ÄPPELVIKEN

Äppelviken
Äppelviken var den första trädgårdsstaden som byggdes på stadens mark i Västerort, den andra i Stockholm efter Gamla Enskede. Landskapet såg ut som det typiska i Stockholms omgivningar: dalstråk med bördig åkermark som långsamt sluttar ner mot Mälaren, omväxlande med skogklädda höjder. Idag finns här grönskande trädgårdar och en varierad villabebyggelse av hög arkitektoniskt kvalitet.

Staden planerar för trädgårdsstadsutbyggnad
Genom förutseende markköp i stadens omland förberedde Stockholms planerare, på initiativ av stadsingenjören Herman Ygberg, bebyggelsens tillväxt utanför innerstaden. Markköpen började 1904 då en del av de stora godsen inköptes. För staden var det viktigt att äga marken för att kunna undvika en privat markspekulation och oplanerade bebyggelseområden. Egendomarna Alvik och Äppelviken inköptes 1908 efter inledande motstånd i stadsfullmäktige.
Lantegendomskommittén, senare Lantegendomsnämnden, inrättades 1907 som en föregångare till dagens fastighetskontor för att organisera ytterområdenas byggande. Vägsystem, spårtrafik och bebyggelse i Västerort skulle anläggas och flera olika utredningar beställdes. Planförslag lämnades av civilingenjören Nils Gellerstedt, arkitekten Per-Olof Hallman och stadsingenjörskontoret, som alla arbetade i den österrikiske stadsbyggnadsteoretikern Camillo Sittes anda. Inom kommunen rådde stor enighet om att man ville bygga trädgårdsstäder efter engelskt och tyskt mönster. De inkomna planförslagen bearbetades vidare av stadens tjänstemän, lantegendomsnämndens direktör Carl Meurling och stadsplaneingenjören August Emanuel Påhlman, som signerade den plan som fastställdes 1910. Planen med slingrande gator omfattade Alvik och Äppelviken.
Planen kännetecknas av att vägarna placerats där naturen gav bäst förutsättningar, att sprängning av mark skulle undvikas och att utsiktspunkter och natursköna partier framhäves. "Hyreskaserner" tilläts inte, men gärna varierade hustyper, plats skapades för trädgårdar och odlingsland och bostäderna skulle placeras så att de fick mesta möjliga sol. Parker skulle anläggas på lämpliga ställen och naturmark lämnades orörd för rekreation. De centrala delarna gavs karaktär av stadsdelscentrum med butiker i bottenvåningarna i låga hyreshus. En vanlig företeelse är att större kvarter ofta har en liten allmänning i mitten, tillgänglig genom gångstigar.

Utbyggnad
I Äppelviken skapades både små och stora tomter, från 500 m2 till 2 000 m2. Priset för marken hade varit högt och staden räknade därför med att tomterna skulle vara förhållandevis dyra, då förortsområdena skulle bära sina egna exploateringskostnader. Marknadsföringen riktades därför främst mot medelklassen. Försäljningen av tomterna i området underlättades av att en ny pontonbro togs i bruk 1914 mellan Kungsholmen och Traneberg.
De första tomterna uppläts 1913, som alltid på stadens mark med tomträtt, och byggandet började. Det var läget närmast stranden som lockade mest. Områdets östra delar fram till Alviksvägen och Nyängsvägen blev i huvudsak bebyggda under 1910-talet och de västra delarna under 1920-talet. Lantegendomsnämndens ordförande, borgmästaren Carl Lindhagen, föregick med gott exempel och byggde sitt hus redan 1914 på Poppelvägen 12. Första världskrigets utbrott i augusti 1914 innebar att många byggen försenades och att byggnadsmaterial blev dyrare och i vissa fall svårt att få tag på.
Många av villorna ritades av stadens egna arkitekter vid Lantegendomsnämnden: Gustav Pettersson, anställd redan 1910, och Edvin Engström fr.o.m. 1913. Båda har ritat nästan hundra villor vardera i Äppelviken. Bland andra arkitekter kan nämnas Ragnar Larsson, Gustaf Larsson och Folke Hedman. Många villor är formgivna av byggmästaren, men även dessa hus följer tidens stil.

