders förbannelse når ända till tredje släktled. Den handlar också om kärlekens och förlåtelsens kraft. 
Det hela utspelar sig på den tyska landsbygden år 1793 dit en fransk familj utvandrat. När ridån går upp firar familjen den äldsta dotterns födelsedag med blomsterplockning, bekransning och välsignelser i trädgården. 
Modern kan dock inte delta helhjärtat i firandet. Hon kan inte tillmötesgå dotterns högsta önskan och välsigna hennes förlovning med den ädle grannsonen. Varför skall snart uppdagas. 
Hon plågas inte bara av oro över vad som kan ha hänt hennes gamle far under blodbaden i Frankrike. Dessutom går hon i ständig ångest över den förbannelse han utslungade mot henne nitton år tidigare då hon rymde hemifrån för att mot hans vilja gifta sig med sin älskade.
Nu kan hon inte välsigna sin dotters förlovning innan hon fått sin gamla faders förlåtelse eller, om han dött, fått besöka hans grav. Hennes man lovar nu att bege sig till Frankrike för att leta efter sin svärfar. 
Då kommer en gammal, trött man vandrande in i trädgården. Familjefadern känner snart igen sin bittre svärfar. Hans fru anar dock inget utan ber sina barn ta hand om den gamle mannen som om han varit deras egen morfar. När hon så småningom får veta att det verkligen är hennes egen far dignar hon under de starka känslorna. Hennes man varnar henne för att för tidigt avslöja sin identitet för den gamle. 
Det blir den gode grannen som får i uppdrag att frambringa budskapet till den gamle. Grannen gör detta varligt i en berättelse om 'en god väns' öde. 
När den gamle förstår att han befinner sig hos sin dotter och svärson reagerar han till en början med tankar på hämnd. Sedan vill han ändå träffa sin dotter. Den stora försoningsscenen följer. Alla känslor av hat och hämnd smälter för kärlek och offervilja. 
Modern ligger på knä framför sin gamle far, ber om förlåtelse och lovar att ägna sitt liv åt att vårda och stödja honom. Han välsignar sin dotterdotter och hennes älskade. 
När svärsonen kommer hettar det emellertid till igen. Den gamle vill tvinga sin dotter att välja en av dem men hon svarar: "Hvilket val! Jag dignar under bördan af min smärta!"
Hennes make erbjuder sig att överlämna hela sin familj till svärfadern för att sona sitt brott.  Då veknar den gamle och lägger sin dotter i svärsonens armar. 
Svärsonen frågar:  "Er egen hand välsignar vårt förbund?"
Hans hustru utropar: "Ren är min sällhet först i denna stund!"
Det slutar med en tablå med den gamle fadern på scenens mitt. De sista scenanvisningarna anger: "bondfolket bekransar gruppen. Förhänget faller (s. 202)¨.
Marika V Lagercrantz