toffel

Nr. 3. Arabiska tofflor, tillverkade för och burna av Axel Svinhufvud under hans tid som officer i La Force Publique, Kongo Fristatens armé. Föremålsnummer: 1943.1.41.

De slitna skorna
En svensk officer inställer sig för tjänstgöring i Kongo. Det är långt före FN-soldaternas tid, i den intensiva och ofta mycket brutala koloniseringen i slutet av 1800-talet. Ivrigt besvarar han frågan om var han vill bli placerad: ”Så långt in i landet som möjligt!”
Och han får som han vill. Månadslånga vandringar på karavanvägarna. Meterhögt gräs som forceras med machete. Paddling i ”infödingskanot”. I memoarerna målar den åldrade mannen sin ungdoms stora äventyr med klassiska sagodrag. Även när han är omgiven av underlydande
beskriver han sig som ensam. Liksom sagans hjälte tvekar han aldrig på färden. Först vid målet vänder han om.
Tillbaka i Stockholm, tre år senare, är officeren ärrad och matt. Den långa resan och ynglingakraften tycks som försvunna. Men någonting finns ändå kvar: ”Min stora, mycket vackra etnografiska samling framkom i oskadat skick.” I åratal pryder exotiska vapen och elfenbenssmycken hans hem, som ett slags överlevnadstroféer. Efter hans död donerar änkan det mesta till Etnografiska museet.
Bland mängder av blänkande och praktfulla ting blir jag stående med samlingens allra mest slitna: de arabiska skorna som samlaren burit själv. Sulans nötning skvallrar om hur han brukade gå. Den kvardröjande formen av foten skapar en närmast fysisk närvaro: en personlig signatur.
De slitna skorna är ännu ett sagomotiv: ett konkret mått på den utdragna vägen och äventyrets prövning. Förevigade i museet berättar de för eftervärlden vad ägaren själv ville minnas: En gång för länge sedan var jag en hjälte. Jag vandrade långt bort. Jag tog mig allra längst in. (Lotten Gustavsson 2004)