Villastilar
Utbyggnaden styrdes av ett grundläggande regelverk i form av stadsplan och tomträttskontrakt som fastlade stadens ambitioner att bygga välplanerade, sunda och trivsamma miljöer. Ritningarna granskades av både Lantegendomsnämnden och stadsarkitekten. I Äppelviken eftersträvade man en måttfull villastil - nationalromantik i svensk tradition. Förebilder var faluröda bergsmansgårdar, gulpanelade herrgårdar och bruntjärade dalastugor. Resultatet har blivit en trädgårdsstad med just den "trevnad", som Sigurd Westholm, stadsarkitekt fr.o.m. 1916, så varmt önskade.
Samtliga villor är välproportionerade och har placerats på tomten med stor hänsyn till naturen, samtidigt som man skapat möjlighet till en insynsskyddad privat sfär genom häckar eller bersåer. Storlekarna varierar alltefter byggherrens behov och möjligheter. Det finns små hus med bara tre rum och kök, men den övervägande delen byggdes med fem rum och kök då detta gav fördelaktig finansiering.
Ett experiment med bostadsrättsradhus genomfördes 1919 i kvarteret Drivbänken där man med anledning av kristiden eftersträvade ett rationellt bygge. Man fann flera möjligheter att göra besparingar. Rationaliseringar skedde i själva byggprocessen - man använde en konstruktion med håltegel, mager betong, återanvända gjutformar och förenklade mellanbjälklag. Gunnar Wetterling var arkitekt och AB Trädgårdskvarter byggherre.
En annan framträdande byggnadsgrupp är Bostadslotteriets hus från 1918/19 i kvarteret som just heter Bostadslotteriet. För tio kronor kunde man köpa en lott och vinsterna bestod av antingen en liten lägenhet om 1 rum och kök i den större byggnaden, del i ett parhus, en mindre villa, en uppsättning möbler eller slutligen den stora villan om sex rum och kök.
Den fortsatta utbyggnaden av Äppelviken i områdets västra del skedde efter något annorlunda principer än i den östra delen, där stor valfrihet rådde. Planändring skedde 1920. Nu gjordes försök till en större enhetlighet och 20-talsklassicismens formspråk blev tydligt. Längs vissa gator har byggnaderna placerats nära gatan, alla på samma linje och vända åt samma håll. Här är husen mindre och utformade i den typiska svenska egnahemsstil som kom att råda under flera decennier: fasader med träpanel, spröjsade fönster, ofta fönsterluckor, brutet tak med rött tegel och en öppen förstukvist. Inspirationskällan är 1800-talets småstad. Stavgårdsgatan och Stenhuggarvägen är två exempel från denna period.

Kommunikation och service
När pontonbron var klar 1914 gick spårvagnen från S:t Eriksgatan till Alléparken. Spårvägen utvecklades och 1919 fick den det välkända numret 12:an. Kring Alléparkens hållplats byggdes åren kring 1920 en liten centrumbildning med kombinerade affärs- och bostadshus, som snarast har en karaktär av affärsstråk och passar väl in i villamiljön.
En folkskola byggdes 1924 vid Alviksvägen där barnen från Äppelviken fick dela skola med smedslättsbarnen. En ny och större skola byggdes 1941/42. Arkitekter var Paul Hedqvist och Stig Ödéen. Aulans väggmålning är utförd av Tage Hedqvist. Den röda stugan på skoltomten var vaktmästarebostad. Västerledskyrkan uppe på berget byggdes 1930/32 efter ritningar av arkitekt Birger Borgström. Kyrkan har basilikaform och vittnar om arkitektens strävan efter formförenkling.

Gatunamn och äldre bebyggelse
De flesta gatunamnen i Äppelviken är poetiska naturnamn oftast utan direkt anknytning till platsen. Stadsingenjören Herman Ygberg har fått ge namn till den väg som ledde till hans villa i Ålsten. Asplundsvägen är emellertid inte uppkallad efter arkitekten Asplund utan efter det torp som legat här och vars lador fanns kvar fram till exploateringen. Till detta torp ledde även den allé som givit namnet Alléparken. Poppelvägen fick namn efter de popplar Carl Lindhagen lät plantera i sin tomtgräns.
Äppelviken var ett torp som utvecklades till en gård av bryggaren Blackstadius. Manbyggnaden ligger ännu kvar på Äppelviksvägen 31. Bränneriet var inrymt i den byggnad som sedan länge är ombyggd till Sjövillan. De äldre husen nere vid viken var från början sommarbostäder och är byggda vid 1900-talets början.

Äppelviken idag
Trots att Äppelviken är en av Stockholms äldsta trädgårdsstäder har stadsdelen kvar sin ursprungliga karaktär. Villorna var förhållandevis stora från början men har i många fall ändå fått tillbyggnader. Dagens annorlunda levnadssätt innebär många påfrestningar på de gamla byggnaderna och deras karaktär. Affärsstrukturen har ändrats drastiskt och många ursprungliga butikslokaler är omvandlade till kontor eller bostäder. Det finns dock ännu kvar ett stort antal butiker av olika slag.

Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Britt Wisth.