utställningstext

Myrhandsken
– ett sätt att bli vuxen
För att markera övergången från barn till vuxen finns många
ritualer. För en ung pojke i Amazonas kunde övergången till
vuxenlivet innebära att uthärda giftiga myrors bett. Myrorna
drogades först i en örtlösning så att de blev slöa. De placera-
des sedan i en flätad handske, som träddes på pojkens hand.

Alla i byn samlades för att delta i ceremonin. Efter en
stunds smärta togs handsken av, men proceduren upprepa-
des ibland upp till tjugo gånger. Myrornas bett ansågs vara
stärkande och visa prov på styrka och vilja.

Myrhandsken kunde också användas i samband med jakt.
Jägaren genomgick en liknande ritual för att skaffa sig extra
styrka och uthållighet under jakten. Myrhandskarna flätades
ofta i djurliknande former, som exempelvis jaguar eller piraya
– symboler för den styrka man ville skaffa sig.

huset – en syMbol för kosMos
I Amazonas levde de flesta folken i självständiga byar med
mellan 50 till 250 invånare. Det allra vanligaste var att männen
bodde med kvinnornas släkt, men även det omvända före-
kom. Allianser byar emellan stärktes genom äktenskap. Men
kontakten mellan byar och folkgrupper var långt ifrån alltid
fredlig. Överfall, hämnd och regelrätta krig förekom också.

Husen var gjorda av grova bamburör och palmblad. En del
av huset lämnades öppet för ventilation. I de större byhusen
– malocas – hade varje familj en egen avdelning. Byhuset sågs
som en symbol för den mänskliga kroppen och för kosmos.

Ett viktigt baslivsmedel var maniok, i andra delar av världen
kallad kassava. Man åt maniokväxtens proteinrika rotknölar.
I montern finns två verktyg för beredning av maniok – ett
rivjärn och en flätad press. Kvinnan i fotografiet färdigställer
ett typiskt shipibomönster. De två stora krusen i montern är
också från shipibofolket i den Peruanska delen av Amazonas.

flodens djur – Mat och Myter
I Amazonas finns det största antalet arter av sötvattensfisk i
hela världen. De flesta indianfolk i Amazonas har varit helt
beroende av fiske och fiskemetoderna har varit många. Man
har till exempel använt krokar, nät och korgar. Fiske med pil-
båge och pil doppad i curaregift är en annan metod. Växtgift an-
vändes ofta, särskilt när man gjorde fördämningar för att fånga
fisken. Den blev lättare att fånga när den var bedövad av gift.

Beroendet av de vattenlevande djuren har skapat en rik
flora av folklore. Det finns till exempel många berättelser och
myter kring den speciella Amazonasdelfinen, en sötvattendel-
fin. En del av berättelserna handlar om hur människor som
drunknat i floden förvandlats till floddelfiner. Enligt mytolo-
gin kan det sedan hända att de åter förvandlas till människor.
Enligt en berättelse ska man inte fånga delfinens blick – då
drömmer man mardrömmar resten av livet.

att ta tillbaka sitt naMn
Fotografierna intill visar ansiktsmålning hos Shuarfolket, ett av
ursprungsfolken i Amazonas. Shuar är deras eget namn och
betyder människa.

När européerna koloniserade Amazonas gavs folket nam-
net Jíavaro. Många indianfolk fick europeiska namn, som ofta
hade en nedsättande betydelse. Ordet jíavaro förknippades
med begreppet ”vilde” och avslöjar ett synsätt som vi nuför-
tiden betraktar som rasistiskt.

När européerna kom till Amazonas levde här ungefär 2000
olika ursprungsfolk. Idag är antalet ursprungsfolk ungefär 400.
Många folkgrupper har precis som Shuarfolket återtagit sina
ursprungliga namn.