KULTURLANDSKAPSREGION NEDRE VÄSTERDALARNA, SILJANSBYGDEN OCH SÖDRA DALARNAS SLÄTTER

Längs Dalälvens nedre lopp har bottensediment avsatts i den breda Dalälvsfjorden som en gång i tiden trängde djupt in i landet, upp mot dagens Stora Tuna. Här och var genomkorsas landskapet därför av mäktiga ravinbildningar. Området karakteriseras i övrigt av hög uppodlingsgrad under högsta kustlinjen och bebyggelseformerna påminner om dem i Mälardalen. Detta gäller också odlingslandskapets organisation. Det agrara kulturlandskapets utseende grundas på en bebyggelse- och åkerreglering som har många paralleller med Mälardalen, tvåsäde, solskifte etc. Norra delen av detta område har emellertid en avvikande historik som mer påminner om förhållandena i Övre Dalarna.
Siljans yta ligger ungefär vid högsta kustlinjen och i detta kalkrika område har en hel del höjder kommit att uppodlas vid sidan av sedimenten utefter älven och sjön. Genom det s.k. realarvet har odlingslandskapet i Öster- och Västerdalarna fått en specifik utformning. Jord i centrala lägen (odaljord) delades mellan alla arvingar (även döttrarna), vilket medförde stor rörlighet i markägandet. Gårdar splittrades men eftersom kvinnorna var jordägare bildades nya fastigheter genom giftermål. Resultatet har blivit de välkända stora, täta byklungorna av röda timmerhus, omgivna av en förhållandevis begränsad åkerareal men med komplementärt resursutnyttjande, bl.a. i form av ett väl utvecklat fäbodbrnk, något som för övrigt är typiskt för Europas bergsområden. Man talar i detta fall om hemfäbodar och långfäbodar, vilka tillsammans med modergården ingick i ett system av flyttningar som anpassats till vegetationssäsongen.
Övre Dalarna har stora socknar. Typiskt för området är att hela socknen utgjorde ett skifteslag vid storskiftet under 1800-talet. Skiftet av Övre Dalarnas mycket tilltrasslade tegsystem började runt 1800 i södra delen av området och avslutades mot det följande sekelskiftet i de norra delarna (utanför avgränsningen för den har aktuella regionindelningen). Även skogen skiftades och fäbodmarkcn reglerades. Sämjedelningen fortsatte emellertid efter skiftet och situationen blev på sätt och vis ännu värre eftersom utmarken också kom att ägosplittras. Det är dessa effekter vi i dag kan iaktta ute i landskapet i form av mycket smala skogsskiften i denna mycket speciella del av Sverige.
Troligen går det intrikata tegindelningssystemet tillbaka på ålderdomliga förhållanden. Fäbodväsendets utveckling har utgått från tämligen enkla mönster där vissa byar hört samman med vissa bestämda fäbodar. Realarvet har tillsammans med sockentillhörigheten spelat en avgörande roll när marken fördelats mellan gårdar och släkter. Detta har i sin tur påverkat andelsinnehav i fäbodarna så att marken även där kommit att splittras upp. Typiskt för just Dalarnas fäbodväsende är nämligen att varje fäbod har ett stort antal ägare från ett stort antal byar.

KÄLLOR:
TEXT - Sporrong, Ulf: Odlingslandskap och landskapsbild. 1996.
KARTBILD - Sveriges nationalatlas Kulturlandskapet och bebyggelsen. 1994.